Blogginlägg

"Vagabond Ways"

Den här recensionen publicerades ursprungligen i en kortare version i Nerikes Allehanda 26/3 2014.

VAGABOND WAYS
Vagabond Ways
(Vacaloca)

Den Stockholmsbaserade trion Vagabond Ways bildades 2012 men leds av tre män med oerhörd musikalisk rutin i ryggen. Soloartisten Basse Wickman, Christer Jonasson (FJK) och Totte Bergström (New Strangers och Moonshine) har kanske sin mest berömda tid bakom sig men vill gärna tillhöra nutid.
   Vagabond Ways presenterar sig som ett americana-band i tiden men spelar egentligen gammal hederlig countryrock om än inte alls gammalmodigt. Tre gamla profiler i soffan väcker förväntningar pÃ¥ överdÃ¥dig stämsÃ¥ng a la Crosby, Stills & Nash men här stÃ¥r varje lÃ¥tskrivare i centrum pÃ¥ sina egna lÃ¥tar.
   De tre killarna i centrum har inte samarbetat pÃ¥ lÃ¥tskrivaromrÃ¥det men hantverksmässigt lÃ¥ter det helt okej fast de musikaliskt inte tar nÃ¥gra djärva steg framÃ¥t i musikhistorien. När jag lyssnar pÃ¥ skivan, som jag ofta upplever som mycket njutbar, undrar jag ibland om tiden har stÃ¥tt still sedan det tidiga 70-talet.
   Men jag blir ocksÃ¥ ofta smÃ¥tt imponerad av det musikaliska när banjo och mandolin (Totte) fÃ¥r sällskap av en alldeles underbar lap steel och slidegitarr (Christer) som ekar Jackson Browne och David Lindley.
   Vagabond Ways debutskiva har inte sÃ¥ överraskande djupa amerikanska influenser och kanske är det svÃ¥rt för tre medelÃ¥lders svenska män att fÃ¥nga den riktiga trovärdigheten med det här materialet. Utan att ha nÃ¥gra som helst förutfattade meningar om trions lite dammiga ambitioner upptäcker jag mÃ¥nga musikaliska ljuspunkter och nÃ¥gra snyggt skrivna lÃ¥tar som jag gärna Ã¥tervänder till pÃ¥ skivan.
   De tre bästa lÃ¥tarna pÃ¥ albumet ligger som ett fÃ¥ng vackra blommor pÃ¥ slutet av skivan och representerar de tre olika lÃ¥tskrivarna och sÃ¥ngarna. Tottes "Walking down blueberry lane" är 12-strängad elegant country, Basse sjunger om "crazy rock'n'roll" i "Tell me tales" men lÃ¥ten andas klassisk lÃ¥tskrivarkonst och Christers "And the eagle flies" är lite tyngre än skivans övriga material.
   Snygg avslutning pÃ¥ en ljudmässigt snygg produktion.

/ HÃ¥kan

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.