Blogginlägg
ÖREBRO LIVE #40: The Saints 1984
1984 HADE DET AUSTRALISKA ROCKBANDET The Saints haft en lång, sporadisk och väldigt osammanhängande men ändå legendarisk historia bakom sig. Med sångaren och gitarristen Chris Bailey som den enda gemensamma länken mellan alla olika upplagor av gruppen Saints som hade existerat under alla år. En grupp som startade 1973 under det osannolika namnet Kid Galahad & the Eternals.
Redan då var Bailey ledare och sångare. Bailey med sin minst sagt brokiga bakgrund, född i Kenya av irländska föräldrar, uppvuxen i Belfast för att sedan emigrera till Australien, satsade nu fullt ut på sin musikaliska karriär med bas i Brisbane. Gruppen bytte snart namn till Saints och när punken i mitten på 70-talet började sprida sitt anarkistiska budskap tillhörde Baileys grupp pionjärerna. Redan i juni 1976 hade de spelat in sin första singel, "I'm stranded", som skulle bli en legendarisk skiva i punkgenren.
Singeln släpptes i liten upplaga på ett litet skivbolag (Fatal Records) i Australien men ryktet om Saints och skivan nådde snabbt England där ännu ett litet skivbolag (Power Exchange) gav ut skivan innan stora EMI, som precis sparkat Sex Pistols, fick upp ögonen för Saints. Punkrörelsen var ännu så länge i sin linda men här gällde det att agera blixtsnabbt. Ett album med Saints, döpt efter singeln, spelades in på två dagar och släpptes i februari 1977.
Trots uppmärksamheten, de relativa framgångarna och skivkontrakt var Saints ingen stabil enhet. Medlemsförändringar, inre stridigheter och det tvivelaktiga ödet att bli dumpade av skivbolaget hösten 1978 gjorde att gruppen sprack våren 1979. Vilket fick Bailey att rekrytera nya musiker som under de närmaste åren vandrade ut och in i gruppen. Där Bailey samtidigt började ge ut soloskivor för att göra osäkerheten kring Saints framtid uppenbar.
När Bailey och Saints kom till Sverige hösten 1984 hade Bailey givit ut två soloskivor, "Casablanca" (1983) och "What we did on our holidays" (1984), men gruppskivan "A little madness to be free" hade släppts sommaren 1984 och var en utmärkt språngbräda inför turnén. Där Bailey omgav sig med Iain Shedden, trummor, Chris Burnham, gitarr, och förre Birthday Party-basisten Tracy Pew. När Saints några veckor efter Rockmagasinet-spelningen, 26 oktober, gjorde konsert i Göteborg på Mudd Club spelas den in och gavs 1985 ut som "Live in a Mud Hut ... Somewhere in Europe".
Historien om Saints fick en fantastisk fortsättning 1986 med deras all time-bästa album "All fools day" (november) och en månad senare såg jag ett blåsförstärkt band göra en kanonspelning som avslutades med "River deep mountain high". Faktum är att Chris Bailey och Saints gjorde en totalt bättre Rockmagasinet-spelning hösten 1989 men det är 1984-konserten, första upplevelsen med bandet, som givit de outplånliga minnena.
Förbandet för kvällen var Örebrobandet Lix med bland annat systrarna Mija och Maggan Folkesson.
Foto: Anders Ohlsson
Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 16/10 1984.
ÄNGLAMUSIK MED SKAMFILAT HELGON
THE SAINTS
Rockmagasinet, Örebro 13 oktober 1984
Det stod ett "helgon" på Rockmagasinets scen i lördags kväll. Chris Bailey, den obestridlige ledaren av Saints, har en tämligen skamfilad helgongloria efter de gängse reglerna. Men i rockkretsar är han fullt accepterad och efter 3/4-delar av konserten var jag helt övertygad om att Saints var det bästa som hänt rock-Örebro sedan Barracudas i våras.
Saints senaste album "A little madness to be free" är en märklig historia med få rockmusikaliska attacker, rikligt med blås och stråkar men synnerligen många bra låtar som på scen fungerade lika effektivt utan stora arrangemang. Just för att det i grund och botten är så ypperliga låtar.
Bailey saknar rockstjärnans yttre stil och trendkänsla men ur hans kompgitarr, som han spelade suveränt fast instrumentet är så felaktigt undervärderat, strömmade rent odödliga harmonier. Han pratade och sjöng slarvigt men hade en röst som den här kvällen kunde flytta berg.
Så långt var konserten en helt lysande affär. Men när Bailey mot slutet hängde av sig gitarren, ägnade sig mer åt att röka än att sjunga rasade konserten ned på en märkligt normal kvalitetsnivå. Och kvar stod bara en man som var svettig och fet.
Smått chockerande avslutade han med en Black Sabbath-låt för att efter en timmes konsert lämna scenen och inte återvända för några extralåtar till allas besvikelse.
Så det var med en både förvirrad och bitter eftersmak jag lämnade konserten, som var mycket bra men kunde ha varit ännu bättre, och vandrade ut i regnet vid midnatt.
/ Håkan
ÖREBRO LIVE #41: Nikola Sarcevic 2010
Nikolaikyrkan bjöd på värme och musik
<< | December 2022 | >> | ||||
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö |
1 | 2 | 3 | 4 | |||
5 | 6 | 7 | 8 | 9 | 10 | 11 |
12 | 13 | 14 | 15 | 16 | 17 | 18 |
19 | 20 | 21 | 22 | 23 | 24 | 25 |
26 | 27 | 28 | 29 | 30 | 31 |
Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...
Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...
Anne-Lie Dahl Parkegren 16/01: Hej! Jag, en tjejkompis och lilla syrran var på hans konsert. Tror vi satt på...
Peter Jönsson 1/01: Hej Håkan, Bra och nykter recension av Indoor Safari. (Tror emellertid att Nic...
Per Magnusson 29/12: Hej, ang svenska The Howlers inspelning av "Susie Q", som var b-sida på deras e...
Torsten Ståhlberg 29/12: Ang. SAM & DAVE/PERCY SLEDGE/ARTHUR CONLEY/TENDERS: Idrottshuset 25/10 1967. P...
Jan Boholm 13/12: Den här plattan gjorde mig glad, varm och trygg! Har gillat hans lågmälda pla...
Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...
Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...
Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...


Kommentarer till blogginlägget: