Blogginlägg

”Sånger från långsamheten”

OLLE UNENGE
Sånger från långsamheten
(Playwood Productions)

OLLE, SOM PÅ SAMMA GÅNG RÅKAR vara både min vän och artist, har en förmåga att ändra förutsättningar varje gång han spelar in ett album i eget namn. Inget är varken heligt eller hugget i sten när han äntrar inspelningsstudion. Att förutsägbart upprepa ett musikaliskt recept eller helt enkelt kopiera tidigare succéer är inget som Olle vill göra. På sina numera tre soloalbum, som han har spelat in allt annat än solo eller ensam, har tillvägagångssätt ändrats vid varje tillfälle så att vi lyssnare varje gång blir så tacksamt överraskade av sound, arrangemang och musikalisk omgivning.
   Från ”Det kunde förvisso vara värre...” (2014), som Olle till och från spelade in med tio andra musiker och sångare, via ”Pensionerade hippies & tatuerade sexpack” (2018), där Olle lämnade över ansvaret till de genuina studioproffsen Clas Olofsson och Fredrik Landh, till dagens aktuella albumrelease är det inte bara drygt nio år. Det är en förbluffande resa i musikalisk utveckling. Framåt, framåt men under kontrollerade och gärna långsamma former, ett utvecklingsskede som Olle högaktar.
   När det här albumprojektet satte fart var det en avskalad process som inleddes med enbart Olle och två musiker, gitarristen Oskar Hansson och basisten Janne Hedström, som utformade de nya sångerna på ett genomgående akustiskt sätt. Med tiden tillkom en och annan sporadisk gästartist men grundformen med enkla klanger, starka melodier och underhållande texter finns där som åtskilliga utropstecken.
   Under flera års tid har jag hört Olles nya sånger framförda live på bara tre man och det blir ingen större chock när jag lyssnar på de så kallade färdiga versionerna. De är först och främst utsökt inspelade i producenten Mats Fjellners studio i Hidingsta med den där ljuvligt gnistrande närvarokänslan i Oskars akustiska gitarr som största njutning.
   Sedan skadar det givetvis inte att få några vackra och effektiva röster (Karin Wistrand och Ida Blomqvist), ett dragspel (Erik Mattsson) och Uillean pipes (Christy O'Leary) som extra krydda i de genomgående fina sångerna. Producent Fjellner smyger omkring med några rasslande rytmer och förstärker ljudbilden på ett anspråkslöst och exemplariskt sätt. Inte ens någon enstaka elgitarr stör arrangemangen.
   Någon beskrev för några år sedan Olles sånger som textburen musik och poesin, rimmen, historierna och de lite överraskande ordvändningarna är och har alltid varit hans personliga signum och når på det här albumet, som för övrigt ges ut enbart digitalt, sin absoluta höjdpunkt. Lyssna bara på berättelserna som utspelar sig på olika håll i geografin, Spanien, Grekland, Irland (förstås!), Italien, Stockholm och Viby. En i sanningens namn intressant resa som här presenteras med både underhållande och engagerande elegans.
   Det är för mig svårt att riktigt peka ut höjdpunkterna på ett låtmaterial som håller jämn och hög nivå men det är omöjligt att förbise ”Låt Harry Dean Stanton sjunga Volver Volver” och ”En hyllning till den stora damen och hennes cafe” (Olle gillar långa titlar...). Karin Wistrands sång förgyller den förstnämnda och det ovannämnda överraskande elgitarrsolot kryddar den andra.
   Två andra låtar som har svårt att lämna hjärnan är ”Bach i regnet”, med det inledande och avslutande klassiskt skolade akustiska gitarrsolot, och ”De gröna kullarna”, med säckpipa och tin whistle, där Olles fascination för den irländska ön möter hans svenska poesi.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.