Blogginlägg

Jurado Thomas konsert

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 14/10 2003.

KONSERT
Damien Jurado
Rosie Thomas
Klubb Söndag/Strömpis, Örebro 12/10 2003

Den akustiska Seattle-scenen hade för en kväll bosatt sig på Strömpis där den lågmälda föreningen Klubb Söndag bjöd på två amerikanska artister, Rosie Thomas och Damien Jurado, inför cirka 150 gäster. Klubben bjöd också på en ny fantastiskt stilig scen som gav den småskaliga inramningen full valuta.
   Bitterljuv brukar i sammanhanget vara en förklarande beskrivning på de här artisternas musik. Men söndagskvällen bjöd på mer än så för efter både bittra och ljuva toner blev det också lite överraskande uppsluppet glatt mot slutet.
   Rosie Thomas må ha en pipig och gurglande glad stämma när hon pratar men sjöng både starkt och personligt. I många, långa berättelser till låtar. Bakom pianot, där hennes vemodiga inslag bäst kom till sin rätt, men också med den akustiska gitarren i händerna. Och med lite hjälp från en assisterande men väldigt tillbakadragen elektrisk gitarrist.
   Lågmält, avskalat och enkelt utan att på något sätt vara lågbudget. Faktiskt saknade jag inga instrument fast Rosie ville få oss att fantisera trummorna, kören och pianot i "2 dollar shoes" som fungerade alldeles perfekt ändå. Rosie avslutade bakom pianot och smekte bland annat fram en vacker "Farewell" innan hon beskrev Damien Jurado: "Han ser ut som han vill döda
folk - men är helt okej!"
   Ja, den jättelike Jurado, någon påstod att han har en bakgrund i amerikansk fotboll, såg definitivt inte ut som den lågmälde rocktrubadur han är. På gränsen mellan lågmäld rock, country, folkmusik och visa, som i initierade kretsar brukar beskrivas som americana, bjöd han på en rejäl dos av sina egna låtar.
   Lite dovt och lite dystert, inte helt olik Bruce Springsteens "Tom Joad"-period faktiskt, och inte så varierat som jag hade hoppats på. Som sagt, han såg inte direkt smidig ut sittande på sin stol. Stor, på ytan butter och allvarlig och klädd i en svart t-shirt med en gigantisk dödskalle på framsidan.
   Han började med att förklara att han minsann hade mycket att säga men just nu inte kände för att säga något alls. Det kan naturligtvis insinuera något men den mannen hade ett stort hjärta. Visserligen fyllt med både sorg och vemod, om man ska döma av de texter han skriver, men som mot slutet efter ett långt mellansnack om fruns alla Volvo-bilar blev till en fantastisk final i "Letters & drawings".

/ Håkan

Johan S 25/11: En riktigt gammal favorit!...

Björn 21/11: Hej Håkan! Som jag läser det har du inte blandat ihop något. "Geordie-sånga...

Peter 17/11: Haha, keep up the good work!...

Peter 17/11: Nu har du nog blandat ihop det... Brian Johnson sjöng inte i Guns´n Roses, men...

Ove 15/09: Kolla också gärna in Bottle Rockets: Songs of Sahm...

Silja 5/09: Har du en riktigt bra idé om hur man tar bort ekot i kyrkor? Då är du nära e...

Anders Jakobson 4/09: Vilken hyllning! Tack och bock! ...

per 31/08: Jag älskade 50/50 från och med första lyssningen, bortsett ifrån de två sis...

Thomas 30/08: Hej Håkan. Jag tror vi hörde olika låtar. Jag hörde Satelliter och rakete. D...

Johan S 3/08: Håller med, tack för tipset Håkan!...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.