Blogginlägg

Tributes: Elvis Presley

"It’s now or never" (Mercury, 1994)
Tributeskivan, som är döpt efter en av Elvis Presleys mest kända låtar, har undertiteln The Tribute of Elvis och då finns det ingen annan Elvis än Presley i tanken. Det finns ingen konkret eller speciell tanke till tributeskivan, inga omslagstexter, inga artistuttalanden och egentligen bara en enda sammanhållande länk: Det är stjärnproducenten Don Was som har producerat samtliga spår på skivan.

Urvalet av artister till den här Presley-tributen har en viss slagsida åt countryhållet men är i övrigt en väldigt bred, i många fall underhållande men också lite ofokuserad blandning av artister ur många genrer och många generationer.
   Huvudsakligen är det Don Was eget band eller Elvis Presley-förknippade Scotty Moore Band som kompar de flesta artisterna. I Moores band spelar Lee Rocker (från Stray Cats) bas. Men det kan i andra fall också förekomma specialkomponerade kompband.
   Det inleds väldigt countryfierat och efter tämligen mediokra Travis Tritt och Tanya Tucker kommer Dwight Yoakam som en förlösning. Dwights version av ”Mystery train” svänger enormt och har mer rocktempo än country.
   Mavericks, med Raul Malo vid sångmikrofonen, gör naturligtvis stor konst av den inte så kända balladen ”Love me”. Melissa Etheridges ganska muskulösa rocktolkning av ”Burning love” känns lite malplacerad här och INXS-sångaren Michael Hutchence möte med NRBQ, i ”Baby let’s play house”, låter bättre på pappret än i verkligen.
   Aaron Nevilles sköra version av ”Young and beautiful” är givetvis bländande med enbart ett piano till komp. Däremot förstör livelåtarna på den här skivan, förutom Neville också Michael Bolton/Carl Perkins, Bryan Adams och Tony Bennett, helheten i hela hyllningen till Elvis Presley.
   Marty Stuart gör en lyckad rock’n’roll-svängig och nästan Dave Edmunds-inspirerad tolkning av ”Don’t be cruel” medan låten efteråt, Billy Ray Cyrus och ”One night”, är skivans definitiva bottennapp. Resten av skivan är uppenbart ojämn med flera mediokra livelåtar men också en fin Wet Wet Wet-soultolkning av titellåten till den här samlingen.
   Omslaget till skivan är för övrigt hämtad från filmen ”Love me tender” från 1956.

Skivans innehåll:
1. • Lawdy Miss Clawdy: Travis Tritt
2. • (Let Me Be Your) Teddy Bear: Tanya Tucker
3. • Mystery Train: Dwight Yoakam
4. • Love Me: The Mavericks
5. • Burning Love: Melissa Etheridge
6. • Baby Let's Play House: Michael Hutchence and NRBQ
7. • Young and Beautiful: Aaron Neville
8. • Don't Be Cruel (To a Heart That's True): Marty Stuart
9. • One Night: Billy Ray Cyrus
10. • Blue Moon: Chris Isaak
11. • Jailhouse Rock: Michael Bolton and Carl Perkins
12. • Trying to Get to You: Faith Hill
13. • Hound Dog: Bryan Adams
14. • It's Now or Never: Wet Wet Wet
15. • Love Me Tender: Tony Bennett

/ Håkan

Mikael Bodin 18/06: Tack Håkan för som alltid intressanta analyser. Jag gillar också Playback-box...

Jocke 15/06: Finns på YouTube nu: https://www.youtube.com/watch?v=dXA2Xkm4UfI...

L-Å Madelid 7/06: Sorry, missade att du nämnde Zombies i artikeln och att Tages och Hep Stars kn...

L-Å Madelid 7/06: Hallå Håkan! Jag ser att du missat några konserter. The Zombies spelade på ...

Kjell J 2/06: Lou Barlow är väl sedan ganska länge tillbaka i Dinosaur Jr....

Jan Arne Martin Lennell 31/05: Tack Håkan för en intressant recension! Har ännu inte lyssnat (dök upp i bre...

Johan S 31/05: Lysande! Har gått varm hela helgen. ...

Janne Lennell 22/05: Ser fram mot listan över favoritskivor. Tror vi kommer ha en del gemensamma fav...

Tommy Jonsson 22/05: Vet inte om det är sant men det påstås att publikljudet inte blev speciellt b...

Peter 17/05: Vart tog Live at the Grand Opera House Belfast med Van Morrison vägen?...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.