Blogginlägg från 2015-02-23

Mats Olausson (1961-2015)

Klaviaturspelaren Mats Olausson var under de senaste decennierna mest känd som musiker i den tyngre klassen, bakom exempelvis Yngvie Malmsteen, John Norum och för mig okända gruppnamn som Kamelot, Ark (inte Ola Salos band) och Sumosha, men jag har äldre minnen av Mats första år i musikbranschen under 80-talet.
   Göteborgaren Mats var 1983 medlem i en av de sista upplagorna av Motvind när han på sitt första studiojobb fick kompa Anne-Lie Rydé på hennes första album där jättehitlåten "Segla på ett moln" fanns med.
   Kopplingen till Anne-Lie blev fruktsam och långvarig. Mats skrev låtar tillsammans med Anne-Lie på hennes två första album och var stadig medlem i hennes turnerande kompband. Vilket jag fick nöjet att uppleva både 1984 och 1985. Anne-Lies röstproblem under 80-talet gjorde att turnerandet blev sporadiskt men Mats fanns med när ANC-galan gick av stapeln i december 1985. Och han kom att medverka på ytterligare två Rydé-album 1987 och 1989.
   1986 turnerade Mats i USA tillsammans med basisten, sångaren och Little Steven-musikern Jean Beauvoir men i april 1988 blev Mats en av de centrala musikerna när Ulf Lundell spelade in dubbelalbumet "Evangeline" i Köpenhamn.
   Mats blev under de här 80-talsåren en hårt anlitad musiker och hans namn finns med på många skivor med Mikael Rickfors, Johan Kinde, Basse Wickman, Efva Attling och Jakob Hellman ("...och stora havet").
   Innan Mats i slutet på 1989 blev medlem i Yngvie Malmsteens band, ett samarbete som varade i 12 år.
   Mats Olausson dog i torsdags, 19 februari 2015, på ett hotellrum i Thailand.

/ Håkan

Kommentera inlägget

 

Direktlänk till inlägget

Kommentarer till blogginlägget:

Richard kommenterade 2021-05-05 07:50:51:

Tack för att ni delar med er, Håkan med sina fina texter och Jack med minnen och reflektioner. Fin, om än sorglig läsning där man (jag) också kan uppfatta underliggande musikalisk glädje.Svar:
Tack Richard. Du har uppfattat allt rätt.

Jack McGuinness kommenterade 2021-04-16 11:33:18:

Det kan ju vara värt att nämna att åren med Yngwe var tuffa för Mats. När han kom tillbaka som en skugga av sitt forna jag så gjorde han faktiskt ett antal spelningar med Motvind och vi var på väg att resa oss igen. Jag vet inte hur många gånger jag lyfte Mats och fixade arbetstillfällen både via inhopp eller som studiomusiker för Jonas Berggren i Ace of Base. Men det slutade alltid med att spriten vann.

Vid Motvinds spelning inför ett fullsatt Kungstorget under Göteborgskalaset 2003 så blev vi andra i bandet påminda om nackdelen med att ha två törstiga killar med i bandet där den andre, inte Mats, dessutom röka maja som en borstbindare.

Nu är båda uppe i rockhimmeln av samma anledning, spriten tog allt ifrån dem och det är väl först nu jag förstår innebörden av låten jag skrev 1979 inför vår föreställning "Törst" som vi körde på fritidsgårdar runt landet.

När Mikael von Knorring arrangerat en minnesstund för Mats Olausson på en restaurang i Göteborg träffade jag Anne-Lie och informerade om att både hon och jag nu förlorat två tidigare medlemmar, Anders Apis Olsson och Mats Bacon Olausson.

https://www.youtube.com/watch?v=cPIO90Sr70gSvar:
Oj, vilken sorglig historia.

Rolf Alex kommenterade 2015-04-10 18:55:53:

Hej Håkan. Det var Magnus Strömberg inte Mats som spelade keys på turnen 1988 med Lundell. Jag vet för jag var med. /RoffeSvar:
Tack för info. Jag har levt i villfarelse sedan dess. Jag ska ändra. Tack.

v. Knorring kommenterade 2015-03-17 13:07:17:

R.I.P. min gamle vän.

Larm #13: våren 1981

1. JOHN LENNON: Musken finns kvar. Livet går vidare.
2. SIMPLE MINDS: Enkla själar
3. Sexton år med MARIANNE
4. RITCHIE BLACKMORE
5. De mest intressanta inspelningarna BLACKMORE gjorde innan Deep Purple!
6. BLACKMORE diskografi 1963-66
7. Gallerirunda i skivbackarna
8. JOHNNY G: musiker med två sidor
9. RANDY McCORMICK
10. Skivrecensioner
11. GIRLSCHOOL
12. Lost in the blåst special
13. Dennis Nelinder singlar
14. Country

DET TOG BARA NÅGRA NUMMER FÖR LARM att spåra ur i den utlovade utgivningstakten. Ambitionerna fanns att #13-numret skulle ges ut i december 1980 men dröjde till våren 1981. Efter mars om jag ska döma efter annonsen om Status Quo-albumet "Never too late". Den ansvarige utgivaren Staffan Solding försöker efter bästa förmåga att förklara förseningen och skyller mest på hög arbetsbelastning och sena leveranser av artiklar. Men lovar i samma andetag att nästa nummer kommer inom två månader!
   Det här Larm-numret toppas av Lennart Perssons minnesartikel om John Lennon som i december 1980 hade mördats på öppen gata i New York. Utan att ha något speciellt förhållande till Beatles berättar Lennart om Lennons historia genom en låtlista som sträcker sig från 1963 ("Baby it's you") till 1975 ("Stand by me"). 32 låtar, som lite överraskande faktiskt ramas in av två covers, som fyller två sidor på en C90-kassett. Vi läsare får dessutom ett färdigt kassettomslag i tidningen.
   Lennon-artikeln är Lennart P:s enda bidrag i tidningen, singelsidorna har tagits över av Dennis Nelinder. Ett uppslag som ändå doftar Lennart P med namn som Cramps, Inmates, Zantees och dB's. Men också lite nya moderna namn som Wah! Heat, Ruts, Young Marble Giants, Echo & the Bunnymen och Talking Heads.
   Mia Valentin förklarar sin kärlek till den skotska gruppen Simple Minds genom att berätta historien via skivutgivningen från 1979 till bandets tredje album, "Empires and dance", hösten 1980.
   Bengt Landers åtta sidor magnifika genomgång av Marianne Faithfulls diskografi från sommaren 1964 till 1979 tillhör också topparna i nya Larm. Från oskuldsfull popflicka med "As tears go by" till storslagen comebackande dam på "Broken English". Fint berättad av Lander med åtskilliga personliga minnen invävda. Och med en gissning att nästa album skulle heta "On the missing list" men kom att få titeln "Dangerous Acquaintances".

DISKOGRAFIER BLEV ETT LITET TEMA i Larm #13. Pontus von Tell, han som under några Larm-nummer gick till botten med Jimmy Pages historia, berättar här den tidiga historien om en annan gitarrist, Ritchie Blackmore. Initierat och noggrant drar Von Tell hans historia från födelseåret 1945 till mars 1968 när Deep Purple bildades. Artikeln ackompanjeras av en detaljerad singeldiskografi 1963-68, inklusive en rad Joe Meek-producerade skivor, plus solosingeln "Getaway" från 1965.
   Gert-Olle Göransson berättar om bildkonstnärernas påverkan på skivomslagens utformning i allmänhet och med fokus på den engelske konstnären Russell Mills skivomslag i synnerhet. Vi får se prov på omslag som han har designat åt nya engelska grupper som Penetration och Skids.
   Staffan Solding riktar ljuset mot engelsmannen John Gotting som uppträder under namnet Johnny G. Han jämförs med typiska engelsmän som Ray Davies, Ronnie Lane och Alan Price men blev aldrig något större namn fast han fortsatte producera skivor fram till 1985. Artikeln här täcker upp allt fram till 1980.
   Kalle Oldby har hittat ytterligare namn bland Muscle Shoals-musikerna, organisten Randy McCormick. En artikel där Oldby sedvanligt ger exempel på hans musikaliska insatser på bland annat Dr Hooks "Sexy eyes" och Bob Segers "Fire lake".
   Inte heller bland albumrecensionerna upptäcker jag Lennart P:s namn men däremot några intressanta skivor, T Bone Burnetts "Truth decay", Wilko Johnsons "Ice on the motorway", garagerocksamlingarna "Pebbles" vol 9 och 10 och Sir Douglas Quintets "Border wave". Och en skamlöst positiv recension, skriven av Clas Rosenberg, av Wilmer X:s första mediumplay-skiva. Rosenberg var vid tillfället medlem i nämnda band...
   Det fanns även utrymme för hårdrock i Larm 1981. Bo Zadig berättar allt om den engelska tjejhårdrockgruppen Girlschool och noterar också en liten diskografi som omfattar sex singlar/ep och ett album.
   Lost in the blåst-avdelningen ägnas helt och hållet åt Bob Dylans 1962-album "Bob Dylan". Under "Country"-vinjetten tar Gunnar Holmlund upp udda skivor i den nytänkande countrygenren med mindre kända artister som Terry Allen, Chuck Wagon, Gail Davies och Lacy J Dalton. Men också Emmylou Harris "Roses in the snow" och Carlene Carters "Musical shapes". Den sistnämnda skivan, där Carlene kompas av Rockpile, är väl egentligen ingen countryplatta och får en ljummen recension.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...