Blogginlägg från 2004-04-06

Överflöd av personligt starka sånger

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 6/4 2004.

DENISON WITMER
Klubb Söndag/Strömpis, 4 april 2004

Vemod och bitterljuv skönhet är två väldigt underskattade ingredienser i den traditionella singer/songwriter-genren. För att trollbinda en stor eller liten publik med bara en röst och en gitarr till hjälp så kan närheten och den avskalade skönheten behöva en djupare innebörd i form av känslor som hellre beskriver livets bekymmer än den polerade ytligheten.
   Den så gott som okände amerikanen Denison Witmer hade massor av den varan i sitt bagage när han på söndagskvällen landade på Strömpis i Örebro på sin korta Skandinavienturné.
   Ett lågmält och lågprofilerat besök som ändå drog en liten men intresserad publik. För den 27-årige mannen från Philadelphia saknade inte alls scenkarisma fast han stod där ensam. Sångerna må vara lugnt reflekterande och övervägande stillsamma men han visade sig vara osedvanligt spirituell och öppenhjärtig i mellansnacken. Utan att vara visuellt underhållande.
   För det är ju så att när sång, musik och en gitarr har kraften att trollbinda så har det som utspelar sig framför ens ögon en mindre betydelse än musiken som rinner ur konserthögtalarna, som för övrigt tenderar att bli mindre och mindre.
   Jag kan se och höra Denisons gemensamma paralleller med en av mina stora husgudar, Jackson Browne, och under sångerna från senaste albumet, ”Philadelphia songs” är en skiva som bara växer och växer och fortsätter växa, kunde jag blunda och tänka mig denne Browne i början på sin karriär sittande på en visklubb i Greenwich Village.
   Därför blev det så oerhört väl tajmat när Denison framförde just Brownes ”These days” som härstammar från slutet på 60-talet. På den och för övrigt flera låtar så var hans röst lika stark, bärande och för all del vemodig som någonsin Jackson Browne. En röststyrka som kom fram så mycket mer påtagligt på konserten än på skivan. En stor röst i en liten kropp.
   Skivan som nu släpps i Sverige är två år gammal så konsertrepertoaren kom att bjuda på flera nyskrivna låtar. Som ska komma på en skiva som ska hjälpa till att söva folk, som han självironiskt uttryckte det.
   Men timmen i söndagskväll, när vi med lätthet höll oss vakna, bjöd på ett överflöd av personligt starka sånger.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.