Blogginlägg

Rockades friskt på Folk at Heart

Les Gordons.


One Little Mountain.


Martin Håkan (Qvarfordt).

Alla bilder: Carina ÖsterlingBianca De Leon.

FOLK AT HEART 2018 BLEV INGET "same procedure as last year". Byte av festivalplats blev både förbryllande och en spännande nytändning. Nya lokaliteter gav visserligen prov på att rutinerna bör vara på hugget och inledningsvis kändes hela hotellet som ett virrvarr av samlingslokaler, bar, restaurang och våningsplan. Men det var inget hinder till att utveckla konceptet med levande folkmusik i alla dess former. Och gränserna för vad som är folkmusik tror jag blev än mer vidlyftiga under dessa två dygn på Scandic Örebro Väst som hotellet officiellt heter.
   Jag minns festivalgeneralen Anders Damberg förklara 2014, när Folk at Heart startade, när han fick frågan vad som är folkmusik och beskrev genren att det är all musik som kan framföras akustiskt. Jag tror inte förklaringen håller idag när årets festival ska sammanfattas men å andra är väl utveckling ett friskhetstecken.
   Själv hamnade jag på lördagskvällen framför den scen som jag redan på eftermiddagen hotade och lovade att besöka, Restaurangen. Just på den scenen kunde jag under flera timmar, med tre på varandra följande band, njuta av levande musik som jag knappast kan beskriva som varken traditionell eller allmänt folkmusikrelaterad. I drygt två timmar rockade det friskt från resturangenscenen och genremässigt var det mer rock än folkmusik som regerade.
   Precis som min tidigare planering hade formulerat framtiden för lördagskvällen var det Les Gordons som sparkade igång rocktemat för kvällen. En delvis specialsättning av bandet, med inlånad trummis och basist, gav ändå rock- och popenergin ett ansikte med sin Motownpop och melodiska rocklåtar. Starten blev något försenad och jag fick för några minuter en otäck deja vu i huvudet när bandets Live at Heart-konsert 2015 blev förkortad till häften på grund av tekniska problem. Den här gången blev avbrottet kortare och den charmiga och ofta intensivt levande poprockmusiken fick flöda fritt under en halvtimme. I en repertoar fylld av starka låtar, av vilka många ingår på kommande albumet som enligt uppgift släpps i mars/april i vår, som avslutades med Melodifestivalbidraget "Bound to fall".
   Energin på Restaurangscenen blev inte mindre tydlig under DSH5:s lördagsframträdande som inte stördes av den nästan punklarmiga volymen kvällen innan. Nu hade festivalpubliken mött upp i sin helhet och det var verkligen fullsatt i den långsmala lokalen vilket givetvis inspirerade bandet att bjuda på det bästa från förra albumet och godbitarna från den kommande "Rädda världen"-albumet som släpps om en månad. Ljudet var den här kvällen som sagt exemplariskt och Lennart Hessels mandolin framträdde i hela sin prakt. Många nya ännu så länge outgivna låtar lovade gott inför nya skivan där avslutningslåten "För den förbannade kärlekens skull" är en kommande hit.
   Nästa rockinspirerade band var One Little Mountain, Mattias Bergstedts band, som jag nu helt accepterar vara ett levande poprockband, och inte någon tillfällig soloutflykt. Dramatiskt välskrivna låtar som live verkligen levererar både energi och melodi. Mattias närvaro på scen tillförde konserten en massa energi och självklar pondus.
   Det påföljande bandet på samma scen, Åstaden Light, hade ingen avundsvärd roll med sin huvudsakligen akustiska sättning men jag blev lite imponerad av både låtar, sound och arrangemang där den akustiska gitarristen på vänster sida, Pelle Forss, var suveränt duktig på sitt instrument. Lite gammaldags progg framträdde i texterna men där fanns också både charm, distans och humor.
   Dessvärre var vi tvingade att lämna Åstaden Lights konsert i förtid för att inte missa kvällens första hotellrumsspelning där Martin Håkan uppträdde. Han, med efternamnet Qvarfordt, och hans band hade kvällen innan imponerat stort med sin elektriska poprock på en stor scen och nu fanns det en chans att njuta av materialet på närmare håll. Tillsammans med cellospelaren Maja Molander och valhornsspelaren Carl Carlsvärd blev det en innerligt tillbakalutad men repertoarmässigt stark upplevelse. Tillsammans med publiken i det lilla hotellrummet lyckades Martin fånga en närmast magisk känsla med sitt välskrivna material och en ambition att bjuda in publiken för att bidra i låtarna.
   Tidigare på kvällen fick jag chansen att återknyta kontakten med Austin-tjejen Bianca De Leon och hennes detaljerade historier till låttexter. För kvällen något sjuk men hon kämpade på i en halvtimme med lite kortare mellansnack men fortfarande en väldigt stark americana-inspirerad repertoar.
   Folk at Heart bjuder av naturliga skäl på en otrolig bred definition av folkmusik, ibland gränsöverskridande men också en blandning av både modern, experimentell och traditionell stil. Vi avslutade lördagsnatten och därmed också hela festivalen med Melpa- Jockes Jam Club som jag utan rekommendation från andra festivalbesökare säkert hade missat. Två fioler, en nyckelharpa, akustisk gitarr, percussion och elbas(!) kanske låter förutsägbart på pappret men tillsammans med ledaren Jocke Gradins introduktion blev det en väldig trivsam halvtimme i ett trångt hotellrum.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.