Blogginlägg

”Nikola & Fattiglapparna”

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 26/2 2010.

Nikola Sarcevic
Nikola & Fattiglapparna
(Stalemate/Universal)

På sin tredje soloskiva siktar Millencolin-sångaren Nikola kanske inte mot stjärnorna men sneglar definitivt mot kommersiella framgångar. Genom att numera skriva och sjunga på svenska har hans hemvävda popcountry förvandlats till något som närmat sig allmängods. Med klatschiga refränger, utsökt personliga rim, självbiografiska texter och en rad olika arrangemang kan han säkert nå en delvis ny och större publik. En publik som redan har Lars Winnerbäck, Peter LeMarc och Plura som idoler.
   Men jag är inte så säker på att Nikola kommer att nå så långt utanför Örebro ty texterna är ofta lokalpatriotiskt förankrade och jag kanske är skeptisk i överkant när jag har svårt att se och höra fascinationen i textrader om Tybble torg, Hemmansvägen eller Örebro när de ska framföras i vår på neutral mark på Nalen i Stockholm eller Stadsteaterns Foajébar i Göteborg.
   Visst är det kommersiellt våghalsigt att sjunga så mycket om Örebro men Nikola lyckas på köpet utropa sig själv till musikalisk ambassadör för sin forna hemstad. Den första och den största sedan Mats Ronander på 80-talet sjöng om ”en bluesman från Örebro”.
   Texterna är alltså onekligen personliga och ofta Örebrocentrerade och det känns stundtals som det är en lokalartist som framför materialet och inte någon som har turnerat jorden runt som firad punkidol. De svenska texterna stjäl ibland också uppmärksamhet från arrangemang och melodier som ännu en gång på en Nikola-skiva är oerhört finmejslade, jordnära och för de här breddgraderna ibland unikt countryfierade. Och den här gången är de dessutom inbäddade i snygga körer och klatschiga refränger.
   Huvudsaken är ju att Nikola låter övertygande i sina texter och han är inte det minsta konstruerad eller uttänkt. Han har växt upp och mognat med sina soloskivor och har nu på svenska fått en helt annan artikulation i sitt språk och sitt sätt att sjunga. På premiärlyssningen lät det en aning ovant och onaturligt men med tiden smälter orden in och musiken understryker sedan det svenska soundet och det finns inte mycket som talar emot Nikola och hans Fattiglappar.
   Produktionsmässigt är nya skivan stiligare och elegantare i sin klang än de båda tidigare skivorna som var av mer lekfull karaktär medan arrangemangen och soundet på den nya är proffsigare i sina lager av många olika välstämda instrument, ofta spelade av Henrik Wind, och sångstämmor på gränsen till det vackraste jag har hört.
   På skivan gillar jag de tre spår bäst som påminner mest om Nikolas tidigare popcountryskivor. Dels affischlåten ”Tro” med den lågt stämda gitarren där sångstämmorna väver in i varandra. Men också skivans andra uppenbara hitlåt, ”Tappa tempo”, där just tempot är nyckeln till det trygga soundet. Och sedan den rytmiska folkpopen i dragspels- och banjokryddade ”Hemstad”.

/ Håkan

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.