Blogginlägg

Tributes: Velvet Underground & Nico

"I'll Be Your Mirror: A Tribute To The Velvet Underground & Nico" (Verve, 2021)

DEN SOM TILL ÄVENTYRS TROR att en hyllningskiva till minnet av Velvet Undergrounds första album från 1967 ska bli en ganska stökig, rockig och genomgående högljudd historia tror fel. Delvis i alla fall för den här drygt ett år gamla hyllningsplattan är en soundmässigt ganska omväxlande tolkning av originalskivan. En hyllning som både kan uppfattas njutbar som till vissa delar går över tröskeln till det monotont skräniga och provokativt monotona.
   Hal Willner, skivproducenten som mest är känd för sina hyllningsskivor (Thelonious Monk, Kurt Weill, Disney med mera), har producerat hela skivan på ett övergripande sätt och lämnat över de praktiska detaljerna på enskilda låtar till andra producenter. Därför saknar hyllningen ett genomgående tema ty blandningen är stundtals tålamodskrävande.
   Den inleds exempelvis lugnt och stilla med Michael Stipe som till en vacker klarinett och stråkar sjunger eller nästan läser ”Sunday morning” men skivan avslutas i ett fullkomligt nästan åtta minuter långt kaos där Iggy Pop och gitarristen Matt Sweeney gör allt för att överrösta varandra med rundgång, oformliga skrik och skrän.
   Frånsett ett tidigare stökigt utbrott på skivan, en envist gnisslande ”Heroin” med Sonic Youth-gitarristen Thurston Moore där Bobby Gillespie ”hjälper till” med sången, är hyllningen musikaliskt omväxlande med låtar som passar lika bra idag som för 56(!) år sedan.
   Övervägande amerikanskt rotade artister har bidragit till det här projektet där österländska klanger från Andrew Birds fiol i ”Venus in furs” och St Vincents elektroniska version av ”All tomorrow's parties” påverkar helheten åt det lite äventyurliga hållet. Som sedan har givit plats åt artister som Courtney Barnett, The National-sångaren Matt Berninger, Sharon Van Etten och en ovanligt rockig Kurt Vile att tolka låtarna på ett mer konventionellt sätt.
   Den nästan powerpop-starka ”There she goes again” är nog min stora favorit på skivan. Där King Princess (egentligen sångerskan Mikaela Straus) smått skrattande bjuder på stark sång till ett poprockigt komp. Låtens kaotiska slut känns dock lite provokativt och beräknat.


1. "Sunday Morning" Michael Stipe 3:50
2. "I'm Waiting for the Man" Matt Berninger 3:44
3. "Femme Fatale" Sharon Van Etten 4:42
4. "Venus in Furs" Andrew Bird & Lucius 6:55
5. "Run Run Run" Kurt Vile 6:59
6. "All Tomorrow's Parties" St. Vincent & Thomas Bartlett 4:51
7. "Heroin" Thurston Moore & Bobby Gillespie 7:24
8. "There She Goes Again" King Princess 3:28
9. "I'll Be Your Mirror" Courtney Barnett 2:27
10. "The Black Angel's Death Song" Fontaines D.C. 3:11
11. "European Son" Iggy Pop & Matt Sweeney 7:45

/ Håkan

Claes Janson 20/03: Hej Håkan! Kul att läsa om Baltik. Jag ska snart ta farväl av min 4 år äld...

Silja 13/02: Lokalhistoria är kraftigt underskattat. Mera sånt!...

Silja 13/02: Kul!...

Silja 10/02: Det var värst! Imponerande berättelse om all musik som du har fått uppleva i ...

Johan S 9/02: Det var inte illa! Ett helt liv i musikens tjänst! Bra jobbat Håkan!...

Christer 8/02: En sån där konsert som jag ångrar att jag inte gick in på, speciellt efter j...

Rikard Bengtsson 22/01: Dubbelgura-bilden är ju från Domino 1978. Den sista bilden på Lowe kan vara f...

Björn 24/12: Små marginaler, men den här är i topp år 2000 med The United States Air Forc...

Björn 23/12: Merry Jul o Gott Nytt År, tack för ännu ett år med ypperlig journalistik och...

Claus Stenhøj 24/10: "Bucket T" endast i Sverige? Se her: https://www.discogs.com/release/3904137-Th...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.