Blogginlägg

”Up”

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 23/10 1998.

R.E.M.
Up
(Warner)

Det är inte längre upp för den framgångsrika Athens-gruppen.
   "Up" är inte ens ett spännande steg åt sidan för en grupp som på senare år samlat många poäng just på överraskande grepp.
   "Up" är onekligen årets i särklass mest spännande lyssning. Som nödvändigtvis inte betyder att resultatet är lika överväldigande.
   Sällan har en trummis avhopp skapat ett så förändrat sound, en så splittrad ljudbild och ett sammantaget så chockerande ojämnt album.
   "Up" är R.E.M.:s mest komplicerade skiva. Med obegripliga startnumret "Airportman", med många skumma, oprofilerade och okontrollerade ljud, syntdränkta (och Human League-influerade?) "Hope" och intetsägande "The apologist", en enda komprimerad ljudmatta utan struktur, som rejäla bottennapp.
   Trummaskinen är flitigt använd, en rik flora av udda instrument likaså, syntslingorna vävs in i varandra och även symfoniorkestern bjuds in på tre spår. Det är inte utan att jag letar efter Enos namn på omslaget.
   Dessutom sjunger Michael Stipe förvånansvärt svagt på flera spår. Säkert medvetet när förändringens tid blåser snålt hos våra favoriter.
   Det är först i låt sju, "Sad professor", som det rockar för första gången på skivan med några feta rockriff.
   Och det är först i låt nio, "You're in the air", som det riktigt svänger med en effektiv refräng och allt.
   Ändå är "Up" ingen becksvart återvändsgränd. Det finns dessbättre också gyllene ögonblick och melodiska höjdpunkter.
   "At my most beautiful" är den vackraste. Otrolig rymd, Beach Boys-körer i en popsymfoni à la Phil Spector. Singeln "Daysleeper" är livlinan tillbaka till det trygga R.E.M.-soundet. Suggestiva och starkt melodiska "Diminished" är läckert dekorerad med körer, twanggitarr och steel. Den korta bagatellen "I'm not over you", akustisk och simpel, är härligt naturlig. Sedan avslutas skivan med det stora känslostycket "Falls to climb", pampig, bedårande vacker och en underbar final.
   Just det starka slutet, där många av höjdpunkterna återfinns, gör mig slutligen lite kluven. Som får mig att i sista stund höja betyget från bara godkänd till bra.

/ Håkan

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.