Blogginlägg

50-tal: #3. ”Hey-hey-hey-hey” (1958)

LITTLE RICHARD
Hey-hey-hey-hey
(Specialty)

LITTLE RICHARD HADE EN BETYDLIGT LÄNGRE SKIVKARRIÄR på 50-talet än jag var medveten om när jag började analysera decenniets rockigaste artister. Men hans absolut mest makalösa toppar inträffade under mindre än tre år mellan 1955 och 1958. I rock'n'roll-kategorin var nog Richard Penniman, som han var döpt till, den vildaste, den mest explosiva, blixtrande, galnaste, karismatiske och den sångmässigt ojämförligt mest utmanande artisten.
   Richard, som föddes 1932, växte upp i en djupt religiös familj i Georgia och lille Richard började i unga år av naturliga skäl sjunga i kyrkokören. Sjöng sedan på turnéer med så kallade medicine shows för att sedan bli fast anställd sångare på en klubb i Fitzgerald där repertoaren huvudsakligen var Louis Jordan-låtar. Jazz och blues blev därmed hans inkörsport i musikbranschen och skivkarriär inleddes redan 1951 på en anspråkslös och anonym nivå.
   Innan Elvis Presley-epoken drog igång i mitten på 50-talet spelade skivbolaget RCA en ganska undanskymd roll i musikbranschen. På det tidiga 50-talet var bolaget framför allt intresserade av bluesartister och det var dit en ung ”Little” Richard Penniman sökte sig. Men hans material var gammalmodigt, mest jazzstandardlåtar. Märkligt att konstatera det idag men som sångare saknade han då både självförtroende och en kraftfull röst för att göra några som helst avtryck i den konkurrensutsatta branschen. Richard skrev låtar men det var nästan uteslutande jazzballader som hamnade på singlarnas b-sidor.
   Jag har lyssnat igenom det där tidiga icke framgångsrika materialet och jag kan inte ens med facit i hand se eller höra hur eller om det fanns förutsättningar att lyckas för Little Richard. Singlarna 1951/1952 (på RCA) och 1953/1954 (på Peacock) är både väldigt opersonliga och fast i den traditionella storbandsjazzen och väckte därmed ingen uppmärksamhet på skiva i en rock'n'roll-bransch som just hade börjat accelerera.
   Efter två år sa skivbolaget tack och adjö men hos nästa anhalt, skivbolaget Peacock, gick det inte bättre heller. Men med tur och tillfälligheter skulle Little Richard till slut få sitt efterlängtade genombrott 1955.
   På turnéer i södra USA hade Little Richard blivit populär när han uppträdde med sin grupp Tempo Toppers och hetsade upp publiken med sin galna scenshow i allmänhet och konsertens höjdpunkt, ”Wop-Bop-A-Loo-Bop” med sin oanständiga text, i synnerhet. Men skivkarriären var så gott som död och händelsefattig. Vilket gjorde att Little Richard 1955 bytte till Specialty Records utan större motstånd och på Art Rupes snart berömda etikett skulle det explodera.

PÅ SPECIALTY HADE LLOYD PRICE redan fått en jättehit med ”Lawdy miss Clawdy” och den nye producenten, talangscouten och låtskrivaren Richard ”Bumps” Blackwell skulle snart upptäcka Little Richards makalösa sångkonster. Historien är anmärkningsvärd och det var som vanligt en extraordinär tillfällighet att Little Richard skulle få sitt magnifika genombrott hösten 1955.
   Specialty-chefen hade skickat Blackwell och Richard till New Orleans för att spela in första skivan. Mellan ganska händelsefattiga tagningar gick paret till Dew Drop Inn där Richard sjöng sin numera ökända ”Wop-Bop-A-Loo-Bop” inför en imponerad publik. Blackwell tände direkt och hörde direkt en hit – men inte med den vulgära texten.
   Samtidigt hade den lokala låtskrivaren Dorothy LaBostrie kommit till studion för att höra Little Richard spela in hennes ”I'm just a lonely guy”. Blackwell bad LaBostrie att omedelbart skriva en ny mer rumsren text till Richards låt. Med 15 minuter kvar av studiotiden levererade LaBostrie den nya texten med titeln ”Tutti-frutti” och låten spelades in i en hast med Richard på piano. Två tagningar av en låt som gått till rock'n'roll-historien med sitt blixtrande framförande och blev en stor hit hösten 1955.
   Little Richard kom därmed att tillhöra rock'n'roll-pionjärerna. Sommaren 1955 hade visserligen Johnny Cash, Chuck Berry och Fats Domino debuterat men Little Richard och ”Tutti-frutti” slog till innan Elvis Presley inledde sin karriär på RCA och varken Buddy Holly, Carl Perkins, Jerry Lee Lewis eller Gene Vincent hade ännu inte släppt sina första skivor.
   ”Tutti-frutti” blev startpunkten på en oavbruten framgångssaga under ett par år för Little Richard där det nästan är omöjligt att välja exakt höjdpunkt. Den följas av oförglömliga hits som ”Long tall Sally”, ”Rip it up”, ”The girl can't help it”, ”Lucille”, ”Jenny, Jenny”, ”Keep a knockin'” och ”Good Golly, miss Molly” innan det planade ut något under 1958.
   Även på Little Richards singel-b-sidor presenterades profilstarkt material som exempelvis ”Slippin' and slidin'”, ”Ready Teddy” och ”Send me some lovin'”. John Lennon passade för övrigt på att spela in alla tre låtarna till sitt ”Rock'n'roll”-album. Och det är bland materialet på singlarnas baksidor jag har hittat min absoluta Little Richard-favorit, ”Hey-hey-hey-hey”, som av en händelse också har Beatles-koppling.
   ”Hey-hey-hey-hey” släpptes i januari 1958 som b-sida till ”Good Golly, miss Molly” men spelades in redan 9 maj 1956. Little Richard började live framföra ”Hey-hey-hey-hey” i ett medley tillsammans med ”Kansas City” och det kom till Paul McCartneys kännedom och låtarna fann sin plats i Beatles liverepertoar redan 1961. Beatles spelade också in det som ett medley i studion, 18 oktober 1964, men noterade varken på omslaget till ”Beatles for sale” eller etiketten att ”Hey-hey-hey-hey” framfördes. Något som reviderades på senare upplagor.
   Precis som på ”Good Golly, miss Molly” presenterar Little Richard sin osannolikt hetsiga sångstil och bandet bakom eldar på som aldrig förr. Med saxofonisten Lee Allen och trummisen Earl Palmer i spetsen.
   1958 bröt Little Richard med Specialty och började plötsligt sjunga religiös gospel som kommersiellt hade en betydligt smalare publik och var så långt från rebellisk rock'n'roll det går att komma.
   Little Richard kom som ett yrväder i mitten på 50-talet och gjorde ett osannolikt stort avtryck med både låtar och sin spektakulära framtoning. Efter bara några år försvann han ur rock'n'roll-branschen lika snabbt som han kom men minnet av 50-talets mest utmanande artist har däremot aldrig suddats ut.
   86-årige Little Richard lever än idag.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.