Blogginlägg

"Mathias Lilja"

Den här recensionen publicerades ursprungligen i en kortare version i Nerikes Allehanda 19/3 2014.

MATHIAS LILJA
Mathias Lilja
(Rootsy)

Nu kan vi putsa av den slitna klyschan "Äntligen!" när Mathias Liljas efterlängtade solodebut slutligen är aktuell för utgivning. "Mathias Lilja", som innehåller en övervägande del egna låtar och en Townes Van Zandt-cover, började spelas in redan hösten 2012 men inspelningarna avbröts när Bob Woodruff, amerikanen som spontant bosatte sig i Örebro, tog över studiotiden för att spela in sin, som det skulle visa sig, mycket framgångsrika album "The year we tried to kill the pain" med Liljas gäng till komp.
   Liljas lÃ¥tmaterial fick alltsÃ¥ ligga till sig, mogna och växa pÃ¥ bredden via en hel del livespelningar och när nu materialet släpps ut i full frihet sÃ¥ är det pÃ¥ ett album med en nästan uppseendeväckande jämnhet. BÃ¥de lÃ¥tmässigt och musikaliskt hÃ¥ller den samma nivÃ¥ som Woodruffs popmästerverk men är lite personligare, lite mer varierad och med en stundtals mänskligare nerv.
   Jag har redan hört en majoritet av lÃ¥tarna pÃ¥ otaliga spelningar sÃ¥ det riktiga överraskningsmomentet, inklusive det första viktiga intrycket, gÃ¥r ju lite förlorat när jag nu lyssnar pÃ¥ hela albumet. Och dessutom upplever jag ibland, när jag lite elakt och orättvist jämför, att jag pÃ¥ skivan saknar den där unika liveatmosfären som ju egentligen alla studioinspelade skivor saknar.
   Men Ã¥ andra sidan spelas det förbaskat förstklassigt rakt igenom hela albumet sÃ¥ jämförelsen är egentligen oväsentlig. I det tajta gänget runt Lilja, som spelar diverse gitarrer, är det producenterna Fredrik Landh, huvudsakligen trummor, och Clas Olofsson, pÃ¥ en mängd olika stränginstrument, och basisten Henrik Wind som skapat det huvudsakligen ödmjuka men ocksÃ¥ väldigt personliga soundet pÃ¥ skivan. Killar som utifrÃ¥n lÃ¥tens struktur gör varje lÃ¥t till en egen liten pärla. Detaljerade variationer som tillsammans bildar en nästan fulländad helhet.
   Soundet, utsökta gitarrer och det ofta angenäma tilltalet till trots är det ändÃ¥ lÃ¥tarna, det starka materialet, som är Mathias Liljas främsta styrka och gör "Mathias Lilja" (en titel pÃ¥ skivan hade kanske lockat den oinitierade lyssnaren lite mer?) till ett genomgÃ¥ende intressant album.
   Redan pÃ¥ de tre första lÃ¥tarna fÃ¥r vi bredden och det varierade temperamentet bland lÃ¥tarna. Öppningen med "Evil" kan man nog kalla skivans hit fast den tanken eller ambitionen nog aldrig funnits när skivan spelades in eller sedan sammanställdes. "Bara" en ovanligt fin och starkt countryfierad melodi och en skapligt catchy refräng. "Don't fade on me" har varit min favorit länge och är det fortfarande. Ett mjukt glidande arrangemang, vemodet, steelgitarrens magiska smekningar och den i varje detalj smärtsamt upplevda texten gör hela lÃ¥ten till en modern klassiker.
   För att inte skivan ska ramla in i nÃ¥got musikaliskt jämntjockt feelgood-fack blir det förhÃ¥llandevis skramligt och mer tempoladdat pÃ¥ tredje lÃ¥ten "Devil's almanac". Avslöjar väl till viss del lite av Liljas bakgrund i bÃ¥de garagerock (Strollers) och elektrisk poprock (Maharajas) men smälter ändÃ¥ in naturligt i det övriga ofta americana-influerade soundet.
   Fortsättningen pÃ¥ skivan har samma varierade stuk där melodiösa singer/songwriter-lÃ¥tar som "Give it all away" blandas med Gene Clark-pop som "I will stay" och mer atmosfäriska lÃ¥tar som "In the distance" i spannet mellan halvtempo och ballader. I den miljön passar även en cover pÃ¥ Townes Van Zandts "No place to fall" in perfekt.
   Alla utsökta arrangemang pÃ¥ skivan höjer upplevelsen och gör hela albumet till en ovanligt sammanhÃ¥llande helhet.

/ HÃ¥kan

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Anne-Lie Dahl Parkegren 16/01: Hej! Jag, en tjejkompis och lilla syrran var på hans konsert. Tror vi satt på...

Peter Jönsson 1/01: Hej Håkan, Bra och nykter recension av Indoor Safari. (Tror emellertid att Nic...

Per Magnusson 29/12: Hej, ang svenska The Howlers inspelning av "Susie Q", som var b-sida på deras e...

Torsten Ståhlberg 29/12: Ang. SAM & DAVE/PERCY SLEDGE/ARTHUR CONLEY/TENDERS: Idrottshuset 25/10 1967. P...

Jan Boholm 13/12: Den här plattan gjorde mig glad, varm och trygg! Har gillat hans lågmälda pla...

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.