Blogginlägg

Maj 2022 på Håkans Pop

Postad: 2022-06-01 07:51
Kategori: Blogg

Foto: Lotta EkbäckPå Schreibers Garage visade Jesper Lindell varför han tippas bli nästa stora svenska artist.

AVSLUTNINGSMÅNADEN PÅ HÅKAN POPS 14:e(!) säsong blev oväntat intensiv med både konserter, senaste noteringar om konsertställen i Örebro, topplaceringarna på min 150 All Time Best-album och månadens rapport från TisdagsAkademien. Och en fullmatad kommentar om månadens bästa skivsläpp på slutet av denna text.
   På den med spänning(?) emotsedda avslutningen, de tre översta placeringarna, på min lista med historiens bästa favoritalbum gav fokus åt skivor med grupperna/artisterna The Beatles, Bruce Springsteen och John Hiatt. Utnämningen av Beatles ”White album” som nummer ett följdes av två gamla texter, som jag hade publicerat 2008 och 2018, om albumet.
   Under månaden hade jag nöjet att faktiskt besöka två nya Örebro-adresser där jag tidigare inte hade upplevt någon konsert. Dels det nya stället i Lillån, Schreibers Garage, och dels etablissemanget Makeriet i centrala Örebro vars historia jag sammanfattade förra veckan.
   Vilket för mig med automatik till noteringar om månadens konsertbesök som musikaliskt pendlade mellan Per Gessles perfekta pop, Jesper Lindells soulkryddade rock och Lolita Pops comeback på konsertscenen efter pandemiuppehåll. I det senare fallet fick jag också möjlighet att publicera en bildspecial (tack Jan-Åke ”Silja” Siljeström) i väntan på min egen recension.
   Sedan fick jag det otvivelaktiga nöjet att under maj sparka igång en ny årslång följetong på Håkans Pop: Jag ska i en rangordnad lista utnämna de 100 bästa konserterna jag har upplevt i Örebro. Än så länge har jag bara avslöjat placeringarna #96-#100 med artister som Ulf Lundell, Tempest, Freda', Ulf Lundell (igen) och Hoola Bandoola Band/Robert Broberg.
   Under maj kunde jag också ta adjö av den engelske trummisen Alan White som inte bara hade spelat i Yes sedan 1972 utan också medverkat på skivor med John Lennon och George Harrison.
   I den med nya skivor intensiva releasemånaden maj var det en skiva som hamnade i mitt fokus mer än någon annan, ”Dom som aldrig ger upp – en hyllningsskiva till Magnus Lindberg”, som krävde tid och utrymme.

NÄR VI NU HAR NÅTT FRAM TILL MAJ trodde jag intensiteten av nyutgivna skivor hade bedarrat något – men så fel jag hade. Jag har den senaste månaden lyssnat på fler nya skivor än någon tidigare månad i år. Raden av skivor ”som kräver” en notering har varit lång, nästan lika lång som raden på skivor som jag lämnade utan någon djupare åsikt. Så har vi de nya skivorna som kräver lite mer än några få ord. Som sagt, Maj 2022 blev en oerhört intensiv månad för nya skivor.
   Först skivorna som jag lämnade utan eller med en väldigt kort kommentar: THE BROS LANDRETH (”lite för mycket soul för mina känsliga öron), LOLA KIRKE, SHARON VAN ETTEN, THE FEELING (”fräck schlageranpassad pop”), LOVE, BURNS, DELBERT McCLINTON (”hederligt gammalt traditionellt sväng”), FLORENCE + THE MACHINE och Radiohead-profilen Thom Yorkes sidoprojekt THE SMILE vars flummiga psykedelia blev alltför tålamodskrävande i mina öron.
   Powerpop måste vara Guds gåva till musikfantaster och svenska THE MOP TOPS följer sitt hjärta på det området på albumet ”Running out of time” men tillhör nog rockgenren mer än pop. Men körerna, riffrefrängerna, de genomgående ljuvliga gitarrklangerna och de melodiösa rocklåtarna behärskar den här kvartetten med beröm godkänt. Och med stilkänsla lånar de friskt. Det är inte bara låttiteln ”She's the one” som doftar Springsteen och flera andra titlar på albumet, exempelvis Tom Petty-vinkningen ”Even the losers get lucky sometimes”, kan kopplas ihop med musikhistorien.
   De tidigare så vilt rockande flickorna i SAHARAS HOTNIGHTS har på comebackande ”Love in times of low expectations” gått över till övervägande keyboardspoppande tongångar. Uppfriskande och fräscht men det är kanske lite för enahanda arraangemang och mediokert låtskrivande i sin helhet som gör att skivan hamnar i skuggan.
   TIMOTHY B SCHMIT, Eagles-basisten, har ju en liten solokarriär vid sidan om. Men ”Day by day” är så anonym, så händelsefattig och lider sådan brist på starka låtar. Perfekta körstämmor men det här är amerikansk standardrock som inte hetsar upp.
   Första låten ”Who am I to say” på gotländska LAZY AFTERNOONS ”Just as poor as before”-album är countryrock när den är som bäst. När gruppen sneglar mot cajun och texmex är den farligt nära dansband. Med tre olika sångare bjuder albumet på variation, som bäst med den kvinnliga rösten Cristina Säfsten i centrum, men låtmaterialet är lite ojämnt.
   THE AMERICANS spelar äkta americana och nya ”Stay true” är ett perfekt exempel på gruppens styrka. Sångaren Patrick Ferris har en kraftfull röst som jag ofta vill jämföra med Deadman-profilen Steven Collins. Och inte så överraskande gränsar det musikaliskt ibland till The Band.
   Sedan THE WATERBOYS genuint folkrockiga framgångar har Mike Scott, bandets ledare, musikaliskt utvecklats åt ett modernare sound. En majoritet låtar på ”All souls hill” flyter på utan att framkalla några större känslor. Men på skivans sista låt, den drygt 9 minuter mäktigt långa countryfierade ”Passing through”, närmar sig Scott ett stort och personligt sound med gospel i botten. Med både Sitting Bull och MLK och George Floyd i texten.
   Under 90-talet hade jag inget speciellt nära förhållande till skotska BELLE & SEBASTIANS musik. När jag lyssnar på bandets nya ”A bit of previous” har jag inga förväntningar men blir direkt förbluffad. På inledningslåten ”Young and stupid” blir jag fascinerad av det oerhört poppiga soundet med klar hitpotential. Och fascinationen återkommer vid upprepade tillfällen på albumet i övrigt.
   Amerikanska 49 WINCHESTER befinner sig på ”Fortune favors the bold” mellan country och americana om det nu finns ett utrymme där. En smakfull mix mellan snabbare rock och lugna pianoballader och boogie woogie.
   Svenska sångerskan MOONICA MAC har väckt uppmärksamhet utan att jag riktigt har hängt med. Hennes andra album, ”Part two” som trots titeln är på svenska, har månadens klart tråkigaste omslag men är musikaliskt så mycket bättre. Tillsammans med de producerande bröderna Linus och Hannes Hasselberg har soundet en stark profil som påminner om det Sarah Klang just nu gör succé med. Fast utan de riktigt starka låtarna och inte oväntat saknar Moonica Sarahs kraftfulla röstresurser.
   MANDY MOORE, som har varit gift med Ryan Adams, gör på ”In real life” spännande och dramatisk pop med stundtals stråkar som läcker ingrediens. På samma gång lättlyssnat och ändå personligt.
   Måste i sammanhanget påpeka den alldeles sensationella nyheten att vår stora pubrockfavorit MICKEY JUPP har ett nytt album på gång, ”Up snakes, down ladders” släpps 29 juli. I väntan på det går det att lyssna på de fem smakproven på ep:n ”I'd love to boogie”. Inget omvälvande men gubbrock på en stadig svängig nivå och jag tycker Mickey sjunger förvånansvärt bra.
   Ett annat namn från förr som oregelbundet dyker upp är STEVE FORBERT och han har lyckats perfekt på ”Moving through America”. Både akustiskt och med band påminner låtarna på nya skivan ibland om höjdpunkter från förr. Med en alldeles personlig touch och sedvanlig elegans får Steve fram sina poetiskt verklighetsförankrade texter och stundtals (Tom Petty-hyllningen ”Say hello to Gainesville” och ”It's too bad (you super freak)”) exploderar låtarna i ren och skär melodiös eufori.
   Över till en skiva med lokal koppling, ULRIK EHNS ”Hold on”, som jag i höstas fick försmak på vid ett liveframträdande. Han har på sitt andra album fått hjälp av många musiker men sound och arrangemang är huvudsakligen avskalade med en lätt vemodig ton i botten. Jag älskar det där sköra och ödmjuka sättet att sjunga när melodierna sedan möter den himmelska pianoklangen, de ljuvliga mellotronstråkarna och en ensam trumpet eller cello.
   De tre inledande låtarna på albumet är med sina mjuka beståndsdelar en underbar ”programförklaring” för hela albumet som tillsammans med flera andra låtar kunde ha gjort ”Hold on” till ett sensationellt homogent album. Men de små elektroniska detaljerna och det helt malplacerade vilda elgitarrsolot på ”Love again” stör helheten något.
   När jag tänker på WILCO, Jeff Tweedys grupp, minns jag inte när den stod på topp. Kanske samarbetet med Billy Bragg för 12-14 år sedan men nu har jag fått en ny favorit i bandets karriär, ”Cruel country”. Innehåller ofattbara 21 låtar som håller en genomgående hög kvalitetsnivå som både överraskar och bjuder på 77 minuter av absolut bästa underhållning.
   En barnkör + LIAM GALLAGHER är inte någon naturlig kombination men på första låten på ”C'mon you know” möts ytterligheterna och det fungerar överraskande bra. Hela albumet är en ojämn kamp mellan sedvanlig distad rock och några förbluffande fina poplåtar, ”It was not meant to be” och ”Oh sweet children”.
   I raden av STEVE EARLE-hyllningar till sina låtskrivande förebilder Townes Van Zandt och Guy Clark har han nu kommit till Jerry Jeff Walker som inte fullt är lika profilerad. ”Jerry Jeff” innehåller egentligen bara en enda känd låt (”Mr Bojangles”) men blandningen mellan lugna avskalade ballader, countrystänk, bluegrass och cajunkryddor är underhållande på sedvanlig Steve Earle-nivå.
   RYAN ADAMS har inte lika lätt som Jeff Tweedy ovan att sätta likhetstecken mellan kvantitet och kvalité. De 19 låtarna på ”Romeo & Juliet” håller en ojämn nivå i både sound och kvalité. Första låten ”Rollercoaster”, som för övrigt är en bra start på skivan, får beskriva hela albumet: en berg-och-dalbana. Inget fel på blandningen av muskulösa rocklåtar och ballader men när toppar som ”Run” respektive ”Poor connection” mixas med medioker utfyllnad blir albumet en aning tålamodskrävande.

MÅNADENS BÄSTA ALBUM: Det är när höga förväntningar möter ett klart godkänt resultat som mitt musiklyssnande liv blir så underbart att leva. Det fanns klart formulerade krav på JOAKIM BERGS första seriösa soloförsök med albumet ”Jag fortsätter glömma”. De framgångsrika åren i Kent som både låtskrivare och sångare var så personligt färgade att den epoken är svår att följa upp. Men samtliga 11 låtar på albumet håller en förvånansvärt hög nivå och toppar följs av toppar. Om än så omedelbart slagkraftiga att det finns risk att jag tröttnar i längden.
   Jag hade ett litet, kanske naivt, önskemål om att Berg skulle göra ett album med helt akustiska instrument. Efter de sista Kent-åren, där tjocka lager av syntar ofta skuggade de mänskliga detaljerna, ville jag i min enfald höra en ren oförfalskad röst och naturliga instrument utan elektronik. Jag blev i alla fall till hälften bönhörd ty arrangemangen på ”Jag fortsätter glömma” är mer avskalade, röst och melodier är mer markerade, när Berg har gjort det mesta på egen hand och fått praktisk hjälp av en hel del teknik.
   Precis som Max Martin, absolut inga musikaliska jämförelser i övrigt, har Berg pusslat ihop sina låtar med tekniska hjälpmedel och soundet är lika perfekt som på senaste ABBA-albumet. Inte så sällan är det vemodet i melodierna och texterna som gör ”Jag fortsätter glömma” till en omedelbar succé. Texter som kan analyseras som rena plattityder eller citerade från ordspråksboken (”ont när knoppar brister” och ”tryggare kan ingen vara” i samma låt) men blir i hans mun poesi för 2000-talets generation.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (479)
Feber (5)
Filmklipp (131)
Jul (76)
Konserter (237)
Krönikor (173)
Larm (20)
Listor (52)
Maxi12" (35)
Minns (149)
Örebro (95)
Pubrock (13)
Stiff (49)

<< Juni 2022 >>
Ti On To Fr
    1 2 3 4 5
6 7 8 9 10 11 12
13 14 15 16 17 18 19
20 21 22 23 24 25 26
27 28 29 30      

Mattias 30/06: Sjukt bra platta på alla sätt och vis....

Mattias 30/06: Weld är bättre i mitt tycke....

Olle Nordgren 30/06: Som alltid när det gäller recensioner på Håkans Pop är det mycket välskriv...

Per Gotthardsson 22/06: Jag var där! Egentligen för att lyssna till Hiseman men lämnade lokalen helt ...

Jan Lennell 6/06: Var där och kommer ihåg att Fläskkvartetten var mäktigt imponerande! En exp...

Mikael Andersson 3/06: Det finns ännu en underskattad skiva på 90-talet 1994 Sånger Från Nedergård...

Björn Stein 9/05: Tack för den resan, Håkan! Ser redan fram mot att läsa om nästa äventyr som...

Jan Lennell 8/05: Beatles platta på 1:a platsen..ingen högoddsare :). Ber att få tacka för en ...

Peter Lundmark 6/05: Tack för en spännande och rolig resa, har fått plocka fram skivor man inte ly...

Hans 6/05: Har varit kul följa dina favoriter, även om jag inte hållit med dig. Däremot...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.