Blogginlägg från 2013-02-13

Tre soloartister tillsammans

Bilder: Magnus Sundell

Richard, Peter och Will på årets Triple Troubadours-premiär i Örebro.

TRIPLE TROUBADOURS 2
Richard Lindgren, Will Courtney
och Peter Lindström
Clarion Hotel, Örebro 12 februari 2013
Konsertlängd: 20:14-20:48 och 21:23-22:20
(91 min)
Min plats: Olika

På tisdagskvällen skulle den andra upplagan av Rootsys i höstas uppmärksammade turnépaket Triple Troubadours med Malmös Richard Lindgren och två amerikanska artister, Lydia Loveless och Will Courtney, ha premiär i Örebro. Skulle, skriver jag, ty väderförhållanden i USA gjorde att Lydia missade planet till Skandinavien vilket fick arrangören Anders Damberg att snabbt skaffa fram en lokal ersättare. Han kontaktade då Peter Lindström, i Örebro mest känd som medlem i Dead Man och sitt eget projekt Distant Treelines, som trots en akut kort förberedelse så naturligt passade in på platsen mellan Richard och Will.
   Triple Troubadours är bÃ¥de ett perfekt och ett obekvämt koncept. Den positiva chansen att upptäcka nya sÃ¥ gott som okända amerikanska singer/songwriters-talanger har växt men samtidigt är det svÃ¥rt att fÃ¥nga helheten och det naturliga samarbetet mellan tre utpräglade soloartister. Som dessutom träffades första gÃ¥ngen bara nÃ¥gra timmar innan premiären. En konsertform som naturligtvis kommer att slipas under den tajta nästan tre veckor lÃ¥nga Skandinavien-turnén.
   Varje artist framförde sex egna lÃ¥tar för att sedan avsluta med Neil Youngs lätt allsÃ¥ngsframkallande "Helpless" tillsammans med Richard som ledsagare. Den lilla men positivt lagda publiken lyckades ocksÃ¥ fÃ¥ in trion för ytterligare en Young-lÃ¥t, "Old man", där New Mexico-killen Will tog huvudansvaret.
   Det var Richard Lindgren som inledde kvällen och blev en typ av ordningsman som blev än mer tydlig när han efter sina tvÃ¥ lÃ¥tar satte sig bakom den stora vita flygeln. Efter inledande "From Bleeker Street to Camden Town" och "Five pints and a wink from Gwendolyn" (som väl mÃ¥ste kallas Richards stora hits) kom nÃ¥gra mycket vackra och stämningshöjande pianolÃ¥tar frÃ¥n hans vemodiga americana-doftande stämma och melodiska fingrar.
   Där tidigare kända lÃ¥tar som "Drunk on arrival", "Take tomorrow" (för kvällen ihopkopplad med Waterboys-lÃ¥ten "In search of a rose") och "I don't belong in this world anymore" (sÃ¥ dags tillbaka vid gitarren) toppades av den nyskrivna pärlan "Driftwood".
   Peter Lindström tappade som sagt var inte hakan i sammanhanget och framförde genomgÃ¥ende egna lÃ¥tar. Material, bland annat "The foot of the hill", "Low" och "Let me know", som inte främst är skrivna för att kamma publiken medhÃ¥rs utan för att presentera en personlig profil i den ibland konventionella singer/songwriter-genren.
   Om Richard var kvällens mest väntade höjdpunkt var Will Courtney, med det frodiga skägget, den mest överraskande. BÃ¥de det distinkta gitarrspelet, rösten (med smÃ¥ falsettliknande ögonblick) och de traditionellt skrivna originallÃ¥tarna hade drag av Neil Young utan att de för en sekund lät opersonliga. LÃ¥tar, med titlar som "Lonely man", "Dreams don't change", "There's no answer" och "Lost in the desert" som snart kommer pÃ¥ ett nytt album med Will.
   Ingen skugga alls ska falla över Peter Lindströms inhopp men i mina förberedelser innan konserten fanns Lydia Loveless med som ett spännande inslag. Och är fortfarande övertygad om att den unga tjejen med sin respektlösa countrymusik igÃ¥r hade lyst upp platsen pÃ¥ scen mellan killarna.

Foto: HÃ¥kan Pettersson

/ HÃ¥kan

Singlar#48: JACKIE LOMAX

JACKIE LOMAX: Sour milk sea (Apple, 1968)

DET ÄR MÄRKLIGT ATT KONSTATERA HUR EN AV ENGLANDS BÄSTA ROCKRÖSTER kan vara så okänd och aldrig få det där stora erkännandet. Liverpool-killen Jackie Lomax, egentligen född i Wallasey på andra sidan Merseyfloden, var ju bara några år yngre än Beatles-killarna och hade en respektabel karriär på det tidiga 60-talet men i augusti 1968, när skivbolaget Apple introducerades och den här singeln släpptes, var han ett nytt spännande namn för mig.
   Det var svÃ¥rt att missa Jackie Lomax skiva. Med Beatles-singeln "Hey Jude" som ledmotiv presenterades de nya artisterna pÃ¥ Apple under stor uppmärksamhet. DÃ¥ Lomax tillsammans med Beatles, den walesiska Mary Hopkin och brassbandet Black Dyke Mills band tillhörde skivbolagets affischnamn under rubriken "Our first four".
   "Hey Jude" var naturligtvis en given och obligatorisk etta i England, följdes av den mer överraskande "Those were the days" (Hopkin) medan instrumentalversionen av Paul McCartneys "Thingumybob" var mer rolig än bra och ingen hit. Möjligen överskuggade de övriga Apple-skivorna Jackie Lomax singel, som släpptes en vecka efter "Hey Jude", ty den nÃ¥dde inte ens in bland de 50 mest sÃ¥lda singlarna. Givetvis en besvikelse och en oväntad motgÃ¥ng fast George Harrison hade sitt namn med pÃ¥ skivetiketten pÃ¥ tvÃ¥ ställen.
   Det började alltsÃ¥ betydligt tidigare för Jackie Lomax. Han var under 1961-64 sÃ¥ngare i bandet The Undertakers som spelade i Hamburg 1962 och sedan gav ut fyra singlar, bara coverlÃ¥tar, men ingenting hände och bandet drog till USA utan att hitta framgÃ¥ng där heller. Namnet Lomax föll därefter i glömska under flera Ã¥r innan han 1967 Ã¥terigen hade en skivkarriär i knät.
   Han var medlem i engelskamerikanska The Lomax Alliance som upptäcktes av Cilla Black i New York och hon i sin tur tipsade sin manager Brian Epstein som tog Lomax och bandet under sina armar. Fortfarande utan kommersiella framgÃ¥ngar eller uppmärksamhet men Epstein-kopplingen till Beatles skulle Ã¥ret efter resultera i nÃ¥got stort. I alla fall musikaliskt.
   Brian Epstein dog i augusti 1967 och plötsligt hade Lomax ingen manager men av naturliga skäl befann han sig nära Beatles och Apple Records när George Harrison frÃ¥gade om han ville göra ett album. Lomax blev skivbolagets första kontrakterade artist. 24-26 juni 1968 i Trident-studion i London spelades bÃ¥da lÃ¥tarna till Jackies första Apple-singel in.
   A-sidan blev George Harrisons "Sour milk sea", en lÃ¥t som han skrev under meditationsresan till Rishikesh i Indien vÃ¥ren 1968. Först var lÃ¥ten tänkt för "White album", George spelade in en demo i sin trädgÃ¥rd i Esher men Beatles gjorde aldrig nÃ¥gon riktig inspelning av lÃ¥ten.
   Jackie kompas av en supergrupp inklusive 3/4-delar av Beatles: George pÃ¥ gitarr givetvis, Paul McCartney, bas, Ringo Starr, trummor, Eric Clapton, sologitarr, och Nicky Hopkins, piano. ÄndÃ¥ är det Jackies kraftfulla röst som gör Harrisons lÃ¥t full rättvisa. Och b-sidan, med samma komp, är soundmässigt inte ett dugg sämre. Kanske inte samma melodiska triumf men i tyngd glänser bÃ¥de röst, komp och produktion.
   Ã„ven om den här skivan inte nÃ¥dde nÃ¥gra kommersiella framgÃ¥ngar fick Lomax uppmärksamhet i media och det stod ganska omgÃ¥ende klart att Harrison skulle producera ett helt album med honom och ett annat sagolikt komp. Förutom singellÃ¥tarna spelades albumet, som skulle fÃ¥ titeln "Is this what you want?" och släppas i mars 1969, in i Los Angeles med ärrade studioproffs som Hal Blaine, Larry Knechtel, Joe Osborn och Bishop O'Brien.
   Utan större framgÃ¥ngar lämnade Lomax ett ekonomiskt blödande Apple efter bara tre singlar och ett album men karriären var lÃ¥ngtifrÃ¥n över. Först gick han med i bluesrockiga Heavy Jelly bara nio mÃ¥nader efter Apple-albumet, gjorde tvÃ¥ soloalbum pÃ¥ Warner Bros, ett album med nya engelska gruppen Badger innan han Ã¥tervände till USA och tvÃ¥ soloalbum för Capitol. Den här gÃ¥ngen för att stanna i USA medan karriären började plana ut.

A-sidan:


B-sida:


/ HÃ¥kan

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.