Blogginlägg

George Harrison

Det passar kanske bättre än någonsin att sätta sig ned och framhålla GEORGE HARRISON som den bästa Beatles-medlem världen har haft. I tisdags fick han en stjärna på Hollywoods ”Walk of fame” och här kan ni se ett klipp från uppståndelsen.
   16 juni släpps dessutom en karriäromfattande remastrad samlingsskiva med George, "Let It Roll: The Music of George Harrison".
   Det kanske beror på vilken dag jag gör jämförelsen men George stod alldeles för ofta i skuggan av namn som John Lennon och Paul McCartney. Han var alltid trea men när The Beatles satte punkt för den gemensamma karriären 1970 stod namnet George Harrison högst i kurs. Och det var han som inledde solokarriären efter Beatles allra bäst.
   Det är givetvis självklart att en kille som var så blyg, tyst (”The quiet one” blev också hans andranamn) och ung inte kunde hävda sig i en så profilstark grupp som The Beatles. I alla fall hade George svårt att inledningsvis utmärka sig. Varken som gitarrist, sångare och låtskrivare hade han någon framträdande roll i Beatles. Ändå var det Harrison (tillsammans med Lennon!) som skrev den första låt som gruppen spelade in tillsammans. Det var den instrumentala ”Cry for a shadow”, som både till namn och sound var influerad av The Shadows.
   Låten fanns med på den Hamburg-inspelade ”The Beatles’ first”, skivan som kom 1964 när bandet redan hade slagit igenom. Den skivan tillhör liksom inte den kronologiska Beatles-diskografin som inleddes 1962 med ”Love me do och fortsatte sedan med två album per år med unika singlar däremellan.
   Det skulle dröja till november 1963 innan George Harrison fick med en egen låt på en Beatles-skiva, ”Don’t bother me” på Beatles andra album ”With the Beatles”. Däremot hade han fått sjunga två låtar på bandets första album, ”Do you want to know a secret” och ”Chains”.
   ”Don’t bother me” var väl ingen historisk höjdare och nästa bidrag från Harrisons penna kom inte förrän i augusti 1965 med ”I need you” och ”You like me too much” på ”Help!”-skivan. Men det var först på nästa album, ”Rubber soul”, som jag tydligt kunde lägga märke till George Harrisons låtskrivande som något annat än utfyllnad mellan alla Lennon-McCartney-klassiker.
   ”Think for yourself” och ”If I needed someone” var plötsligt lika starka låtar som skivan i övrigt. Och ett bevis för att Harrisons skrivande nått en ny nivå var väl att Hollies valde att ge ut ”If I needed someone” som sin nya singel.
   Nu var Harrison att räkna med som Beatles-medlem, låtskrivare och sångare fast han procentuellt fortfarande stod i skuggan av John & Paul. ”Taxman” och indiskt inspirerade ”Love you to” utmärkte sig på ”Revolver” och ”Within you, without you” gav ”Sgt Pepper” en indisk touch.
   Mot slutet av Beatles karriär fick Harrison alltmer inflytande och tog allt större plats. De två singelbaksidorna ”The inner light” och ”Old brown shoe” följdes av den första singel-a-sidan, ”Something”. Och då hade han redan skrivit tämligen klassiska låtar som ”While my guitar gently weeps” och ”Here comes the sun”.

Som artist under eget namn var det faktiskt George Harrison som solodebuterade först av samtliga Beatles-medlemmar. Låt vara med det huvudsakligen instrumentala soundtracket ”Wonderwall” med många indiska instrument och musiker. Nästa soloskiva var lika experimentell den, den helt igenom elektroniska ”Electronic sound”. Men det var den riktiga solodebuten ”All things must pass” som vi räknade med. Och som faktiskt var i nivå med både Lennons och McCartneys soloskivor.
   När Harrison blev soloartist så tog han i så han nästan sprack. En trippel-LP, 18 riktiga låtar och fem som får beskrivas som studiojamlåtar. Det var en kreativ fors som äntligen fick ges ut. Det var inte bara en kvantitativ rekordutgivning, det var ju också en i högsta grad kvalitativt mästerverk som George hade åstadkommit.
   Tillsammans med Phil Spector som producent hade George snickrat ihop ett överflöd av starka låtar, storslagna arrangemang och överdådiga melodier och texter. Det var inte utan att ”All things must pass” tog ifrån John Lennons just utgivna soloskiva ”Plastic Ono Band” mycket uppmärksamhet.
   ”My sweet Lord” blev givetvis den stora succé som den var värd. En låt som långt senare upptäcktes vara en liten stöld av en poplåt från 1963, ”He’s so fine”. Men det fanns fler bra låtar på skivan: ”Isn’t it a pity”, ”What is life”, ”Wah-wah”, ”Awaiting on you all” och titellåten.
   Harrisons engagemang för de fattiga och utsatta fick honom att bidra till insamlingen för Bangla Desh, Indiens grannland. Fick honom att skriva en hjärtskärande hyllning till landet, ”Bangla Desh”, och att arrangera en konsert i Madison Square Garden i New York där både Bob Dylan, Eric Clapton och halva Beatles deltog.
   Uppföljaren ”Living in the material world”, var en minst lika stark skiva som ”All things…” om än inte lika storslaget producerad. Sedan sänktes Harrisons nivå som kreativ låtskrivare, stark sångare och inflytelserik musiker. ”Dark horse” (1974) och ”Extra texture” (1975) hade några stunder men var genomgående både blekare och svagare skivor. Och just de skivorna har inte återutgivits i remastrade versioner på cd.
   Resten av 70-talet var ingen höjdpunkt i Harrisons karriär. Sångproblem demolerade en USA-turné och kritikerna var just då inte nådiga. Och skivorna ”Thirty three & 1/3”, ”George Harrison” och ”Somewhere in England” var bleka och ojämna. John Lennon-hyllningen ”All those years ago” var kanske det första tecknet på att George kreativt var på väg tillbaka.
   Ty ”Gone troppo” (1982) var en mer avslappnad George och när han 1987 släppte ”Cloud nine”, med god hjälp av producenten Jeff Lynne, var succén given och comebacken ett faktum. Vilket året därpå ledde till att han och Lynne slog sig samman med Bob Dylan, Tom Petty och Roy Orbison och skapade Traveling Wilburys, en supergrupp med helt demokratisk ordning, som 1988 släppte sitt första album, ”Volume 1”.
   Efter Orbisons bortgång gjorde kvartetten ytterligare en skiva, ”Volume 3” (1990), George turnerade i Japan 1991 med Eric Clapton men drog sig alltmer tillbaka. Överlevde ett otäckt överfall i sitt eget hem men svårt sjuk i cancer tog hans liv slut i november 2001 på ett sjukhus i Los Angeles. Jag skrev följande rader i Nerikes Allehanda.
   Ett år senare släpptes postumt det mycket starka albumet ”Brainwashed”.

/ Håkan

Kommentera inlägget

 

Direktlänk till inlägget

Kommentarer till blogginlägget:

Lasse kommenterade 2009-04-20 14:29:01:

Kul att du skrev lite om The Wilburys i din artikel om George Harrison.

Traveling Wilburys som startade på Palomino Club, North Hollywood, den 19 februari 1987 som "The Silver Wilburys" som du skrev 9 april 2008.

Bandet var precis som skrev Taj Mahal, Jesse Ed Davis, George Harrison, Bob Dylan och John Fogerty.

Men det fanns ytterligare ett "Wilburys", nämligen "The Golden Wilburys" fortfarande med John Fogerty i bandet. Dessutom ingick tror jag Jim Keltner på trummor och Jeff Lynne på gitarr.
Detta blev sedan stommen till "The Traveling Wilburys", fast nu utan Taj Mahal, Jesse Ed Davis, John Fogerty och Jim Keltner. Men andra kom ju in i stället och George var ju en av dom bärande länkarna genom hela Wilburys tid.

När Roy Orbison dog så blev Dave Edmunds tillfrågad men tackade nej. Den konstellationen skulle ha blivit fortsättningen på Wilburys. Och hur tusan Dave hade råd att tacka nej, vet inte jag, men ett nej blev det i alla fall.
Och nu tog sagan slut med The Traveling Wilburys, tyvärr. Något som kanske kunde ha blivit något riktigt bra med Dave Edmunds i bandet.

Att inte Silver och Golden Wilburys har getts ut officiellt har med rättigheter och bråk mellan bandmedlemmar att göra. Som så många gånger förr i rockhistorien.


Svar:
Tack för dessa viktiga fakta, Lasse. Här kan du läsa mer om 1987-spelningen.

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...