Blogginlägg från 2007-11-27

#29: Rum, sodomy & the lash

THE POGUES: Rum sodomy & the lash (Stiff, 1985)
Pogues, det engelsk/irländska folkrockbandet, höll på att bli ett typiskt singelband. Hitsen började hopa sig. Efter ”London girls” (på den egna etiketten Pogue Magone (gaeliska och betyder kiss my ass på engelska) och uppföljarna ”A pair of brown eyes” och ”Sally MacLennane” (som båda finns med på det här albumet) så höll Shane MacGowan & Co på att etablera sig på fullt allvar.
   Här har jag berättat om just den här tiden för Pogues.
   I augusti 1985 var det dags för gruppen att släppa ett riktigt genomarbetat album, ”Rum sodomy & the lash”. Året innan hade de albumdebuterar med ”Red roses for me”, en något blek skiva, men nu var det dags att göra en helgjuten skiva. Anledningen till lyftet och allvaret i satsningarna hette Elvis Costello, mitt uppe i sin egen solokarriär, som kom att producera nya skivan.
   Han tog fram det bästa i Pogues och förädlade soundet och Shane MacGowans låtar växte till sig avsevärt i Costellos händer. Som artist stod Elvis på en kreativ hög nivå vid tillfället men som producent var han inte lika känd. Han har senare förklarat varför han tog jobbet som Pogues-producent:
   - I saw my task was to capture them in their dilapidated glory before some more professional producers fucked them, uttryckte han sig.
   Dessutom var han förtjust I bandits kvinnliga basist Cait O’Riordan som när skivan hade släppts lämnade bandet hösten 1985 för att förvandlas till fru Elvis Costello och helt försvinna från det offentliga livet.
   Titeln till Pogues-skivan är ett citat från Winston Churchill. "Don't talk to me about naval tradition. It's nothing but rum, sodomy and the lash", sade han. Och omslaget är baserat på målningen The Raft of the Medusa, en målning av Théodore Géricault, där bandits medlemmar har ersatt originalets ansikten.
   Här stod sångaren Shane MacGowan på topp som låtskrivare. Majoriteten av alla bra låtar kom från hans penna och förutom de redan nämnda singellåtarna finns här också de ypperliga låtarna ”The sickbed of Cuchulainn”, ”The old main drag” och ”Billy’s bones”.
   Vi ska i sammanhanget inte heller glömma coverlåtarna ”Navigator” (skriven av en kompis till bandet Phil Gaston), Ewan MacColls ”Dirty old town” och den traditionellt klassiska ”The band played waltzing Mathilda”. På den och på flera låtar sjöng MacGowan fantastiskt bra.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.