Blogginlägg

First Aid Kits överraskande rockiga framtoning

Den här recensionen publicerades i en kortare version ursprungligen i Nerikes Allehanda 22/2 2015.

FIRST AID KIT
JO ROSE
Conventum Kongress, Örebro 20 februari 2015
Konsertlängd: 20:00-20:30 (JS, 30 min) och 21:04-22:25 (FAK, 81 min)
Min plats: ca 30-40 meter från scenen vid mixerbåset.

Förvånad och nästan förskräckt upptäckte jag sent att konserten med First Aid Kit i Conventum Kongress i Örebro på fredagskvällen skulle få avnjutas stående. Jag hade nog väntat mig en lågmäld och stillsam konsert inför en koncentrerat sittande och extremt lyssnande publik men upplevelsen blev snarare stor och mörk rockklubb. Lika överraskande blev det att stundtals bli matad med First Aid Kits energiska rocksound fast sättningen fortfarande är en högst begränsad kvartett.
   För nästan exakt tvÃ¥ Ã¥r sedan upplevde jag en konsert med First Aid Kit inför en sittande publik pÃ¥ ett till sista plats fullsatt Conventum, som jag varken förr eller senare har gjort, och min enda miniatyrinvändning dÃ¥ var att duon trots ett fantastiskt framförande ännu inte hittat den totala magin i framförande och repertoar. Men jag var övertygad om att flickorna uppenbart gick en ljus framtid till mötes. Men jag kunde dÃ¥ inte alls ana utvecklingen.
   NejdÃ¥, det är inte sÃ¥ att systrarna Johanna och Klara Söderberg har övergivit de till fulländning röststarka magiska ögonblicken i sina countryklingande sÃ¥nger eller skippat de smÃ¥ konturerna, de spontana mellansnacken eller den melodiska personligheten i sin musik. Alla de ingredienserna fanns ocksÃ¥ pÃ¥ plats i repertoaren när de tvÃ¥ svenska tjejerna och tvÃ¥ brittiska killarna äntrade scenen framför ett tämligen fullpackat golv pÃ¥ Conventum Kongress.
   Konsertkvällen inleddes annars lite segt med uppvärmaren och den unge singer/songwriter-engelsmannen Jo Rose (First Aid Kit-Klaras fästman) som kunde sitt hantverk men hade en otacksam uppgift och jag uppfattade honom som ganska opersonlig och allmängiltig som artist. Det kom naturligtvis inte alls att pÃ¥verka mitt omdöme om First Aid Kit-duons framträdande men hans 30 minuter pÃ¥ scen tog ned stämningen nÃ¥got. Kanske hade hans avskalade sÃ¥nger passat bättre i ett annat mindre sammanhang eller som han vid ett tillfälle själv sa om sina lÃ¥tar: "Sounds fine in a quiet room".
   Under den dryga pausen innan huvudkonserten växte skeptiska och nästan negativa tankar i mitt huvud medan intensiteten i det förväntansfulla pladdrandet i lokalens bÃ¥da barer bara ökade.
   Med ännu ett läckert album i bagaget har naturligtvis styrkan och variationen i First Aid Kits scenrepertoar växt och blev pÃ¥ fredagskvällen en jämbördig kamp mellan lÃ¥tarna frÃ¥n duons tvÃ¥ senaste album. Johanna och Klara stod provocerande lÃ¥ngt frÃ¥n varandra pÃ¥ scen men var röstmässigt en genomgÃ¥ende genuin enhet. Med hjälp av sina röster stod de ändÃ¥ nära varandra. Klaras självklara stämma tog ofta huvudrollen vid mikrofonen medan Klaras för kvällen nÃ¥got ansträngda röst gav känsligt djup Ã¥t sÃ¥ngstämmorna.
   Lika lite som man ska grÃ¥ta över spilld mjölk ska man klaga över saknade lÃ¥tar men jag hade gärna ocksÃ¥ upplevt "Cedar lane" denna fina konsertkväll. I en repertoar som ändÃ¥ bjöd pÃ¥ nÃ¥gra rejält rockiga överraskningar i form av tvÃ¥ Jack White-covers. Men även vid flera andra tillfällen, "King of the world" och rockfinalen pÃ¥ "Wolf", fick den skotske trummisen Scott Simpson och elgitarristen Melvyn Duffy frÃ¥n Brighton, som ocksÃ¥ spelade steelguitar och mandolin, leva ut sina rockdrömmar pÃ¥ scen.
   Men när omdömet om First Aid Kits andra Örebrokonsert ska sammanfattas var det ändÃ¥ konsertens förhÃ¥llandevis finstämda ögonblick som imponerade allra mest pÃ¥ mig. Som i den fina "Waitress song", och sÃ¥ngen de tillägnade morfar Lennart (Lundström) och framförde utan mikrofon (unplugged pÃ¥ ren svenska!), "Ghost town", tillsammans med publiken eller sÃ¥ngen "Brother" till sin lillebror Isak där de växlade mellan engelska och svenska.


/ HÃ¥kan

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.