Blogginlägg

Dottie ville ta hela världen i sin famn

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 19/4 2004.

DOTTIE & THE WOLFPACK
Sombrero, Örebro 17 april 2004

Det var kvällen då Carina Lindqvist, alias Dottie, skulle skaffa sig en helt egen identitet. På releasepartyt och konserten med Dottie och hennes kompband Wolfpack skulle vi nu få se att Dottie och hennes lillasyster Eva Eastwood är två helt olika artister.
   Det gick kanske lite si och så med den kraftiga markeringen för Dotties sound bygger sin musik på samma grunder i tidig country och rock’n’roll från 50-talet. Möjligen har Wolfpack-sättningen fler countryfierade arrangemang på sin repertoar. Inte minst tack vare steelgitarristen Johan Elander snygga insatser på sitt eleganta instrument.
   Men publiken kom för en rockabillyfest. Från Elvis Presley-tatueringar och Cruiser-västar från Mullhyttan via glansiga frisyrer till breda dansanta kunskaper var det en hängiven och tacksam publik som höll igång från halv elva på kvällen till närmare två på natten.
   Med paus för ett sanslöst svängigt pianofyrverkeri med Richard Svanström så var det Dotties kväll och hon hann göra en majoritet av låtar från den aktuella skivan ”Watch out!” och ytterligare några mer eller mindre kända låtar.
   Eva fanns i publiken, ofta ivrigt filmande sin syster, och hennes ande svävade alltså över mycket av det som utspelade sig på scen. Men tar man med sig alla Evas positiva fördelar upp på en scen framför en publik som älskar en kan det bara inte gå fel.
   Och med alla dessa genuint 50-talsklingande låtar, som levde upp mer på scen än på den spartanskt inspelade skivan. Som fick en ytterligare skjuts när bandet i några låtar förstärktes av The Wreckless-gitarristen Stefan Nilsson.
   Så dags, i slutet av första set, hade nervositeten runnit av Dottie och den hårt sammanbitna tjejen hade förbytts till en hjärtligt leende tös som ville ta hela världen, eller åtminstone hela publiken på Sombrero, i sin famn.
   Ännu så länge äger Dottie inte samma rutinerade scenstil som sin mer berömda lillasyster och bandet har kanske en bit kvar till The Major Keys tajta sound. Men å andra sidan handlar rockabilly eller country på scen aldrig om enbart teknisk skicklighet ty den kan framföras utan problem även när gitarrsträngar brustit.

/ Håkan

Johan S 25/11: En riktigt gammal favorit!...

Björn 21/11: Hej Håkan! Som jag läser det har du inte blandat ihop något. "Geordie-sånga...

Peter 17/11: Haha, keep up the good work!...

Peter 17/11: Nu har du nog blandat ihop det... Brian Johnson sjöng inte i Guns´n Roses, men...

Ove 15/09: Kolla också gärna in Bottle Rockets: Songs of Sahm...

Silja 5/09: Har du en riktigt bra idé om hur man tar bort ekot i kyrkor? Då är du nära e...

Anders Jakobson 4/09: Vilken hyllning! Tack och bock! ...

per 31/08: Jag älskade 50/50 från och med första lyssningen, bortsett ifrån de två sis...

Thomas 30/08: Hej Håkan. Jag tror vi hörde olika låtar. Jag hörde Satelliter och rakete. D...

Johan S 3/08: Håller med, tack för tipset Håkan!...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.