Blogginlägg från 2007-11-27

#29: Rum, sodomy & the lash

THE POGUES: Rum sodomy & the lash (Stiff, 1985)
Pogues, det engelsk/irländska folkrockbandet, höll på att bli ett typiskt singelband. Hitsen började hopa sig. Efter ”London girls” (på den egna etiketten Pogue Magone (gaeliska och betyder kiss my ass på engelska) och uppföljarna ”A pair of brown eyes” och ”Sally MacLennane” (som båda finns med på det här albumet) så höll Shane MacGowan & Co på att etablera sig på fullt allvar.
   Här har jag berättat om just den här tiden för Pogues.
   I augusti 1985 var det dags för gruppen att släppa ett riktigt genomarbetat album, ”Rum sodomy & the lash”. Året innan hade de albumdebuterar med ”Red roses for me”, en något blek skiva, men nu var det dags att göra en helgjuten skiva. Anledningen till lyftet och allvaret i satsningarna hette Elvis Costello, mitt uppe i sin egen solokarriär, som kom att producera nya skivan.
   Han tog fram det bästa i Pogues och förädlade soundet och Shane MacGowans låtar växte till sig avsevärt i Costellos händer. Som artist stod Elvis på en kreativ hög nivå vid tillfället men som producent var han inte lika känd. Han har senare förklarat varför han tog jobbet som Pogues-producent:
   - I saw my task was to capture them in their dilapidated glory before some more professional producers fucked them, uttryckte han sig.
   Dessutom var han förtjust I bandits kvinnliga basist Cait O’Riordan som när skivan hade släppts lämnade bandet hösten 1985 för att förvandlas till fru Elvis Costello och helt försvinna från det offentliga livet.
   Titeln till Pogues-skivan är ett citat från Winston Churchill. "Don't talk to me about naval tradition. It's nothing but rum, sodomy and the lash", sade han. Och omslaget är baserat på målningen The Raft of the Medusa, en målning av Théodore Géricault, där bandits medlemmar har ersatt originalets ansikten.
   Här stod sångaren Shane MacGowan på topp som låtskrivare. Majoriteten av alla bra låtar kom från hans penna och förutom de redan nämnda singellåtarna finns här också de ypperliga låtarna ”The sickbed of Cuchulainn”, ”The old main drag” och ”Billy’s bones”.
   Vi ska i sammanhanget inte heller glömma coverlåtarna ”Navigator” (skriven av en kompis till bandet Phil Gaston), Ewan MacColls ”Dirty old town” och den traditionellt klassiska ”The band played waltzing Mathilda”. På den och på flera låtar sjöng MacGowan fantastiskt bra.

/ Håkan

Jan Lennell 30/03: John Hiatt! En klar favorit. Tycker albumet "Warming up to the ice age" håller ...

Claes Janson 20/03: Hej Håkan! Kul att läsa om Baltik. Jag ska snart ta farväl av min 4 år äld...

Silja 13/02: Lokalhistoria är kraftigt underskattat. Mera sånt!...

Silja 13/02: Kul!...

Silja 10/02: Det var värst! Imponerande berättelse om all musik som du har fått uppleva i ...

Johan S 9/02: Det var inte illa! Ett helt liv i musikens tjänst! Bra jobbat Håkan!...

Christer 8/02: En sån där konsert som jag ångrar att jag inte gick in på, speciellt efter j...

Rikard Bengtsson 22/01: Dubbelgura-bilden är ju från Domino 1978. Den sista bilden på Lowe kan vara f...

Björn 24/12: Små marginaler, men den här är i topp år 2000 med The United States Air Forc...

Björn 23/12: Merry Jul o Gott Nytt År, tack för ännu ett år med ypperlig journalistik och...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.