Blogginlägg
Kristian Anttila konsert
Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 6/2 2006.
KONSERT
Kristian Anttila
Klubb Smart/Satin 4/2 2006
När göteborgaren Kristian Anttila för snart tre år sedan släppte sin första skiva, ”Natta de mina”, tävlade vi recensenter om att namndroppa inspirationskällor och dra paralleller till mer kända artister.
Själv valde jag Kent, Melody Club och Jakob Hellman men kunde lika gärna ha klämt in Håkan Hellströms namn också. Medan hans eget skivbolag beskrev honom som en hybrid av Iggy Pop och DiLeva.
Mina jämförelser var varken nedlåtande eller kritiska men naturligtvis skapar nivån på referenserna förväntningar och förutsättningar som i det närmaste är omöjliga att leva upp till.
Därför var inledningen på lördagskvällens konsert med Anttila och hans band i mina öron och ögon både tunn, platt och stel. Basen fladdrade effektivt i byxorna men utan riktiga keyboards, jag räknar inte Anttilas leksaksvariant han höll i händerna, så blev arrangemang och sound statiskt och ganska tråkigt.
Men när väl förväntningar och verklighet hade landat på en gemensamt mänsklig och godkänd nivå så radade han upp en tämligen fläckfri repertoar med uteslutande snabba poprocklåtar på programmet.
Debutskivan är hans största stund på jorden men det var givetvis helt ofrånkomligt låtarna från höstens ”Innan bomberna” som dominerade konserturvalet. Och faktum är att många av sångerna därifrån växt till sig och stod stolta i jämförelse med perfekta konserthöjdpunkter som ”Hetsdöpt” och ”Självmordsbomb”.
Exempelvis skuttade publiken vilt under låten ”Paul Weller”. I tron att det var Håkan Hellströms ”Kom igen, Lena” de dansade till samtidigt som den direkt odödliga basrytmen som följt oss från ”You can’t hurry love” via The Jam till Hellström är svår att stå emot.
Korta låtar på en kort konsert som tog slut abrupt och snopet efter bara åtta låtar och 30 minuter när bandet plötsligt lämnade scenen, gick ut bland publiken och lämnade rundgång och missljud efter sig. Utan chans för publiken att önska något mer.
Anttila och hans band hade för övrigt ett svettigt jobb att efterträda de lokala favoriterna Jesper Larsson Band på scen. Som gjorde ett mycket inspirerat intryck på sina 20 minuter av allsång, fantastiskt blås, ba-ba-refränger och förtjusande poprock.
Kristian Anttilas låtar:
Åtminstone musik
Bomben
Paul Weller
Självmordsblond
Socker
Hetsdöpt
Bland bovar & banditer
Ingenting
/ Håkan
Som om konstnären är viktigare än tavlorna
Mikael Wiehe konsert
<< | Februari 2006 | >> | ||||
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö |
1 | 2 | 3 | 4 | 5 | ||
6 | 7 | 8 | 9 | 10 | 11 | 12 |
13 | 14 | 15 | 16 | 17 | 18 | 19 |
20 | 21 | 22 | 23 | 24 | 25 | 26 |
27 | 28 |
Mattias 30/06: Sjukt bra platta på alla sätt och vis....
Mattias 30/06: Weld är bättre i mitt tycke....
Olle Nordgren 30/06: Som alltid när det gäller recensioner på Håkans Pop är det mycket välskriv...
Per Gotthardsson 22/06: Jag var där! Egentligen för att lyssna till Hiseman men lämnade lokalen helt ...
Jan Lennell 6/06: Var där och kommer ihåg att Fläskkvartetten var mäktigt imponerande! En exp...
Mikael Andersson 3/06: Det finns ännu en underskattad skiva på 90-talet 1994 Sånger Från Nedergård...
Björn Stein 9/05: Tack för den resan, Håkan! Ser redan fram mot att läsa om nästa äventyr som...
Jan Lennell 8/05: Beatles platta på 1:a platsen..ingen högoddsare :). Ber att få tacka för en ...
Peter Lundmark 6/05: Tack för en spännande och rolig resa, har fått plocka fram skivor man inte ly...
Hans 6/05: Har varit kul följa dina favoriter, även om jag inte hållit med dig. Däremot...


Kommentarer till blogginlägget: