Blogginlägg

Tack för den bonusen

Bilder: Anders Erkman

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 10/11 1997.

JOHN FOGERTY
Nobelhallen, Karlskoga 8/11 1997

Efter att ha levt med förväntningarna runt denna konsert i flera månader så var det oerhört befriande när John Fogerty tjugo minuter i nio i lördagskväll äntligen ställde sig på Nobelhallens scen. Till ett jubel från 6800 personer som jag aldrig upplevt i den hallen tidigare.
   Mina onda föraningar om en konsert helt identisk med tidigare uppträdanden i Sverige besannades inte. Om ni läser låtlistan här bredvid så är den nästan förvillande lik alla andra av hans konserter i år. Med några små viktiga undantag.
   Fogerty hade flyttat fram "Down on the corner" fyra låtar men den stora överraskningen, en ren bonus, var givetvis "Rockin' all over the world". När jag stod och laddade för kvällens hårdaste attack, "Walking on a hurricane", kom denna klassiker som en skänk från ovan. Vi noterade klockslaget 22.34 för en låt som han inte framfört live sedan mitten av 80-talet.
   Den lyfte taket på Nobelhallen, fick allt folk på fötter och förvandlade arenarock till intim, mysig klubbmiljö. Om Fogerty hade haft den smarta smaken att lägga den som en extra extralåt, förslagsvis i en upplyst hall, hade nog alla vuxna karlar svimmat av lycka. Och fått Springsteen-fans att muttra om upprepning. Bruce avslutade nämligen sina 1981-konserter med just den låten.
   Inledningen var annars helt enligt schemat. Vi färdades tillbaka till Mississippis träskmarker via syrsornas väsande ljud och grodornas kluckande och framför en osedvanligt läcker scendekor rullade "Born on the bayou" igång. Och det låg i luften att det skulle bjudas på mer spektakulär underhållning än vid utomhuskonserten i somras.
   Låtarna han hade lagt till tar ut svängarna mer och ger en mer fullständig bild av artisten Fogertys rötter. Fogertys beryktade tunghäfta hade också släppt något och han berättade flera längre anekdoter från sitt liv. Mellan sina typiskt amerikanskt inställsamma utfall om att vi minsann var den bästa publiken han mött, vi var vackra och vi sjöng bäst.
   Med sitt evigt påklistrade leende var han stundtals inte helt olik en sydstatspredikant. Men det var musiken och rösten med stort R som talade mest och bäst den här lördagskvällen. Och det känns fortfarande som ett mirakel att de nya låtarna från "Blue moon swamp" så fint smälter in i Creedence Clearwater Revival-repertoaren.

Lika övertygad är jag att coverlåtarna inte direkt förhöjde det musikaliska värdet av konserten. Kvällens sju covers tillhör alla Fogertys bakgrund men kan i mitt medvetande aldrig knytas till Creedence-repertoaren. Riktigt pinsamt blev det när 50 år gamla "Cotton fields", skriven av en mördare och notorisk fängelsekund, blev aftonens allsångslåt nummer ett.
   Fogerty ville gärna visa upp alla sina gitarrer och hans solon blev understundom ett gnidande utan värde. Som i "Suzie Q" när han vände publiken ryggen och fick nostalgisk kontakt med sin gamla förstärkare från Creedence-tiden.
   Det nedtonade, dämpade mittenpartiet på tre låtar var därmed ett delikat inslag i konserten. Fogerty sittande med en akustisk slide, dobro, på knäna och evigt energiske trummisen Kenny Aronoff bakom ett mindre, mänskligt trumset. Då svängde det kanske allra bäst på hela kvällen.
   Kan vi härmed få önska en längre klubbturné i Sverige till våren, tack. Men avslutningen var inte heller direkt laidback eller överpöst gubbrock som många vill göra gällande.
   Efter countrydängan "Bad moon rising" kom den otroligt känsloladdade "Fortunate son" som blivit en ny favorit för mig under det här året. Och så avslutades konserten helt programenligt med extralåtarna "Proud Mary" (snacka om evergreen) och ännu en energiexplosion i form av "Travelin' band".
   Sedan var det mörkt i någon minut och vi trodde för ett ögonblick på fler överraskningar innan ljuset tändes och vi vaknade upp från våra sjuka förhoppningar.
   En rasande effektiv rockkonsert var därmed till ända. Vi bjöds inte på show, frånsett några glädjepiruetter på slutet, men 30 låtar som tillhör rockhistoriens allra främsta.

John Fogertys låtar:
Born on the bayou
Green river
Lodi
Lookin' out my back door
Suzie Q
I put a spell on you
Bring it down to jelly roll
Southern streamline
Who'll stop the rain
Midnight special
A hundred and ten in the shade
Workin' on a building
Joy of my life
Big train (from Memphis)
Centerfield
Down on the corner
Swamp river days
Hot rod heart
Before you accuse me
Long as I can see the light
The old man down the road
Blueboy
Cottonfields
Rockin' all over the world
Walking in a hurricane
I heard it through the grapevine
Bad moon rising
Fortunate son

Extralåtar:
Proud Mary
Travelin' band

/ Håkan

Janne Lennell 3/06: Avundsjuk på att du har Kjells album...vill ha :)..men grattis till dig!...

Peter 31/05: Nu var det väl så att Tony Bourge var gitarrist och Phillips var trumslagare? ...

Johan S 13/05: Det här blir en resa i min smak! Underbart! Har lyssnat på Linda otroligt myc...

Björn 11/05: There are 2 Kinds of Men in This World…Those who have a crush on Linda Ronstad...

Björn 11/05: Tack för den, som Magnus brukade säga efter avslutad låt. Ett nöje att få t...

Niclas 4/05: Hej Håkan, Farsan visade mig Pugh på tidigt 2000-tal då var jag blott en ...

Björn 3/04: Lite räknefel, det är självklart 40 år mellan 1980 och 2020, inte bara Billy...

Björn 3/04: Blir både glad och sorgsen, när jag läser #11. Magnus, saknad men aldrig glö...

Jan Lennell 30/03: John Hiatt! En klar favorit. Tycker albumet "Warming up to the ice age" håller ...

Claes Janson 20/03: Hej Håkan! Kul att läsa om Baltik. Jag ska snart ta farväl av min 4 år äld...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.