Blogginlägg från 2014-03-21

Joe Lala (1947-2014)

När jag för bara några dagar sedan mindes tillbaka karriären för trummisen Scott Asheton för att jag en gång hade sett honom på scen så måste jag i rättvisans namn nu tänka tillbaka på Joe Lalas karriär i marginalen på den stora rockbranschen. Jag har dessutom upplevt den mycket duktige och faktiskt inflytelserike slagverksspecialisten Lala på två olika konserter.
   Lala började sin karriär i slutet pÃ¥ 60-talet som percussion-spelare i gruppen Blues Image där latinamerikanska rytmer var kännetecknet. Gruppens sound kunde till viss del jämföras med det samtida Santana. Och det här soundet var i mycket Lalas förtjänst med alla sina percussions, den samlade beteckningen pÃ¥ jordens alla slagverk. Inte minst pÃ¥ gruppens enda singelhit, "Ride captain ride".
   Redan efter den gruppens splittring 1970 inleddes Lalas makalösa karriär som studiomusiker. Listan pÃ¥ artister och grupper han hjälpte kan göras hur lÃ¥ng som helst. Allman Brothers, The Eagles, The Bee Gees, The Byrds, Eric Clapton, Neil Diamond, Kenny Rogers, John Mellencamp, Barbara Streisand och Crosby, Stills, Nash and Young är bara nÃ¥gra exempel. PÃ¥ bland annat Gene Clarks "No other", Stephen Stills "Manassas" (1972) och Neil Youngs "Trans" (1983).
   Det var i samband med de tvÃ¥ senare skivorna jag sÃ¥g Joe Lala pÃ¥ scen. I Manassas hade Stills bland annat latinamerikanska rytmer och Lala var mannen som var störst ansvarig för dessa bÃ¥de pÃ¥ scen och skiva. Bredvid Dallas Taylor höll Joe Lala rytmerna i gÃ¥ng pÃ¥ konserten i Tennishallen i Stockholm i september 1973.
   I oktober 1982 var Lalas roll än mer betydelsefull när Neil Young drog ut pÃ¥ turné med sin starkt elektroniska show "Trans". Bredvid Crazy Horse-trummisen Ralph Molina stod Lala och slog pÃ¥ alla sin slagverk. Dessutom uppfattade jag det som att Lala vid olika tillfällen rasslade med mikrofonförstärkta handflator(!).
   Joe Lala dog i lungcancer 18 mars 2014.

/ HÃ¥kan

Vilken skön revansch

Bilder: Sven Persson/Nerikes Allehanda

Den "sköna revanschen" jag hänvisade till i rubriken på recensionen till Peter LeMarcs konsert syftade på den inställda konsert han och hans dåvarande band Trust drabbades av på Rockmagasinet i Örebro våren 1986. Det kom bara tre personer för att få uppleva LeMarc på scen.
   Ett Ã¥r senare hade det vänt kommersiellt för Peter LeMarc. Han hade genom sin vän Tony Thorén, producent och basist i Eldkvarn, lyckats fÃ¥ kontrakt med MNW, spelat in ett helt album ("Peter LeMarc") och givit ut singeln "HÃ¥ll om mej" som plötsligt blev en radiohit. I augusti 1987 släpptes albumet och under hösten genomfördes LeMarcs första riktiga turné där han kompades av i stort sett samma musiker som pÃ¥ skivan.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 23/10 1987.

PETER LeMARC
Café Oscar, Örebro 21 oktober 1987

Äntligen! Peter LeMarc lyckades till slut med det många hoppades på men väldigt få vågade tro. Med sitt senaste album har han nått ut längre än tidigare och som konsertartist är han nu, efter otaliga turnéer, etablerad.
   Etablerad i hela Sverige, med över 30 000 sÃ¥lda ex av senaste skivan som tydligt bevis, och även i Örebro. Men konsertpubliken svek som alltid. Närmare 200 personer kom till Café Oscar, en ynklig och skamligt lÃ¥g siffra med tanke pÃ¥ att skivan Ã¥terfinns i tusen örebroares hem.
   Genombrottet för Peter LeMarc kom oväntat men motiverat. Hans gester har blivit lugnare, tempot har dragits ned och texterna är ömsintare och personligare. Samtidigt har han blivit säkrare och mer uttrycksfull vilket givit honom profil bland svenska rockartister.
   Senaste albumet gÃ¥r i den ödmjuka jargongen sÃ¥ kanske är det fel att kalla honom rockartist, tänker jag innan det svängde grymt om bÃ¥de hans band och hans lÃ¥tar, exempelvis "Vänta dej mirakel".
   Tur, skicklighet och lyckliga omständigheter har givit LeMarc det kompletta kompbandet med en ryggrad (kapellmästaren Tony Thorén, bas, och Werner ModiggÃ¥rd, trummor) och musikalitet (Per Boysen, gitarr, och Torbjörn Hedberg, klaviatur) som perfekt passade hans ofta ömsinta musik.
   Medaljen har tyvärr ocksÃ¥ en baksida. Med all suverän skicklighet bakom sig förlorade LeMarc mycket av sin charm och hans lÃ¥tar miste sin ödmjuka styrka i det rockskrammel som byggdes upp med jämna mellanrum under konserten.
   DÃ¥ var det betydligt roligare och intressantare att höra "HÃ¥ll om mej" med bara piano och gitarr i kompet eller "Hur hjärtat jämt gör som det vill" som han framförde helt ensam.
   Dock svängde det fint om melodiradiotjatiga "Vägen lÃ¥ter oss längta" och den obligatoriska finalen med ännu en version, nu med hela bandet, av "HÃ¥ll om mej".
   Det var en skön revansch för lokalen Café Oscar. Karl Kanga var senast en omixad gröt medan nu Peter LeMarc, eller rättare sagt hans ljudmixare, kunde utnyttja lokalens naturliga akustik till nÃ¥got riktigt stort. Jag hörde varje ord Peter LeMarc sjöng och sade. I en konsert som aldrig blev nÃ¥gon riktig fest men ändÃ¥ visade att Peter LeMarc har kommit för att stanna.

/ HÃ¥kan

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.