Blogginlägg

Ronander Blues konsert

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 30/12 2001.

KONSERT
RONANDER BLUES
El Sombrero, Örebro 28/12 2001

Med Mats Ronanders första egna platta på fem år i färskt minne stod väl inte ett klassiskt bluesframträdande högst på önskelistan. Just nu. Egensinnig kreativitet mot djupa traditioner - och aldrig mötas de två på samma villkor på en Ronander-konsert.
   Å andra sidan är ett bluesgig med Malla Ronander och hans Göteborgs-kompisar så mycket mer kött och blod och munspel än artisten Ronander kan pressa in på en solokonsert där hans omutliga integritet alltid kräver mer av hög konstnärlig nivå än bluesrötter.
   När Örebro efter många år äntligen begåvats med en permanent bluesscen ska det givetvis inte förvåna att Ronanders bluesgäng spelar där två kvällar i rad.
   Till fredagskvällens extrainsatta framträdande var publiktrycket inte lika stort som till lördagens huvudnummer. Men som de professionella musiker de är gav de med marginal mer än nöden krävde. Med sammanlagt 18 låtar i två avdelningar.
   Ronander Blues må vara en lågbudgetvariant på insomnade(?)Low Budget Blues Band, där flera av medlemmarna också figurerar. Båda sättningarna har klassiska blueslåtar och mer neutrala covers till repertoar.
   Fredagskvällens låtlista avvek nästan aldrig från det genuina bluestemat. Då Mats blev mer sångare och munspelare än gitarrist, som en stolt arvtagare till Sonny Boy Williamson, och repertoaren blev en fantastisk exkursion bland de mindre kända, mindre uppenbara men hela tiden underhållande bluesrötterna.
   Men bluesen i sig har ju en väldigt traditionell form som kräver publikrespons, spontanitet på scenen och en oerhörd känsla för ämnet. Allt fanns där i fredagskväll. Det var kvällen då teknisk briljans, ibland avbruten av några charmiga små missar, upphöjdes till något stort och känsloladdat. Långt från Toto-land.
   Från "Everybody wants to go to heaven" till "The streets and the bars" (kvällens enda Ronander-original) var det genomgående en hög lägstanivå på konserten.
   Men upp till de riktigt magiska nivåerna nådde de bara stundtals. "Route 66", en smånätt närmast laidback-version, "My babe", med sång genom munspelsmikrofonen, "You know my love", med Mats på inspirerad gitarr, och "Hoodoo hoodoo" var oantastliga.
   Detaljer som bara förstärkte känslan av en helt lyckad konsertkväll.

/ Håkan

Johan S 25/11: En riktigt gammal favorit!...

Björn 21/11: Hej Håkan! Som jag läser det har du inte blandat ihop något. "Geordie-sånga...

Peter 17/11: Haha, keep up the good work!...

Peter 17/11: Nu har du nog blandat ihop det... Brian Johnson sjöng inte i Guns´n Roses, men...

Ove 15/09: Kolla också gärna in Bottle Rockets: Songs of Sahm...

Silja 5/09: Har du en riktigt bra idé om hur man tar bort ekot i kyrkor? Då är du nära e...

Anders Jakobson 4/09: Vilken hyllning! Tack och bock! ...

per 31/08: Jag älskade 50/50 från och med första lyssningen, bortsett ifrån de två sis...

Thomas 30/08: Hej Håkan. Jag tror vi hörde olika låtar. Jag hörde Satelliter och rakete. D...

Johan S 3/08: Håller med, tack för tipset Håkan!...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.