Blogginlägg

Cat och en sträng som brast

Det var No Music Day i tisdags. Ett Bill Drummond-spektakel som knappast var vida känt i världen eller ens uppmärksammades av någon större promille musiklyssnare. Själv hade jag naturligtvis svårt att hålla mig från musik den här dagen, precis som alla andra dagar, men jag gjorde i alla fall en reflektion, en djupare eftertanke, som minsann inte är vanligen förekommande i mitt liv.
   Jag kom att fundera över en artist som slutade sjunga för 28 år sedan och först nu gjort comeback. I mina öron inte någon speciellt lyckad återkomst men jag har förstått uppmärksamheten och det är sannerligen en stark historia.

Han föddes som Steven Georgiou, av grekiska och svenska föräldrar, och heter nu Yusuf Islam. Men är överlägset mest känd som Cat Stevens fast det är så länge sedan han gav ut en skiva under det namnet.
   Jag hade nog tänkt tiga ihjäl skivan han gav ut nyligen under namnet Yusuf. Islam, som är hans muslimska efternamn kanske är lite för magstarkt i dagens trånga värld, tänkte det stora skivbolaget när de nu slår på den stora trumman för comebacken.

Men de är heller inte sena att i annonseringen påpeka kopplingen med Cat Stevens och just i tidningsannonserna får vi kanske förklaringen till den ganska udda albumtiteln, ”An other cup”. Inte ”Ännu en kopp” utan ”En annan kopp” om jag översätter det ordagrant. På annonsbilden sitter Cat, med grånat stort skägg, mycket riktigt med en annan kopp, helt vit, än den vita koppen med guldrand som återfinns på skivomslaget.
   Det är andra gången i Cats, förlåt Yusufs, karriär som han gör comeback. Efter åren som firad popstjärna på 60-talet (Vem kan glömma bilden där han under en turné sitter inklämd mellan Engelbert Humperdinck och Jimi Hendrix?) blev Cat sjuk i tbc och kom tillbaka 1970 som en djupt personlig singer-songwriter. Med en helt ny röst. En förvandling helt jämförbar med Bob Dylans återkomst efter mc-olyckan några år tidigare.

Han började snart rada upp lågmälda hits och det dröjde inte länge förrän han åter blev kommersiellt framgångsrik och superstjärna. ”Lady d’Arbanville” följdes av ”Father and son” och ”Morning has broken” men hela tiden fanns tvivlet, grubbleriet och de religiösa
funderingarna närvarande.
   Fastän jag troget köpte varje ny Cat Stevens-skiva under de här åren ska jag ärligt erkänna att det snart mer blev följden av en ritual än av musikalisk lockelse. På ”Foreigner” var de engelska folkrockinfluenserna borta och ersatta av amerikanska jazzmusiker och skivorna därefter, ”Buddha and the chocolate box” (gjord av en man som vid den tidpunkten hade muslimska funderingar…) och ”Numbers”, var kort sagt underliga, absurda skivor.

Det hindrade mig ändå inte från att se Cat Stevens live 30 november 1975 på Scandinavium i Göteborg. Det var för övrigt världspremiär på hans turné. En på många sätt oförglömlig upplevelse.
   För det första var scenen på långsidan av ishockeyrinken vilket gjorde allt föredömligt intimt och fullsatt redan vid 7 200 personer. Majikat hette turnén och en inspelning från USA året därpå kom förra året på dvd.

Konsertkvällen inleddes med en trollkarl som var väldigt förtjust i lådor och trollade sina assistenter till tjejer fram och åter hela tiden. För att slutligen ur en helt tom låda trolla fram Cat Stevens. Onekligen en av mina största upplevelser innan en konsert. Möjligen i konkurrens med den gapande engelske poeten John Cooper Clarkes vilda framträdande innan Elvis Costello på Konserthuset i Stockholm några år senare.
   Cat Stevens uppträdande var sedan en finstämd och akustiskt dominerad konsert som givetvis innehöll de obligatoriska låtarna, där ”Morning has broken” var den stora publikfavoriten, men också många ur den nya mystiska repertoaren.
   En konsert som avslutades med ”Bitterblue”, en låt som aldrig fanns med under den amerikanska delen av turnén. Kanske kände den tvivlande och grubblande världstjärnan negativa vibrationer inför just den låten ty i Scandinavium brast en sträng på hans gitarr just då.

/ Håkan

Claes Janson 20/03: Hej Håkan! Kul att läsa om Baltik. Jag ska snart ta farväl av min 4 år äld...

Silja 13/02: Lokalhistoria är kraftigt underskattat. Mera sånt!...

Silja 13/02: Kul!...

Silja 10/02: Det var värst! Imponerande berättelse om all musik som du har fått uppleva i ...

Johan S 9/02: Det var inte illa! Ett helt liv i musikens tjänst! Bra jobbat Håkan!...

Christer 8/02: En sån där konsert som jag ångrar att jag inte gick in på, speciellt efter j...

Rikard Bengtsson 22/01: Dubbelgura-bilden är ju från Domino 1978. Den sista bilden på Lowe kan vara f...

Björn 24/12: Små marginaler, men den här är i topp år 2000 med The United States Air Forc...

Björn 23/12: Merry Jul o Gott Nytt År, tack för ännu ett år med ypperlig journalistik och...

Claus Stenhøj 24/10: "Bucket T" endast i Sverige? Se her: https://www.discogs.com/release/3904137-Th...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.