Blogginlägg från 2025-03-02

David Johansen (1950-2025)

DAVID JOHANSEN VAR DEN SJÄLVKLARE LEDAREN AV New York Dolls, rockmusikens motsvarighet till ”dödens grupp” då ingen originalmedlem längre är i livet, men det var som soloartist i flera olika skepnader han bjöd på oförglömliga höjdpunkter under 70- och 80-talet. Med både norska och irländska rötter skulle Johansen bli en av rockmusikens allra största röster, fullt jämförbar med Mick Jagger och Peter Wolf (J Geils Band).
   New York Dolls tillhörde aldrig mina favoriter i 70-talets inledning, punkrockare innan termen var uppfunnen, men tillsammans med Johnny Thunders och Sylvain Sylvain bjöd Johansen, som var huvudsaklig låtskrivare, ändå på flera starka låtar, som exempelvis ”Personality crisis”, ”Looking for a kiss” och coverlåten ”Stranded in the jungle”.
   Det var väldigt ofta David Johansens enorma röstresurser som var gruppens viktigaste styrka. Något han tog med sig efter gruppens splittring 1976 till en solokarriär med många höjdpunkter på sitt samvete.
   Första soloskivan, "David Johansen" (1978), var ett ganska naturligt men litet steg från Dolls hänsynslösa rockmusik till det vi då kallade typisk New York-rock. Med sig från gruppen hade han på ett hörn gitarristen och New York Dolls-kollegan Syl Sylvain, främst som låtskrivare, och plockade på vägen upp ett antal musiker ur den lokala levande rockmyllan: Frankie LaRocka, trummor, Buz Verno, bas, och de båda gitarristerna Johnny Rao och Thomas Trask, som blev en genuin platå för Johansens ambitioner som rocksångare utan begränsning. Kompet hade för övrigt ett eget bandnamn, The Staten Island Boys, av den enkla anledningen att de härstammade från den delen av New York.
   Det var en helt okej men kanske lite förutsägbar solodebut men bättre, poppigare och mer lättillgängligare skulle det bli på Johansens andra soloalbum, ”In style” (1979), som producerades av Mick Ronson. Ett album med en melodiskt tydligare prägel som utan att tappa energi kunde störa Johansens verkliga power i rösten.
   Efter några mer mänskliga soloalbum, ”Here comes the night” (1981) där han plötsligt slutade skriva egna låtar, och ”Sweet revenge” (1984) med mer keyboardbaserad rock, började David Johansen sikta in sig på storbandsjazz-repertoaren på både skiva och scen. Men först släppte han ett fantastiskt och rent explosivt livealbum, ”Live it up” (1982), som rekommendas att lyssna på alla dagar i veckan.
   Jo, från den senare delen av 80-talet bytte Johansen karriär när han gick från det traditionellt rockiga till sitt nya alter ego Buster Poindexter som framförallt gav honom en ny publik när han utvecklade scenkunnandet till nya underhållningsnivåer. Första gången jag upplevde David Johansen live var 1987 när han uppträdde som Buster Poindexter på Bottom Line i New York i en alldeles otrolig show tillsammans med stora kompband med bland annat Dolls-trummisen Tony Machine och duettsångerskan Soozie Tyrell, numera känd i Bruce Springsteens band.
   Showen var fylld av gamla covers som fick en rejäl ansiktslyftning live. En repertoar som inte fungerade lika bra på skiva, men jag har skrivit om både ”Buster Poindexter” (1987) och ”Buster goes berserk” (1989).
   Jag har faktiskt också upplevt New York Dolls live på en av gruppens senare turnéer, 2006 på Peace & Love-festivalen i Borlänge, där bara Johansen och Sylvain fanns med på scen:
   7 juli 2006 skrev jag: ”Ett, som det såg ut, gäng övervintrade rock’n’roll-entusiaster där bäst före-datumet gått ut för många år sedan. Men ändå var det intressant att se ett så legendariskt och mytomspunnet band, som är så intimt förknippade med död och tragedi, levande på en scen.
Men inledningen var trög och digniteten i namn som David Johansen och Sylvain Sylvain satt mer i de rynkiga ansiktena än i rockkänslan.
   Det tog sig dock. Efter en underbar version av Johnny Thunders ”You can’t put your arms around your memory”, duett mellan Johansen och Sylvain, kom en ännu mer effektiv ”Pills” och finallåten ”Personality crisis” var stor, ståtlig och stabilt klassisk rock.
   De passade på att presentera flera nyskrivna låtar, och det kanske var moraliskt fel av ett så legendariskt band som aldrig spelat i Sverige tidigare, och de var inte alltid så konkurrenskraftiga i sammanhanget. Men titlarna var underbart stilsäkra, ”Dancing on the lip of a volcano” (en lite för mycket Bruce/E Street Band-influerad sak), ”Take a good looks at my good looks” och ”Give me love and turn off the lights”.”
   David Johansen avled i cancer 28 februari 2025.

/ Håkan

Februari 2025 på Håkans Pop

Februari-skivor jag har lyssnat på.

EFTER ETT GANSKA LUGNT OCH NÄSTAN stillsamt januari blev det korta februari 25 lite mer händelserikt, i alla fall skivmässigt där flera etablerade namn i februari gav ut album av skiftande kvalité. På Håkans Pop har det under februari rullat på med sedvanliga inlägg om Samlingsalbum (”Compilation”), gamla konsertbiljetter och antika tidningskrönikor från 1980.
   I den senare kategorin återpublicerade jag alltså krönikor från juli, augusti, september och november, samtliga 1980.
   Månadens samlingsalbum i mitt slumpmässiga urval var ”Live in London”, ”The legend of Jesse James”, ”The London R & B sessions” och ”Long shots, dead certs and odds on favourites”.   
   Och konsertbiljetterna, som fick mig att minnas, under februari var hämtade från olika år: U2 (2001), Bruce Springsteen (2012), The Police (1979) och Rod Stewart (1983).
   I den lite sorgligare delen av Håkans Pop, där jag under kategorin ”Minns” skriver egna minnen om avlidna artister eller musiker, noterade jag att The Jam-trummisen Rick Buckler gått ur tiden.
   Och förra veckan såg jag Bob Dylan-filmen "A complete unknown" och lämnade lite åsikter efter mig.

SOM JAG INLEDNINGSVIS SKREV blev februari 2025 en ganska händelserik månad på nya skivor-området där det blandades vilt mellan bra och mindre bra album. Efter några få mindre uppskattade lyssningar valde jag bort nya skivor med Miriam Bryant (som har en i dessa tider den väldigt opassande albumtiteln ”Okej att dö”), uppmärksammade kanadensiska gruppen Horsebath, alldeles för skramliga Pastel och Newcastle-sonen Richard Dawson, så kunde jag koncentrera mig på album som lät bättre i mina öron.
   LILY HIATT har förutom sitt namn mycket att leva upp till och har producerat ett antal album genom åren. Hon kanske inte har lämnat det där riktigt personliga avtrycket efter sig och nya albumet ”Forever” befinner sig ofta i den där lite anonyma amerikanska opersonliga rockfåran.
   Utanför den genren, som i steelguitar-doftande ”Man” och melodiska ”Thoughts”, behöver Lilly Hiatt inte skämmas i skuggan av sin far John som faktiskt dyker upp i en talande roll i den sistnämnda låten.
   Mitt förhållande till MARKUS KRUNEGÅRDS skivor är något oregelbundet så jag har lite svårt att bedöma hans nya album, ”Bastard”, i jämförelse med tidigare skivor. Men hans insatser i bandet Laakso var mig bekant både på skiva och scen för nästan tjugo år sedan. Som soloartist har han, vad jag har hört, inte gjort samma avtryck genom åren fast nya albumet låter i mina öron som en fin mix av udda inslag och kommersiellt material. Som helhet uppfattar jag dock albumet som lite ojämnt och pendlar mellan klockrena hits (catchy ”Lilla livet”, mäktiga ”2 veckor i Austin” och Jocke Åhlund-samarbetet ”Team dej”som bästa exempel) och experimentell men alldeles för keyboardsdominerade arrangemang och därmed lite mindre intressant pop.
   Jag har inte lärt mig att skilja på Will Oldham och hans alter ego BONNIE PRINCE BILLY, båda är väl till sin helhet ganska lågmälda projekt och jag har inte lyckats fånga de personliga genidragen som jag ändå misstänker finns där. Men nu tycker jag mig ha upptäckt ett Bonnie Prince-album, nya ”The purple bird”, som smeker mitt medvetande medhårs.
   Skivan har i sina bästa stunder det där lugna, lätt countryfierade soundet producerat av David Ferguson (identisk med Dave Ferguson som på flera sätt hjälpte Anna Ternheim göra ”The night visitor” (2011) till ett fantastiskt album) som är en garant för det naturliga. ”Boise, Idaho”, ”New water” och ”Sometimes it's hard to breathe” heter mina favoritlåtar här.
   Snacka om att Kristinehamnsgruppen BRO MESA tajmat sitt nya countryklingande album ”Bro Mesa” alldeles perfekt i dessa countryfierade tider. Det här är klassisk svensk country med berättande och personligt intressanta texter som när de tar sällskap med steelguitar-broderade arrangemang låter som musik för de stora massorna. Kanske ibland lite snällt för mina öron och texterna tangerar nästan det putslustiga men Bro Mesas genuina country bryter tveklöst ny mark.
   SARAH KLANGS souliga röst har hittat en plats i mitt hjärta sedan 2019 när debutalbumet ”Love in the milky way” slog till med full kraft. Det var bara Magnus Lindbergs sista mästerverk ”Magnus Lindbergs skörd” som det året höll henne från förstaplatsen på min årsbästalista. Sedan har Sarah producerat fyra album på nästan samma höga kvalitetsnivå men skivorna har lite irriterat ekat väldigt likt genombrottsplattan.
   Nu framme på sitt femte album, ”Beautiful woman”, har hon sökt sig ut internationellt och hittat den amerikanske producenten Eric D Johnson men jag hör inledningsvis ingen större skillnad och det behövs åtskilliga genomspelningar för att upptäcka det positiva. Sound och arrangemang är lite renare och den där personliga rösten låter ännu starkare här. Rent låtmässigt dock ingen sensation men slutet av skivan är anmärkningsvärt. Efter den näst sista låten ”Jackson Browne” (om att hon lyssnar på Jackson Brownei bilstereon) avslutas albumet med skivans längsta låt, ”I have everything” (4:37), som ökar i energi och tempo och blir ett underbart utropstecken.

MÅNADENS BÄSTA ALBUM: EFTER DET MYCKET FANTASTISKA JAYHAWKS-albumet ”Tomorrow the green grass” lämnade en av de två huvudpersonerna, Mark Olson, bandet. GARY LOURIS stod kvar som ensam kreativt ansvarig och de följande Jayhawks-albumen, "Sound of lies" (1997) och "Smile" (2000), blev smärre katastrofer. Louris namn har sedan dess förföljt mig i mardrömmar på Jayhawks-albumen. Men på sina två sporadiska soloskivor har han skärpt till sig avsevärt. Och på nya ”Dark country” når Louris all-time-high som soloartist.
   Strunta i albumtiteln, det här är musikaliskt inte mörk country, och jag vill placera skivan i närheten av Jayhawks bästa stunder. På den tiden tillskrev jag Mark Olsson alla kvalitéer och nu får jag omvärdera Louris talang ty ”Dark country” är till stora delar genial och personlig popmusik. Utan att satsa på stor produktion och glättiga arrangemang vill jag ändå beskriva albumet som kommersiellt med fantastiskt låtmaterial som till 11/12-delar är signerade Louris själv.
   Det är just i de småskaliga arrangemangen som Louris personliga genialitet som låtskrivare skiner allra tydligast. Ofta pendlar det så vackert mellan Beatles-influerade harmonier och gamla Jayhawks-höjdpunkter, lyssna gärna på ”Two birds”.
   Några låtar har den där fjäderlätta typiska McCartney-melodiska ådran, ”Couldn't live a day without you” (hade definitivt platsat på ”McCartney”-albumet), ”Living on my phone” och ”Redefining love”, men hela albumet är fyllt av låtar på samma höga och klassiska popnivå. Lika självklart skrivna på akustisk gitarr eller piano. Den pianobaserade kärlekslåten ”By your side” är bara en av topparna.
   Och kvalitén håller i sig hela vägen till avslutningslåten som är en cover, Harry Nilssons inte så berömda ”Perfect day”, som är ett något ovanligt val av låt. Långt utdragna textrader som fångas in av ett himmelskt vackert stråkarrangemang.
   En annorlunda men underbar final på ett helgjutet album.

/ Håkan

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Anne-Lie Dahl Parkegren 16/01: Hej! Jag, en tjejkompis och lilla syrran var på hans konsert. Tror vi satt på...

Peter Jönsson 1/01: Hej Håkan, Bra och nykter recension av Indoor Safari. (Tror emellertid att Nic...

Per Magnusson 29/12: Hej, ang svenska The Howlers inspelning av "Susie Q", som var b-sida på deras e...

Torsten Ståhlberg 29/12: Ang. SAM & DAVE/PERCY SLEDGE/ARTHUR CONLEY/TENDERS: Idrottshuset 25/10 1967. P...

Jan Boholm 13/12: Den här plattan gjorde mig glad, varm och trygg! Har gillat hans lågmälda pla...

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.