Blogginlägg från 2014-03-13

Mickey Jupp, the painter

Musikbloggen Håkans Pop förvandlas för en dag till konstblogg. Artisten, låtskrivaren och rockprofilen Mickey Jupp, som jag de senaste dagarna flitigt har rapporterat om i samband med hans 70-årsdag, har en sidoverksamhet som konstnär.
   I huset där Mickey bor i Boot i Cumbria hade han till för en tid sedan både galleri och hantverksaffär men som nu i sin helhet är förvandlat till studio för produktion av både konstverk och musik i den lilla anspråkslösa inspelningsstudion.
   Med penna, pensel och vattenfärger målar Mickey av natur, lokala vyer och byggnader i sin hemtrakt. Ni ser ovan ett exempel på hans konstnärliga kreativitet där han målat av en bro över River Esk som slingrar sig fram i Eskdale och just nu är fylld till bredden med vatten efter allt gränslöst regnande. Bron på målningen heter Doctor Bridge eller Doctor' Bridge som Mickey har valt (se bilden till höger) att kalla den.
   Vi köpte tavlan. signerad Michael Jupp, direkt av Mickey för det facila priset £35 inklusive inramning.
   Doctor Bridge byggdes redan på 1600-talet men breddades 1734 av en läkare vid namn Edward Tyson så han kunde färdas över den med sin pony.
   Hur gärna vi än vill har namnet Doctor Bridge inget samband med Mickey Jupps gamla klassiker "Down to the doctors". Lika lite som hans gamla exklusiva låt "Foxfield junction" har något samband med platsen Foxfield i södra Cumbria som vi passerade på väg till Eskdale. Ty Mickey skrev båda låtarna innan han flyttade till Cumbria.
   Här nedan ser ni några aktuella fotografier, tagna av min fru Carina, på det som i dag är Doctor Bridge.



Alla bilder: Carina Österling

/ Håkan

Publiken i Örebro svek proffsig Karin

Foto: Anders Erkman


Våren 1992 splittrades Lolita Pop, ett av Sveriges mest uppskattade rockband, och sångerskan Karin Wistrand satsade på en solokarriär. I mars 1993 släppte Karin sitt första soloalbum, "Solen...", och framåt sommaren inledde hon sin första turné som soloartist. Gitarristen Fredrik Blank, som ersatte Benkt Svensson under Lolitas sista år, följde med Karin till både albuminspelningarna och turnén.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 2/6 1993.

KARIN WISTRAND
Strömpis, Örebro 31 maj 1993

Så var det dags att nå dagen D på Karin Wistrands turnéplan, hennes första i eget namn. D som i Örebro, den forna hemmastan.
   Men i Örebro har Karins gamla Lolita Pop-publik tydligen tagit avstånd från hennes solokarriär. Ty på Strömpis fanns bara ett hundratal visserligen entusiastiska besökande och ingen jag direkt kunde knyta till hennes gamla rötter frånsett basisten Henrik Melin.
   Det katastrofala publikbortfallet kan bero på flera saker. Karin har inget kanon-album i bagaget, det oberäkneliga vädret och den långa helgen hade redan varit för lång för många.
   Ingen orsak var mer ursäktlig än den andra för att missa Sveriges bästa rocksångerska på halv hemmaplan. Själv var jag optimist med tanke på skivans bästa låtar och de utlovade Lolita-låtarna som bonus.
   Lolita Pop slutade, om jag tyder situationen rätt, på topp med sina två bästa skivor och med konserter som på slutet 90-91 ofta var fulländade.
   Med de förutsättningarna är en solokarriär trögstartad. Men Karin har med sin otroliga scenvana som frontperson lättare än de flesta att kompensera ett stundtals sviktande låtmaterial med passion, lysande sång och utlevelse.
   Då spelar det ingen roll om det är tio eller tusen personer i publiken för proffsiga Karin.
   Precis så var det också på Strömpis. Med ett levande uttrycksfullt band, med Lolita-kompisen Fredrik Blank som "kapellmästare", bakom sig fick studiolåtarna en helt annan tyngd och betydelse.
   "Ta mig med", när hon spände ögonen i Claes "7 till 9" Åkesson i publiken, och "Resa så långt", med Lolita-liknande gitarrer, var låtar som fick sig en rejäl ansiktslyftning från de svaga skivversionerna.
   Öppningen på konserten var annars kanon med "När ljuset faller in", nämnda "Resa så långt", gamla härliga "Salta diamanter", ytterligare några låtar från albumet och "Precious", denna enorma pärla från senare Lolita-tid.
   Karin körde tio av soloskivans elva låtar och att jämföra konserten med många magiska stunder Lolita Pop har givit oss från scen är grymt orättvist.
   Men Karin är värd ett bättre öde och en större publik än Strömpis blygsamma. Som får ett redan dystert konsertklimat att se ännu dystrare ut.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.