Blogginlägg

Di Leva konsert

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 16/3 2002.

KONSERT
DI LEVA
Club 700, Örebro 15/3 2002

Thomas Di Leva engagerar. På ett eller annat sätt, som det brukar heta. För vi älskar udda fenomen som inte passar in i den gråtråkiga vardagen.
   Älskarna och fantasterna av Di Leva hade samlats i ett stort antal, ca 500, på Club 700 igår kväll. För en typ av väckelsemöte med både allsång, långa tal och lite musik.
   Di Leva är ute på en småskalig turné med bara en klaviaturspelare, Andreas Ahlenius, i kompet. Nästan ensam på Club 700:s scen blev responsen knappast sämre.
   Klädd i sedvanlig fotsid blommig klänning med en vattenkanna, kandelaber och ett stort fruktfat blev kommunikationen mellan Di Leva och den fredagsuppspelta publiken till en egen show. Som när han samtidigt skulle byta strängar på gitarren, berätta vad som hänt tidigare på turnén och uppmana publiken till allsång. Stor underhållning.
   Trots sin sävlighet, balansgången mellan allvar och humor var påtaglig under hela föreställningen, så är Thomas Di Leva en underbar och till synes en helt spontan entertainer och en ännu bättre scenpersonlighet.
   Hans nervösa men avväpnande leende gör inte bilden av den splittrade artisten tydligare.
   Dock förstörde de långa pratiga pauserna tempot i den drygt 100 minuter långa konserten som gjorde att de melodiösa höjdpunkterna faktiskt begränsade sig till endast tolv låtar.
   Men å andra sidan fick vi vid upprepade tillfällen veta fruktens viktiga betydelse medan han stilfullt slängde ut bananer, äpplen och apelsiner till lyckligt lottade åhörare i den hela tiden upplysta konsertlokalen.
   Alla av fredagskvällens sånger hade ”klassisk Di Leva” stämplade på sig. Såväl geniala hits som ”Vi har bara varandra”, ”Söta lilla blomma” och ”Vem ska man tro på?” som lite mindre kända låtar som ”Solsjäl” och ”Vi får vingar när vi älskar”.
   Där maskiner och Ahlenius klaviaturspel, som ofta framkallade det kosmiska nästan hymnliknande soundet via sina tangenter, gott och väl kompenserade det saknade bandet.

/ Håkan

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Johan S 25/11: En riktigt gammal favorit!...

Björn 21/11: Hej Håkan! Som jag läser det har du inte blandat ihop något. "Geordie-sånga...

Peter 17/11: Haha, keep up the good work!...

Peter 17/11: Nu har du nog blandat ihop det... Brian Johnson sjöng inte i Guns´n Roses, men...

Ove 15/09: Kolla också gärna in Bottle Rockets: Songs of Sahm...

Silja 5/09: Har du en riktigt bra idé om hur man tar bort ekot i kyrkor? Då är du nära e...

Anders Jakobson 4/09: Vilken hyllning! Tack och bock! ...

per 31/08: Jag älskade 50/50 från och med första lyssningen, bortsett ifrån de två sis...

Thomas 30/08: Hej Håkan. Jag tror vi hörde olika låtar. Jag hörde Satelliter och rakete. D...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.