Blogginlägg från 2016-02-01

60: #16 BOB DYLAN (1962-1969)

BOB DYLANS TOPP 3:

1. Positively 4th street (1965)
2. Like a rolling stone (1965)
3. I threw it all away (1969)

HUR KONSTIGT DET ÄN KAN LÅTA så var låtskrivargiganten Bob Dylan på inget sätt given på min 60-tals-lista. I mitt första utkast med tänkbara artister som skulle vara med här fanns Bob Dylan inte med. Rent spontant och i mitt minne uppfattade jag inte Dylan som en simpel singelartist men upptäckte givetvis ganska snabbt att mellan alla sina mer eller mindre legendariska album finns det också några mer än klassiska singlar. Att han på 60-talet gav ut hela tretton singlar är på något sätt en overklig siffra.
   Ni förstÃ¥r kanske att jag inte tillhör den stora skaran av hängivna Bob Dylan-beundrare som älskar varje textrad av den store poeten, kan hans diskografi i sömnen och har album pÃ¥ album som största favoriter. Nej, jag är nog lite mer sparsmakad i ämnet men är naturligtvis väldigt medveten om hans storhet, hans betydelse och hans ikonliknande karriär. Jag är väl som en typisk Tio i Topp-lyssnare som tyckte att singlarna var okej och vid nÃ¥gra tillfällen magiska och som med all rätt har blivit historiska musikaliska milstolpar.
   Men det tog mig nÃ¥gra Ã¥r att upptäcka Bob Dylan i mitten pÃ¥ 60-talet. Medan jag hade fullt upp med att älska nya Beatles-singlar och den övriga invasionen frÃ¥n de brittiska öarna kom de avskalade Dylan-singlarna i kläm. PÃ¥ min flitigt använda Philips-bandspelare var det vanligare att hans lÃ¥tar förekom i coverversioner av bland annat Peter, Paul & Mary, Animals, Byrds och Turtles. Innan 1965 kom och vände upp och ned pÃ¥ alla begrepp genom att introducera kontroversiell elektricitet pÃ¥ Dylans skivor.
   Dylans fyra första album 1962-64 var genomgÃ¥ende akustiska med bara gitarr, munspel och ibland keyboards som komp. Men pÃ¥ första singeln, rockabillydoftande "Mixed up confusion" kompades han av ett band men det var en ganska medioker och opersonlig lÃ¥t. Singeln därpÃ¥, "Blowin' in the wind", satte mer avtryck men var ändÃ¥ en kommersiell flopp och därefter fram till 1965 lade Dylan allt fokus pÃ¥ sina album och grundlade därigenom sitt rykte som extraordinär lÃ¥tskrivare utan att jaga singelhits.
   Hösten 1964 började Dylan fÃ¥ upp ögonen (och öronen) för elektriska instrument och fler musiker och i januari 1965, inför inspelningen av albumet "Bringing it all back home", engagerades ett större komp till sju lÃ¥tar pÃ¥ skivans förstasida, inklusive nya singeln "Subterranean homesick blues" som inte heller den gav nÃ¥got större eko i den kommersiella världen.
   Det var först pÃ¥ nästa inspelningssession, som inleddes i juni 1965, som mirakel började hända. FrÃ¥n andra albumet hade Tom Wilson producerat Dylans skivor och pÃ¥ de nya inspelningarnas första lÃ¥t, "Like a rolling stone", skulle historia komma att skrivas med den makalöst lÃ¥nga (6:00) singellÃ¥ten. Men det skulle ocksÃ¥ bli Wilsons sista Dylan-inspelning. En kontrovers i studion huruvida Al Koopers orgel skulle skruvas upp (som Dylan ville) eller inte ledde till avslutat samarbete. PÃ¥ resten av inspelningarna till albumet "Highway 61 revisited" och för övrigt resten av 60-talet var det nyligen avlidne Bob Johnston som tog över producentansvaret.

PARALLELLT MED INSPELNINGARNA AV ALBUMET Gick Dylan in i studion tillsammans med sitt komp, med bland annat gitarristen Mike Bloomfield, och spelade in "Positively 4th Street" som sparades till en singel-release i september 1965 bara två månader efter "Like a rolling stone". Kreativiteten var enastående och i min värld överträffade Dylan sig själv här.
   Ã„ven nästa Dylan-release var en exklusiv singel, "Can you please crawl out your window", med samma arrangemangsmässiga briljans. Fram till sommaren 1965 hade Dylan i alla Ã¥r framträtt solo pÃ¥ konserter men pÃ¥ Newport-festivalen i juli kompades han för första gÃ¥ngen av musikerna som till viss del hade medverkat pÃ¥ det Ã¥rets Dylan-skivor. Men frÃ¥n september kompades han live av de fem amerikanska/kanadensiska musiker som först tre Ã¥r senare officiellt fick gruppnamnet The Band. Men i studion pÃ¥ singeln "Can you please...", som egentligen var en del av "Blonde on blonde"-inspelningarna, var det en mix av The Band-musiker och gamla studiomusiker.
   Efter tvÃ¥ singlar som inte var knutna till nÃ¥gra album ändrades strategin helt inför kommande singlar. Hela fem lÃ¥tar frÃ¥n dubbeln "Blonde on blonde", Dylans kanske mest legendomspunna album, släpptes pÃ¥ singel: "One of us must know (sooner or later)", "Rainy day women #12 & 35", "I want you", "Just like a woman" och "Most likely you go your way and I'll go mine". Samtliga är hörnstenar i Dylans diskografi men "Rainy day..." stÃ¥r ut som en karnevalsliknande allsÃ¥ng och "I want you" är enklare och en nästan simpel hitlÃ¥t. Medan den stökiga "Most likely you..." är ett desperat försök att hÃ¥lla liv i Dylans namn, ett Ã¥r efter "Blonde on blonde", medan han hämtar sig efter sin motorcykelolycka.
   Sedan skulle det dröja tvÃ¥ hela Ã¥r innan nästa Dylan-singel skulle dyka upp. "John Wesley Hardin" genererade inga singlar i USA och det var först 1969 pÃ¥ albumet "Nashville skyline" som Dylan exploderade igen som singelartist. Vemodigt vackra "I threw it all away" och "Lay lady lay" är klassiker om än lite sammetslena och "Tonight I'll be staying here with you" som andas samma luft som The Band, medverkar dock inte pÃ¥ skivan, som sedan ett Ã¥r tillbaka etablerat sig i eget namn.

/ HÃ¥kan

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.