Blogginlägg

Magnifik succé med ett fint ljud

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 19/11 2007.

KONSERT
Kent
Globens Annex, Stockholm 17/11 2007

Chocken har lagt sig. Kents utpräglade elektroniskt syntiga sound, med alltför tydliga rötter i mitt värsta 80-tal, på senaste skivan ”Tillbaka till samtiden” blir på scen endast en liten pikant finess. Jag kunde inte upptäcka någon genomgående soundförändring på deras 105 minuter på scen i lördagskväll, den andra konserten i en serie av fyra i Stockholm.
   Ändå kunde jag vid upprepade tillfällen ana att det fysiska uppträdandet backas upp av åtskilliga förinspelade tejper. Främst med rytmer och keyboards-inslag men ändå är det bara misstankar. Inget påverkar arrangemangen negativt och det var väl egentligen bara vid ett enda tillfälle, när duettjejen på ”Generation ex” framträder på videoskärmen, som tekniken får spela en alltför stor huvudroll i rockgruppen Kents moderna utveckling.
   Visuellt på scen hamnade gruppen ofta i skuggan av den gigantiska videoskärmen där futuristiska konstverk avlöste varandra. Men inte ens det kunde skymma det faktum att dagens Kent är ett majestätiskt rockband med en helt igenom fantastisk repertoar och ändå är gruppen, med Jocke Berg i spetsen, väldigt ödmjuka till sin storhet.
   Det som imponerade allra mest var konsertens alla lugna partier. Det exceptionellt fina ljudet (jag är glad att jag för en gångs skull kan skriva det om en konsert) med en klockren sångröst som följd lyfte de suggestivt vemodiga sekvenserna skyhögt över alla förväntningar.

”Columbus” är redan en klassiker, överraskningen ”Ansgar & Evelyne” är en bortglömd pärla och delvis lugna ”LSD, någon?” är alla vackra knockout-låtar.
   I det lugna men effektivt makliga tempot blev det sedan oerhört effektivt när gruppen plötsligt mot slutet bejakade sina kommersiella tongångar och i en enda rad drog ”Musik non stop”, ”Kärleken väntar” och ”Ingenting” och befriade Kent från de djupare och mer vemodiga avsnitten.
   Sedan kom finalen som också blev en övervägande lugn historia. Fyllda av självförtroende avslutade de konsertens huvudavdelning i ett moln av vemod, ”nu har vi kommit till det bittra slutet” som Jocke så bokstavligt presenterade ”Ensammast i Sverige”. Och det fortsatte nästan lika smygande i första extralåten ”Elefanter”.
   Efter de två mycket bejublade ”VinterNoll2” och ”747”, som tjejen till vänster om mig klockade till exakt 5:53, var det liksom raksträcka till magnifik succé.
   Då kom konsertens absolut sista låt och visade mycket lägligt upp Kent som allra bäst. Med den mäktiga ”Mannen i den vita hatten”, förlängd med ytterligare några verser, och en helt bedårande avslutning när allsången dränkte hela lokalen: ”Vi kommer alla en gång dö”. Det är så sant, Joakim Berg.

Kents låtar:
Vy från ett luftslott
Berlin
Max 500
400 slag
Columbus
Saker man ser
Revolt III
10 minuter (för mig själv)
Ansgar & Evelyne
LSD, någon?
Romeo återvänder ensam
Generation ex
Musik non stop
Kärleken väntar
Ingenting
Ensammast i Sverige

Extralåtar:
Elefanter
VinterNoll2
747
Mannen i den vita hatten (16 år senare)

                                                                                       Foto: Emily Österling
I skuggan av videoskärmarna stod Kent och levererade en magnifik show.

/ Håkan

Ove 15/09: Kolla också gärna in Bottle Rockets: Songs of Sahm...

Silja 5/09: Har du en riktigt bra idé om hur man tar bort ekot i kyrkor? Då är du nära e...

Anders Jakobson 4/09: Vilken hyllning! Tack och bock! ...

per 31/08: Jag älskade 50/50 från och med första lyssningen, bortsett ifrån de två sis...

Thomas 30/08: Hej Håkan. Jag tror vi hörde olika låtar. Jag hörde Satelliter och rakete. D...

Johan S 3/08: Håller med, tack för tipset Håkan!...

Silja 31/07: Var finns scenen sonheter Innergården?...

Olle Unenge 31/07: ”Men jag var mycket äldre då. Jag är yngre än då nu.”...

Ralph Svalander 7/07: Så kul att läsa detta. Jag var där. Har funderat på när det var. Trodde 71...

Silja 2/07: Ingen The Weight utan mitt önskemål!...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.