Blogginlägg från 2014-03-19
"Mathias Lilja"
Den här recensionen publicerades ursprungligen i en kortare version i Nerikes Allehanda 19/3 2014.
MATHIAS LILJA
Mathias Lilja
(Rootsy)
Nu kan vi putsa av den slitna klyschan "Äntligen!" när Mathias Liljas efterlängtade solodebut slutligen är aktuell för utgivning. "Mathias Lilja", som innehåller en övervägande del egna låtar och en Townes Van Zandt-cover, började spelas in redan hösten 2012 men inspelningarna avbröts när Bob Woodruff, amerikanen som spontant bosatte sig i Örebro, tog över studiotiden för att spela in sin, som det skulle visa sig, mycket framgångsrika album "The year we tried to kill the pain" med Liljas gäng till komp.
Liljas låtmaterial fick alltså ligga till sig, mogna och växa på bredden via en hel del livespelningar och när nu materialet släpps ut i full frihet så är det på ett album med en nästan uppseendeväckande jämnhet. Både låtmässigt och musikaliskt håller den samma nivå som Woodruffs popmästerverk men är lite personligare, lite mer varierad och med en stundtals mänskligare nerv.
Jag har redan hört en majoritet av låtarna på otaliga spelningar så det riktiga överraskningsmomentet, inklusive det första viktiga intrycket, går ju lite förlorat när jag nu lyssnar på hela albumet. Och dessutom upplever jag ibland, när jag lite elakt och orättvist jämför, att jag på skivan saknar den där unika liveatmosfären som ju egentligen alla studioinspelade skivor saknar.
Men å andra sidan spelas det förbaskat förstklassigt rakt igenom hela albumet så jämförelsen är egentligen oväsentlig. I det tajta gänget runt Lilja, som spelar diverse gitarrer, är det producenterna Fredrik Landh, huvudsakligen trummor, och Clas Olofsson, på en mängd olika stränginstrument, och basisten Henrik Wind som skapat det huvudsakligen ödmjuka men också väldigt personliga soundet på skivan. Killar som utifrån låtens struktur gör varje låt till en egen liten pärla. Detaljerade variationer som tillsammans bildar en nästan fulländad helhet.
Soundet, utsökta gitarrer och det ofta angenäma tilltalet till trots är det ändå låtarna, det starka materialet, som är Mathias Liljas främsta styrka och gör "Mathias Lilja" (en titel på skivan hade kanske lockat den oinitierade lyssnaren lite mer?) till ett genomgående intressant album.
Redan på de tre första låtarna får vi bredden och det varierade temperamentet bland låtarna. Öppningen med "Evil" kan man nog kalla skivans hit fast den tanken eller ambitionen nog aldrig funnits när skivan spelades in eller sedan sammanställdes. "Bara" en ovanligt fin och starkt countryfierad melodi och en skapligt catchy refräng. "Don't fade on me" har varit min favorit länge och är det fortfarande. Ett mjukt glidande arrangemang, vemodet, steelgitarrens magiska smekningar och den i varje detalj smärtsamt upplevda texten gör hela låten till en modern klassiker.
För att inte skivan ska ramla in i något musikaliskt jämntjockt feelgood-fack blir det förhållandevis skramligt och mer tempoladdat på tredje låten "Devil's almanac". Avslöjar väl till viss del lite av Liljas bakgrund i både garagerock (Strollers) och elektrisk poprock (Maharajas) men smälter ändå in naturligt i det övriga ofta americana-influerade soundet.
Fortsättningen på skivan har samma varierade stuk där melodiösa singer/songwriter-låtar som "Give it all away" blandas med Gene Clark-pop som "I will stay" och mer atmosfäriska låtar som "In the distance" i spannet mellan halvtempo och ballader. I den miljön passar även en cover på Townes Van Zandts "No place to fall" in perfekt.
Alla utsökta arrangemang på skivan höjer upplevelsen och gör hela albumet till en ovanligt sammanhållande helhet.
/ HÃ¥kan
Soundtracks: "Metroland"
MARK KNOPFLER: Metroland (Vertigo, 1998)
Ännu ett soundtrack i min långa serie och ännu en skiva med Mark Knopfler-filmmusik. "Metroland" tituleras som en ren Knopfler-produkt men är bara till hälften fylld med musik som är relaterad till den gamle Dire Straits-ledaren. Resten, den andra halvan, är gamla låtar som förmodligen på ett eller annat sätt passar in i filmens handling.
Under 80-talet producerade Knopfler några starka soundtracks ("Local hero", "Cal") men kvalitén planade ut på 90-talet och filmmusiken till den franska filmen "Metroland" får väl betecknas som en stor parentes. Både i kvalité och omfång.
Det känns som att Knopfler bara koncentrerat sig på en titelmelodi som förekommer i två versioner, en instrumental- och en sångversion, medan de övriga Knopfler-signerade låtarna tillhör kategorin pausmusik utan större musikaliskt värde. "Annick" är lättsam jazz med flöjt och cocktailpiano. "Brats" är saxofonbröl med komisk touch efter modell "Tequila" från 1958.
"Down day" är ytterligare anonym pausmusik. "A walk in Paris" är en jazzig instrumentallåt influerad av gamle Django Reinhardt. "She's gone" är en lågmäld variant på huvudtemat.
På den instrumentala varianten av titelmelodin är det Chris Whites saxofon som spelar huvudrollen medan huvudtemat med sång är en tämligen typisk Knopfler-melodi. Vemodigt vacker med först Steve Sidwells trumpet i fokus och sedan det än mer typiska gitarrsolot.
Fransyskan Françoise Hardy ökar på den franska känslan och Django Reinhardts gamla instrumentala låtar från 1943 respektive 1937 ger både soundtrack och film en antik känsla.
Utan att överraska är 1977/1978-låtarna med Stranglers, Dire Straits, Hot Chocolate och Elvis Costello välvalda representanter för det fina 70-talet.
Innehållet:
1. "Metroland Theme (Instrumental)" 2:27
2. "Annick" 3:01
3. "Tous les Garçons et les Filles" (Françoise Hardy) 3:06
4. "Brats" 2:39
5. "Blues Clair" (Django Reinhardt) 3:01
6. "Down Day" 1:51
7. "A Walk in Paris" 1:36
8. "She's Gone" 1:28
9. "Minor Swing" (Django Reinhardt, Stéphane Grappelli) 3:13
10. "Peaches" (The Stranglers) 4:05
11. "Sultans of Swing" (Dire Straits) 5:45
12. "So You Win Again" (Hot Chocolate) 4:22
13. "Alison" (Elvis Costello) 3:22
14. "Metroland" 4:41
/ HÃ¥kan
| << | Mars 2014 | >> | ||||
| Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö |
| 1 | 2 | |||||
| 3 | 4 | 5 | 6 | 7 | 8 | 9 |
| 10 | 11 | 12 | 13 | 14 | 15 | 16 |
| 17 | 18 | 19 | 20 | 21 | 22 | 23 |
| 24 | 25 | 26 | 27 | 28 | 29 | 30 |
| 31 | ||||||
Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...
Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...
Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...
Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...
Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...
Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...
Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...
Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...
Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...
Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...
Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker.
Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress.
Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt.
E-posta mig.
Kommentarer till blogginlägget: