Blogginlägg

”Up”

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 23/10 1998.

R.E.M.
Up
(Warner)

Det är inte längre upp för den framgångsrika Athens-gruppen.
   "Up" är inte ens ett spännande steg åt sidan för en grupp som på senare år samlat många poäng just på överraskande grepp.
   "Up" är onekligen årets i särklass mest spännande lyssning. Som nödvändigtvis inte betyder att resultatet är lika överväldigande.
   Sällan har en trummis avhopp skapat ett så förändrat sound, en så splittrad ljudbild och ett sammantaget så chockerande ojämnt album.
   "Up" är R.E.M.:s mest komplicerade skiva. Med obegripliga startnumret "Airportman", med många skumma, oprofilerade och okontrollerade ljud, syntdränkta (och Human League-influerade?) "Hope" och intetsägande "The apologist", en enda komprimerad ljudmatta utan struktur, som rejäla bottennapp.
   Trummaskinen är flitigt använd, en rik flora av udda instrument likaså, syntslingorna vävs in i varandra och även symfoniorkestern bjuds in på tre spår. Det är inte utan att jag letar efter Enos namn på omslaget.
   Dessutom sjunger Michael Stipe förvånansvärt svagt på flera spår. Säkert medvetet när förändringens tid blåser snålt hos våra favoriter.
   Det är först i låt sju, "Sad professor", som det rockar för första gången på skivan med några feta rockriff.
   Och det är först i låt nio, "You're in the air", som det riktigt svänger med en effektiv refräng och allt.
   Ändå är "Up" ingen becksvart återvändsgränd. Det finns dessbättre också gyllene ögonblick och melodiska höjdpunkter.
   "At my most beautiful" är den vackraste. Otrolig rymd, Beach Boys-körer i en popsymfoni à la Phil Spector. Singeln "Daysleeper" är livlinan tillbaka till det trygga R.E.M.-soundet. Suggestiva och starkt melodiska "Diminished" är läckert dekorerad med körer, twanggitarr och steel. Den korta bagatellen "I'm not over you", akustisk och simpel, är härligt naturlig. Sedan avslutas skivan med det stora känslostycket "Falls to climb", pampig, bedårande vacker och en underbar final.
   Just det starka slutet, där många av höjdpunkterna återfinns, gör mig slutligen lite kluven. Som får mig att i sista stund höja betyget från bara godkänd till bra.

/ Håkan

Peter Bergman 27/05: Deliverance = Den sista färden...

Kjell Jonasson 23/04: Lite galet i rubriken möjligen?...

Torbjörn Janson 19/03: Fantastisk platta! Minns en hejdundrande spelning i visserligen rätt trista Lis...

Mike Waxmann 18/02: Jobbade åt EMA-Telstar under många år och ansvarade denna kväll för caterin...

Åke 7/01: Roligt att läsa, jag var på den konserten och tog en hel del bilder. Kom att s...

Valbobo61 21/11: Fire är ju en riktig rökare (HaHa). En av mina absoluta favoritlåtar, Red Cad...

Silja 6/10: Arrival heter instrumentallåten. Fin melodi som jag känner igen med en annan t...

Peter 26/09: Jag liksom alla journalister då tyckte Stockholm 1988 var mycket bättre. Jag l...

Jerker Emanuelson 29/08: Kul att ses! Du skriver att Bob hade olika kompband på de andra spelningarna me...

Tomas Skagerström 14/08: Hej "Håkanpop". Kul att hittat till din sida./tegelgubben....

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.