Blogginlägg

Ett klassiskt klubbgig med Jesper Lindell

Jesper Lindell Band: Från vänster Jimmy Reimers, Jesper Lindell och Carl Lindvall framför blåstrion.


Jimmy Reimers, fiol, Rasmus Fors, orgel, strax bakom och Jesper Lindell.

Bilder: Carina ÖsterlingDen sedvanliga avslutningen på ”Moving slow” med Jimmy Reimers, Jesper Lindell och Carl Lindvall vid mikrofonen.

JESPER LINDELL & THE BRUNNSVIK SOUNDS
Makeriet, Örebro 8 mars 2025
Konsertlängd: 19:04-20:37 (93 min)
Min plats: Stående till höger ca 5 m från scenen.

DET FANNS PÅ LÖRDAGSKVÄLLEN ETT fantastiskt levande alternativ till den låtsasvärld som utspelade sig på tv, kallas visst Mello: Jag och 200 andra konsertbesökare på Makeriet fick uppleva Jesper Lindell och ett blåsförstärkt band genomföra ett klassiskt klubbgig inför en jublande och helnöjd publik.
   Det finns nästan inga superlativer kvar att beskriva Lindell och hans kompisar på scen. En numera professionell och rutinerad enhet som uppträder med både elegans och styrka. Efter intensiva turnéer runt världen har ryktet spridits och en ständigt växande skara fans har fått sina förväntningar bekräftade och Jesper tar det med lugn, ödmjukhet och stor tacksamhet.
   Med en ständigt uppdaterad repertoar blev det en konsert helt utan svackor. Naturligtvis saknade jag bland låtarna några personliga favoriter men Jespers diskografi innehåller ju i stort sett bara höjdpunkter att de dryga 90 minuterna på scen blev en kompakt succé med en livekänsla utöver det vanliga.
   Jesper har ju för vana att stoppa in mer eller mindre överraskande covers i repertoaren, både på skiva och scen. Igår tog han friheten mitt i konserten att bjuda på ett parti covers som visade upp influenser och unika förebilder från framförallt USA. Där grävde Jesper djupt i den amerikanska myllan för att avslöja mycket av rötterna i sin musik.
   På min fråga till Jesper efter konserten om alla sina udda låtval svarade han: ”Jag är ju musiknörd!”.
   På en trio koncentrerade covers förvandlade han sig plötsligt till både Alex Chilton (Box Tops), Wilson Pickett och hela Staple Singers när han i en följd gjorde ”The letter” (fast den versionen var kanske mer influerad av Joe Cockers tolkning), ”She Ain't Gonna Do Right” respektive ”Heavy makes you happy (Sha-Na-Boom Boom)” utan att förlora ett uns av sin personlighet.
   I den senare låten fick Jesper god hjälp vid mikrofonen av bandets trollkarl Jimmy Reimers som instrumentalt växlade friskt mellan olika gitarrer, trumpet och en oerhört fint spelad fiol.
   Det var fullsatt även på Makeriets för kvällen något expanderade scen när de tre blåsarna, Christer Falk på saxofon, Markus Borell på trumpet och Markus Ahlberg på trombon, trängdes med bland annat två stora rejäla pjäser till orgel och piano och samspelet mellan Rasmus Fors och Carl Michael Junior Lindvall. Ett samspel som blev än mer läckert när de dessutom stundtals spelade dragspel respektive mandolin.
   Ja, det är ett smått sensationellt band som Jesper omger sig med där även basisten Anton Lindell och trummisen Simon Wilhelmsson ska ha beröm för sina lyhörda insatser. Speciellt samspelet mellan bröderna Lindell under ”White lines” var en musikalisk höjdpunkt liksom den sedvanligt lågmälda avslutningen på ”Moving slow” när Jesper fick sällskap av Reimers och Lindvall vid mikrofonen.
   Efter tre utgivna album och några spridda singlar börjar repertoaren hos Jesper Lindell Band bli ganska omfattande och repertoaren för kvällen blev en ganska smidig blandning av gammalt och nytt. Ändå var det lite lätt överraskande att vi på den riktiga finalen av konserten, de två sista extralåtarna, tog oss tillbaka till 2019 och första albumet ”Everyday dreams”.
   På pappret är finallåten ”Cheers” en ganska anonym låt i min värld men vilken fantastisk version vi blev serverade med Jimmy Reimers underbart fina fiol som extra ingrediens. Och avslutningen blev närmast magisk när varje musiker en och en lämnade scenen medan publiken sjöng med och slutade med att Jesper stod ensam och tog emot hyllningarna.
   En fantastisk sorti på en fantastisk konsert.


Good Evening
Westcoast Rain
One of These Rainy Days
Never Gonna Last
Stormy Waters
The Letter
She Ain't Gonna Do Right
Heavy Makes You Happy (Sha-Na-Boom Boom)
Howlin
Dance
Before the Sun
White Lines
Moving Slow
Me and Sam

Extralåtar

If There Comes a Time
Whatever Happens
Cheers

/ Håkan

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Anne-Lie Dahl Parkegren 16/01: Hej! Jag, en tjejkompis och lilla syrran var på hans konsert. Tror vi satt på...

Peter Jönsson 1/01: Hej Håkan, Bra och nykter recension av Indoor Safari. (Tror emellertid att Nic...

Per Magnusson 29/12: Hej, ang svenska The Howlers inspelning av "Susie Q", som var b-sida på deras e...

Torsten Ståhlberg 29/12: Ang. SAM & DAVE/PERCY SLEDGE/ARTHUR CONLEY/TENDERS: Idrottshuset 25/10 1967. P...

Jan Boholm 13/12: Den här plattan gjorde mig glad, varm och trygg! Har gillat hans lågmälda pla...

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.