Blogginlägg

”Fatal mistakes”

DEL AMITRI
Fatal mistakes
(Cooking Vinyl)

BRA SKIVOR, RIKTIGT BRA SKIVOR, SKA INTE behöva passera obemärkt på Håkans Pop fast sidans officiella säsong är över och vi befinner oss i motsvarigheten till silly season. Nej, Del Amitris grymt efterlängtade nya album, som fått den väldigt missvisande titeln ”Fatal mistakes” (måste väl vara skotsk ironi?), bör uppmärksammas stort och rättvist när kvalitén håller sig på den här exklusiva nivån.
   Att bandets nya album är efterlängtat är ett understatement av ofantlig storlek. Det blir lätt så när ett band inte har släppt något studioalbum på 19 år(!). Det känns nästan overkligt att denna långa paus till slut, efter några återföreningsturnéer och till och med ett oväntat lysande livedubbelalbum, resulterar i en fantastiskt välgjord och närapå femstjärnig skiva. Förväntningar har under alla overksamma år funnits men jag har inte vågat ha alltför stora förhoppningar men ”Fatal mistakes” är till stor del en grandios comeback.
   När allt kommer omkring och jag i min iver försöker sammanfatta åren efter bandets absoluta höjdpunkt ”Change everything” (1992) kan jag inte annat än konstatera att ”Fatal mistakes” är så bra att den i mina öron är det bästa som Del Amitri har producerat på skiva sedan just 1992. Jag har väl haft ett gott öga (och öra) till Justin Currie & Co även senare men jag tycker nya skivan i sin helhet överträffar alla tre album som kom innan bandet tog paus 2002.
   Jag misstänker idag att helt hyfsade album som ”Twisted” (1995) och ”Some other sucker's parade” (1997) nog förstärkte sina aktier efter en fantastisk konsert med bandet i september 1997 och att på gamla meriter tvingade jag nog in ”Can you do me good?” på årsbästalistan 2002.
   Del Amitri har ju aldrig riktigt försvunnit från fokus under alla ”de tysta åren”. Sångaren, låtskrivaren och bandets medelpunkt Justin Currie har ju regelbundet, om än glest mellan albumen, producerat soloskivor som av naturliga skäl, röst och låtskrivande, lämnat starka ekon av Del Amitris sound. Men det är ju nu när Currie återförenas med sin bästa kollega, gitarristen Iain Harvie, som samarbetet känns helt igen.
   Och tillsammans med resten av samma band, Kris Dollimore, gitarr, Ashley Soan, trummor, och Andy Alston, keyboards, som gjorde 2014-turnén till en succé som sedan resulterade i den utsökta livedubbeln ”Into the mirror” (2015), blir Del Amitri en fulländat fungerande enhet även på en studioskiva.
   Men det räcker naturligtvis inte att bara återförenas, det krävs både produktivitet och kreativitet i kanske ännu större doser för att kunna återvända med respekt. På den punkten motsvarar ”Fatal mistakes” allt man egentligen kan kräva av ett band som inte har producerat ett helt studioalbum på 19 år.
   Förhandssingeln ”Close your eyes and think of England”, för några månader sedan, visade vägen. Från det där starkt ”Ringo Starr”-influerade trumintrot via den fantastiskt genuina melodin till en ytterst markerad refräng förstod vi att Del Amitris comeback var på allvar. Jag vet inte vad som räknas som hits idag, 500 miljoner streamings kanske, men i den gamla skolan är ”Close your eyes and think of England” en solklar hit i mina öron.
   Den spektakulära låten står dock inte ensam i fokus på ”Fatal mistakes”. Blandningen på albumet är närmast en perfekt mix som pendlar mellan de lite mer elektriska låtarna, där bandets energi lyser, och de ljuvligt lite långsammare melodiösa höjdpunkterna där man uppenbart måste dra paralleller med Justin Curries solorepertoar.
   Till den första kategorin hör öppningslåten ”You can't go back”, den av feta gitarriff drivande ”Musicians and beer”, den taktfasta ”Losing the will to die” och den orgelkryddade ”Missing person”. Melodiös poprock av bästa sort som ändå inte riktigt vågar sträcka ut sig i sin helhet utan fastnar runt treminutersstrecket.
   Inte heller i de ståtliga balladerna ”Otherwise”, ”Second staircase” och ”Lonely” vill Currie och bandet förstärka känslorna i full längd. När låtarna i flera fall abrupt och snopet avslutas innan 3:00 känns det som slöseri med talang och kreativitet, den oöverträffat vackra ”Mockingbird, copy me now”, med svaga stänk av folkmusik, blir blott en parentes till låt på 2:23.
   Jag ska inte klaga, jag ska inte gnälla för jag är ingen vän av långa album och när ”Fatal mistakes” går i mål efter fantastiskt underhållande 45:52 är jag mer nöjd och tillfredsställd än jag egentligen är värd.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.