Blogginlägg

Ronander Blues konsert

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 30/12 2001.

KONSERT
RONANDER BLUES
El Sombrero, Örebro 28/12 2001

Med Mats Ronanders första egna platta på fem år i färskt minne stod väl inte ett klassiskt bluesframträdande högst på önskelistan. Just nu. Egensinnig kreativitet mot djupa traditioner - och aldrig mötas de två på samma villkor på en Ronander-konsert.
   Å andra sidan är ett bluesgig med Malla Ronander och hans Göteborgs-kompisar så mycket mer kött och blod och munspel än artisten Ronander kan pressa in på en solokonsert där hans omutliga integritet alltid kräver mer av hög konstnärlig nivå än bluesrötter.
   När Örebro efter många år äntligen begåvats med en permanent bluesscen ska det givetvis inte förvåna att Ronanders bluesgäng spelar där två kvällar i rad.
   Till fredagskvällens extrainsatta framträdande var publiktrycket inte lika stort som till lördagens huvudnummer. Men som de professionella musiker de är gav de med marginal mer än nöden krävde. Med sammanlagt 18 låtar i två avdelningar.
   Ronander Blues må vara en lågbudgetvariant på insomnade(?)Low Budget Blues Band, där flera av medlemmarna också figurerar. Båda sättningarna har klassiska blueslåtar och mer neutrala covers till repertoar.
   Fredagskvällens låtlista avvek nästan aldrig från det genuina bluestemat. Då Mats blev mer sångare och munspelare än gitarrist, som en stolt arvtagare till Sonny Boy Williamson, och repertoaren blev en fantastisk exkursion bland de mindre kända, mindre uppenbara men hela tiden underhållande bluesrötterna.
   Men bluesen i sig har ju en väldigt traditionell form som kräver publikrespons, spontanitet på scenen och en oerhörd känsla för ämnet. Allt fanns där i fredagskväll. Det var kvällen då teknisk briljans, ibland avbruten av några charmiga små missar, upphöjdes till något stort och känsloladdat. Långt från Toto-land.
   Från "Everybody wants to go to heaven" till "The streets and the bars" (kvällens enda Ronander-original) var det genomgående en hög lägstanivå på konserten.
   Men upp till de riktigt magiska nivåerna nådde de bara stundtals. "Route 66", en smånätt närmast laidback-version, "My babe", med sång genom munspelsmikrofonen, "You know my love", med Mats på inspirerad gitarr, och "Hoodoo hoodoo" var oantastliga.
   Detaljer som bara förstärkte känslan av en helt lyckad konsertkväll.

/ Håkan

Silja 13/02: Lokalhistoria är kraftigt underskattat. Mera sånt!...

Silja 13/02: Kul!...

Silja 10/02: Det var värst! Imponerande berättelse om all musik som du har fått uppleva i ...

Johan S 9/02: Det var inte illa! Ett helt liv i musikens tjänst! Bra jobbat Håkan!...

Christer 8/02: En sån där konsert som jag ångrar att jag inte gick in på, speciellt efter j...

Rikard Bengtsson 22/01: Dubbelgura-bilden är ju från Domino 1978. Den sista bilden på Lowe kan vara f...

Björn 24/12: Små marginaler, men den här är i topp år 2000 med The United States Air Forc...

Björn 23/12: Merry Jul o Gott Nytt År, tack för ännu ett år med ypperlig journalistik och...

Claus Stenhøj 24/10: "Bucket T" endast i Sverige? Se her: https://www.discogs.com/release/3904137-Th...

Claus Stenhøj 24/10: Mycket fin genomgang. Men du er lite hård ved The Troggs, som visseligen var et...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.