Blogginlägg

60: #20. CREAM (1966-1969)

Från vänster: Eric Clapton, gitarr/sång, Ginger Baker, trummor, och Jack Bruce, bas/piano/sång.

CREAMS Topp 3:

1. Badge (1969)
2. White room (1968)
3. Sunshine of your love (1968)

PÅ BARA TRE MAN SKAPADE DEN ENGELSKA GRUPPEN Cream musik som är helt omöjlig att sätta etikett på. Du kanske kan kalla det bluesrock men det är så mycket mer. Eller den bredare formen av rock men inte ens den beskrivningen säger hela sanningen ty musiken Cream spelade mellan 1966 och 1968 innehöll allt mellan jazz och pop med alla rockgenrer däremellan.
   Spontant och med det sedvanligt sargade minnet som dåligt stöd associerar jag gruppnamnet Cream först och främst med bluescovers, långa improviserade livelåtar, ett överlag instrumentalt sound med stor tyngdpunkt på album. När jag först ännu en gång läser in mig på ämnet och sedan lyssnar närmare, speciellt på singlarna, förstår jag ganska snabbt att jag fångats av en bekvämt svepande åsikt på en musikaliskt omväxlande trio.
   När Cream slutligen bildades sommaren 1966 hade alla tre medlemmarna, Jack Bruce, bas/sång, Eric Clapton, gitarr/sång, och Ginger Baker, trummor, redan spelat tillsammans i samma grupper, dock inte samtidigt. Bruce och Clapton i John Mayall's Bluesbreakers och Bruce och Baker i The Graham Bond Organisation, blues- respektive jazzrötter med andra ord. Men för att störa den genuina bakgrunden som seriösa musiker gjorde Bruce ett halvår i kommersiella Manfred Mann mellan Mayall och Cream.
   Alla tre Cream-medlemmarna bidrog till singelmaterialet men inte så ofta tillsammans, Bruce, ofta tillsammans med textförfattaren Pete Brown, och Clapton ockuperade a-sidorna och Bakers kreativitet räckte till några b-sidor. Gruppens skivdebut var en singel, "Wrapping paper", som i sin lite lågmält jazzpräglade stil inte alls var så representativ för det typiska Cream-soundet. Även den poppiga uppföljaren "I feel free" tillhörde den lättsammare genren och det var först på tredje singeln, "Strange brew", som den tunga rockgruppen Cream kom fram i ljuset. Clapton sjöng och skrev låten tillsammans med den kommande amerikanske producenten Felix Pappalardi och hans fru Gail Collins.
   Av de sju sinsemellan olika Cream-singlarna nådde samtliga den engelska singellistan men "Anyone for tennis (The savage seven theme)" var den minst framgångsrika men också den märkligaste. En poppig, psykedelisk och typisk engelsk låt, med poetisk text av omslagsdesignern Martin Sharp, långt från Creams rockstämpel. Påminner om Small Faces samtida singel "The universal" och Cream-låten fanns med i den amerikanska filmen The Savage Seven.

SEDAN KOM LÅTEN SOM KANSKE MEST AV ALLT symboliserar Creams musik och sound, "Sunshine of your love". I England släpptes den på singel i oktober 1968, nästan ett år efter albumet "Disraeli gears" där den först publicerades. En av få låtskrivarsamarbeten mellan Bruce och Clapton med text av Pete Brown. Melodin bygger på ett klassiskt gitarriff, nästan lika berömt som "Smoke on the water". Tidigare Cream-singlar var korta snärtiga låtar mellan två och tre minuter, nu sträckte gitarrsolon och produktion ut sig över fyra minuter.
   Vid den här tidpunkten, hösten 1968, hade de tre medlemmarna i Cream bestämt sig för att gå skilda vägar (egentligen inte då Baker senare följde med Clapton till Blind Faith) men först skulle en USA-turné i oktober 1968 avsluta gruppens korta men legendariska historia. Innan turnén, som spelades in och tre livelåtar finns med på gruppens sista album "Goodbye", gick gruppen in i studion och spelade in tre låtar som också hamnade på finalskivan. En skiva där låttitlarna på omslaget är skrivna på en gravsten...
   Gruppens två sista (och i mina öron bästa) singlar, "White room" och "Badge", släpptes efter gruppens splittring. Nästan fem minuter långa "White room", ännu en tung, typisk och mycket känd Cream-låt, har ännu en gång Jack Bruce vid mikrofonen och producenten Pappalardi finns med som musiker, i det här fallet fiol, som han ofta gjorde mot slutet av Creams skivkarriär.
   Sista singeln blev också den bästa med Cream. Fyra månader efter den officiella splittringen släpptes "Badge" samtidigt som gruppens finalalbum "Goodbye" där den också fanns med. Jag har berättat det mesta, hur låten skrevs och George Harrisons medverkan under pseudonym, om singellåtens tillkomst här. Eric Clapton sjunger bättre än någonsin och gitarrsolot i mitten på låten är ett av hans vackraste. Det var sorgligt att konstatera det då, när gruppen sedan månader tillbaka inte fanns längre, och det känns än idag vemodigt att Cream lade av när gruppen befann sig på topp.

/ Håkan

Ove 15/09: Kolla också gärna in Bottle Rockets: Songs of Sahm...

Silja 5/09: Har du en riktigt bra idé om hur man tar bort ekot i kyrkor? Då är du nära e...

Anders Jakobson 4/09: Vilken hyllning! Tack och bock! ...

per 31/08: Jag älskade 50/50 från och med första lyssningen, bortsett ifrån de två sis...

Thomas 30/08: Hej Håkan. Jag tror vi hörde olika låtar. Jag hörde Satelliter och rakete. D...

Johan S 3/08: Håller med, tack för tipset Håkan!...

Silja 31/07: Var finns scenen sonheter Innergården?...

Olle Unenge 31/07: ”Men jag var mycket äldre då. Jag är yngre än då nu.”...

Ralph Svalander 7/07: Så kul att läsa detta. Jag var där. Har funderat på när det var. Trodde 71...

Silja 2/07: Ingen The Weight utan mitt önskemål!...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.