Blogginlägg från januari, 2007

Insyn i Mikael Wiehes privata värld

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda i januari 2007.

Stig Hansén
Sång till modet
(Lindelöws)

I alla dessa år under Mikael Wiehes långa, långa karriär har det varit svårt att krypa under skinnet på den stora svenska sång- och låtskrivarprofilen. En stram och påläst korrekthet har genom åren förhindrat närsynta betraktelser av personen och människan Wiehe. Nästan på samma sätt som med Carl Bildt, inga andra jämförelser i övrigt, som ofta är oantastlig och självsäker.
   På den punkten fyller Stig Hanséns bok en uppgift ty här får vi genom många olika samtal med Mikael insyn i hans privata värld av egna funderingar och många minnen.
Boken är ingen regelrätt biografi utan är skriven i reportageform med åtskilliga intervjuer som grund. Och många kapitel är både långa och genomlysande medan några också är korta och episodiska. Och däremellan har Hansén spritt ut ett stort antal sångtextcitat.
   Det ger ingen homogen och sammanhållande känsla, och utan något avslutningsindex så är det näst intill omöjligt att i efterhand navigera bland bokens många uppgifter, men å andra sidan blir boken lättläst och passar bra att läsa vid olika återkommande tillfällen.
   Som reportage- och intervjubok är ögonblicksbilderna viktiga. Dramatiken som förmedlas genom exempelvis rapporten att Mikael Wiehes fru just har lämnat honom (”det är som att dra ut vårtor med en plattång”) och hur Tottas framskridande sjukdom påverkar samarbetet inför duettskivan. Och den praktkorrekta bilden krackelerar lite. Han berättar också många avslöjande detaljer om Björn Afzelius, som dog 1999. Som konkurrent, som duettpartner och som vän. En vänskap som inte började växa förrän Hoola Bandoola lagt av 1975.
   Om Björn säger Mikael Wiehe på ett ställe i boken:
   - Jag tycker han gjorde det för lätt för sig ofta. Det blev ibland lite banalt, lite enkelt, lite lättköpta poänger, men det var Affe på något vis.
   Kapitlen i boken är på inte strikt kronologiskt ordnade. Den följer samtalens naturliga gång där olika ämnen poppar upp oplanerat och plötsligt. Som Hansén sedan har försökt att ordna i en hyfsat kronologisk ordning.
   I den 301 sidor tjocka reportageboken hinner vi göra många intressanta nedslag i Mikael Wiehes historia. Från den tidiga jazzmusiken via proggmusiken till den för evigt förankrade vispoptraditionen.
   Mikael, som i boken genomgående benämns med den tunga och lite opersonliga benämningen MW, berättar om föräldrarna, den egna familjen, de olika banden han spelat med, sin produktion, sina mest minnesvärda låtar, hotbilder och slutligen korta kommentarer till de, enligt honom, bästa låtarna han har gjort.
   Som berättar så otroligt mycket mer om människan Mikael Wiehe än alla hans oändligt många klassiska låtar har gjort.

/ Håkan

För mycket utrymme för ekvilibristiskt gitarrspel

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 30/1 2007.

NILS LOFGREN & FRIENDS: Live acoustic (In-akustik/Bonnier Amigo)

Amerikanen Nils Lofgren har ägnat större delen av sin långa karriär bakom andra artister. Både bakom Neil Young och Bruce Springsteen har han haft så pass stora nyckelroller att den egna karriären har kommit i skymundan och nästan slarvats bort.
   Därför känns det alltid rättvist när han ger ut cd, om än sporadiskt, och även dvd. En talang som verkligen är värd större uppmärksamhet.
   Den här huvudsakligen akustiska konserten, inspelad under tre kvällar i februari 2006, innehåller framförallt en drygt 90 minuter lång konsert där Nils tillsammans med sina ”vänner”, bland annat Jeff ”Skunk” Baxter och tre bröder, främst har valt ut låtar från sin senare produktion. Som jämfört med hans bästa soloskivor från 70-talet är tämligen bleka.
   Lofgren är en gudabenådad gitarrist men också en underbar sångare och stark låtskrivare. Något som underströks på det tidiga 70-talet i gruppen Grin (några låtar finns med här) och på de klassiska tidiga soloskivorna.
   På den här konserten får han alldeles för mycket utrymme för ekvilibristiskt gitarrspel och fingerfärdig blixtrande teknik. Ibland, som på ”Deadline” och ”Girl in motion”, tar de sekvenserna över låtarna och blir oändligt långa och tröttsamt sega och tråkiga.
   Då är det avsevärt bättre i de kortare och mer sammanhållna låtarna. Som exempelvis i de äldre låtarna ”Keith don’t go”, ”Like raain” och ”Mud in your eye” men också i några av de senare låtarna ”Black books” och ”I’ll arise”.
   Bonusmaterialet till den inspelade konserten innehåller backstagebilder inklusive intervju och repetitioner.

/ Håkan

Han skulle ha blivit 60 år

Just idag skulle Steve Marriott ha fyllt 60 år. Ska inte ägna de här raderna åt för mycket nostalgi och historia men han var sångare extraordinaire i Small Faces och tillsammans med Ronnie ”Plonk” Lane skrev de några pophistoriskt sett helt oförglömliga hitlåtar med titlar som ”My mind’s eye”, ”All or nothing”, ”Lazy Sunday, ”Itchycoo park” och ”Tin soldier”.
   Han bildade sedan supergruppen Humble Pie med Peter Frampton och här kom Steves ”svarta” röst ännu bättre till sin rätt fast soundet blev tyngre och i tiden mer USA-influerat. Turnéerna blev bara längre och större och Marriott, som på brittiskt sätt gärna ville stå med båda fötterna på jorden, tyckte i mitten på 70-talet att det var dags att splittra Humble Pie.
   Några hyfsat stora soloskivor och turnéer runt världen följde men det var i England han kände sig hemma. Så 1976 ombildade han Small Faces, men Ronnie Lane valde att fortsätta med sitt Slim Chance, som den här gången blev en parentes i Marriotts karriär.
   Olika bandkonstellationer följde och under 80-talet var han tillbaka på engelsk pubnivå. I slutet på 1983 återvände han till London, spelade in en liveskiva på Dingwalls och bandet hette Packet of Three.
   Jag såg Steve med band två gånger inom ett år på den här mänskliga och högst naturliga nivån.
   - It’s me birthday. And I’m gonna get pissed, deklarerade Steve Marriott från scenen på puben Sir George Robey på Seven Sisters Road i Finsbury Park i norra London för exakt 22 år sedan.

Han fyllde alltså 38 år just den här kvällen och det var ovanligt högt i tak på den traditionella puben, ett ställe som idag tyvärr är igenbommat. Steve spelade då traditionell bluesrock med sitt band och han gjorde sitt bästa för att ”Whatcha gonna do about it”, ”All or nothing” och ”Tin soldier” skulle låta så bra som möjligt utan att det blev nostalgiafton.
   Jag såg honom ett drygt år senare i Örebro. Inte mycket hade hänt. Marriott förklarade inledningsvis att influensan slagit till i bandet som ändå inte visade några svaghetstecken. Man kunde ana fårorna i Marriotts ansikte men det var fortfarande ett osvikligt engagemang i uppträdandet.
   En lågprofilerad, djupt mänsklig konsert, inför några tappra fanatiska själar med en av pophistoriens bästa röster. Där coverlåtarna av Ray Charles och Jimmy Reed (”Shame, shame, shame) blandades med Small Faces- och Humble Pie-material,
   Steve Marriott dog tragiskt i en eldsvåda 21 april 1991 när hans hus i Arkesden, Essex brann ned. Han hade då precis kommit hem från USA där han träffat Peter Frampton och bestämt sig för att köra ett varv till med Humble Pie.

/ Håkan

Hårda ord och försoning

Vi känner igen mönstret. Det meddelas från London att Sham 69-sångaren och ledaren Jimmy Pursey har kommit på kant med sin gitarrist sedan 37 år tillbaka, Dave Parsons. Vilket framkallat några hätska kommentarer från båda parter som dessutom hävdar sina rättigheter till bandnamnet:
   - He (Parsons) has walked out of the band. I am Sham 69, meddelar Pursey självsäkert.
Medan Parsons, tillsammans med gruppens trummis Ian Whitewood, påstår att de har sparkat Pursey från bandet:
   - Sham 69 have left Jimmy Pursey.
   Pursey säger sig inte förstå varför Parsons vill lämna bandet. Men Parsons (och Whitewood) hävdar å andra sidan att de sparkat Pursey för att han inte har nåt intresse av att spela live.
I vanlig ordning står ord mot ord men det här fallet och historien lär få en fortsättning när de letar basist och sångare för att fortsätta som Sham 69.
   Den långa pophistorien är fylld av liknande uppseendeväckande skilsmässor där kompisar, bandmedlemmar och arbetskamrater plötsligt går skilda vägar.

Jag vet inte om det var hårda ord när Elton John 1976 bestämde sig för att låta nån annan än Bernie Taupin skriva texterna till Eltons melodier. Det var ju en turbulent tid i Eltons karriär och liv, han hade precis meddelat att han var bisexuell, skulle skära ner drastiskt på livekonserter och skivan ”Blue moves” var närmast ett fiasko, och något måste göras.
   Vi minns fortfarande dagen (10 april 1970) när Paul McCartney påstod att han upplöst The Beatles. I det fallet handlade det nog mer om organisation och pengar än rent musikaliska skäl.
   Det var ju Paul mot resten. John, George och Ringo förordade den nye ekonomiske managern Allen Klein medan Paul ville ha sin fru Lindas bror John Eastman som ekonomisk rådgivare. Det började som en schism runt ett förhandlingsbord och slutade med tämligen bryska påhopp på kommande soloskivor. En verbal boxningsmatch mellan de gamla kompisarna John och Paul, två av världens mest framgångsrika låtskrivarpar.
   På McCartneys ”Ram”-skiva fanns det ett foto på Paul & Linda som John & Yoko-clowner. Och John kontrade på ”Imagine” med den bitska ”How do you sleep” och på ett fotografi, som skickades med skivan, står John bakom en stor gris på samma sätt som Paul på ”Ram”-omslaget står bakom ett får.
   I det här sammanhanget är det tämligen naturligt att från historiens djup dra fram en nästan identisk händelse. När basisten Glen Matlock lämnade Sex Pistols påstods det först att han fått sparken för att han gillade Beatles. En konstruktion, undertecknad managern Malcolm McLaren, som inte visade sig vara sanning.
   Enligt Matlocks egen bok ”I was a teenage Sex Pistol ” så var han i februari 1977 så hjärtligt trött på Johnny Rotten att han på egen begäran ville avsluta sin tid i gruppen. Trummisen Paul Cook och gitarristen Steve Jones tog Rottens parti, utan att egentligen säga någonting, och fick ”förmånen” att spela tillsammans med Sid Vicious i fortsättningen.

Matlock, som hade större ambitioner än så, fortsatte en seriös karriär i den engelska popbranschen. Först med Rich Kids, sedan med Iggy Pop och grupperna Spectres och Hot Club. 1983 var det London Cowboys som gällde och just då var jag i London med Anders, Göran och Jan-Ola. Och den här torsdagen i januari tog vi oss till West Hampstead, där jag varken förr eller senare satt min fot. Spelstället hette The Moonlight på West End Lane liksom puben vägg-i-vägg.
   När vi stod inne på puben kom Glen Matlock med kamrater in på det halvfyllda stället. Strax efter soundcheck och några timmar innan konsert var det ingen som tog någon som helst notis om den förre Sex Pistols-basisten.
   - Det är få som känner igen mig sedan Pistols-tiden. Men en del utlänningar glömmer mig visst aldrig, sade Glen och log mot mig som hade svårt att hålla upphetsningen tillbaka.
   Han hade spelat med London Cowboys i bara fem veckor och han tyckte efteråt att han hade spelat fel på några ställen. I vit kråsskjorta och svart kavaj var han märkbart koncentrerad att följa kompet i sin nya grupp och vid ett tillfälle tog han steget fram till mikrofonen och sjöng en egen låt. Även Pistols-låten ”No lip” fanns i liverepertoaren den här kvällen.

I Clash var det också tre mot en. Hösten 1982 sjöng Mick Jones ”Should I stay or should I go”, ironiskt nog, men ett år senare så hade Joe Strummer tillsammans med managern Bernard Rhodes och basisten Paul Simonon fått nog av Jones ”problematic behaviour and divergent musical aspirations”, som det hette.
   Det finns naturligtvis många, många fler exempel på liknande skilsmässor i musikbranschen men det finns nästan lika många försoningar, faktiskt.
   Paul McCartney fick väl aldrig bokstavligen försonas med John Lennon men det var uppriktigt på gång när Lennon så tragiskt mördades. Och man kan ju påstå att de trots allt musikaliskt försonades på 90-talet när det skapades två nya Beatles-singlar utifrån två Lennon-demolåtar, ”Real love” och ”Free as a bird”.
   Trots alla hårda ord 1983 så blev även Mick Jones och Joe Strummer vänner igen. Så pass mycket att Strummer faktiskt producerade Jones grupp Big Audio Dynamite på deras album ”No. 10, Upping Street” (1988) där de även skrev låtar tillsammans.
   Glen Matlocks försoning med Johnny Rotten resulterade 1996 i en världsomfattande Sex Pistols-turné ”Filthy lucre” som upprepades 2003 med ”Piss Off Tour”.
   Och Bernie Taupin skriver sedan flera år tillbaka återigen texterna till Elton Johns låtar.

/ Håkan

Det glada svängiga 80-talet

DET VAR THE POGUES SOM ÖPPNADE DÖRREN till den raffinerade mixen av rock, punk och folkmusik. De blev störst, knappast vackrast men omåttligt intressanta mitt i ett 80-tal som höll på att sprängas av all syntmusik, pompösa arrangemang och sjukligt ekodränkta trummor.
   Shane MacGowan & Co var nog först, de hade gjort några lågprofilerade singlar under 1984, men det var faktiskt en annan grupp i nästan exakt samma genre, The Men They Couldn’t Hang, som jag såg live först. Det inträffade i London för nästan exakt 22 år sedan. I något som närmast måste beskrivas som en överdos såg jag det spännande bandet tre gånger på en vecka.
   Satt och läste NME och fick se det spännande gruppnamnet i listan över aktuella gigs. Lyckades locka med mig min alltid nyfikne kamrat Tåte och hans Birgitta, som vid tillfället också befann sig i London, till Dublin Castle i Camden och vi fick uppleva en glad afton som aldrig förr.
   På klassiskt engelskt vis stod bandet i puben innan de tog sig in i den bakre konsertlokalen och upp på scen och levererade en omåttligt uppfriskande svängig rock/folkmusik. De gjorde mycket eget material men det är singellåten ”Green fields of France” (då Philip Chevron, senare i Pogues, kom upp och sjöng), ”Rawhide” och ”Whiskey in the jar” vi minns allra bäst idag.

DEN STORA ANLEDNINGEN TILL MITT INTRESSE för ett band som då bara gjort en singel var kopplingen till Elvis Costello ty deras debut på skiva var utgiven på hans eget skivbolag Imp Records. Hade också läst några artiklar om bandet och allt talade för en lyckad konsert med mängder av allsångsbenägen musik som kommer allra bäst till sin rätt live.
   Mitt snabba samtal med Chevron strax efter konserten inleddes i ett moln av missförstånd då jag hade förväxlat honom med en annan Philip (Odgers, även kallad Swill) i bandet. Chevron, som producerat TMTCH-singeln och hade gjort en egen singel på Costellos bolag, berättade också att han snart skulle återuppta samarbetet med Costello.
   Kanske var Chevrons framtida Pogues-samarbete på gång redan då för bara några månader senare gick han med i bandet, först som ersättare till Jem Finer vars fru just skulle föda barn, när de skulle ge sig ut på sin första Europaturné som också inkluderade några spelningar i Sverige. Costello, eller ”Uncle Brian” som bandet konsekvent kallade honom, kom ju sedan att producera ”Rum, sodomy and the lash”-LP:n.
   Fast vid den här tidpunkten, i slutet av januari 1985, hade Chevron sitt dagliga arbete i den numera legendariska skivaffären Rock On vägg-i-vägg med tunnelbanestationen Camden Town.
   Under min London-vecka såg jag TMTCH vid ytterligare två tillfällen. När de agerade förband på traditionella Dingwalls, också i Camden, och på ungdomsstället Broadway i Hammersmith.

SEDAN VAR JAG UNDER FLERA ÅR FAST i TMTCH (och Pogues) och tyckte att, framförallt, deras singlar, var mäkta intressanta. Det här var ju under maxisinglarnas tidevarv och med extralåtar, bonusslåtar och exklusiva spår blev just de förstklassiga 12-tumssinglarna, med alldeles utsökt ljud, något jag siktade in mig på.
   TMTCH hade ju ingen frontperson a la Shane MacGowan. Låtskrivandet och sjungandet delades på flera personer och på de tidiga skivorna var det främst covers som blev dragplåster. Som när de gjorde ovannämnda ”Green fields of France” och ”Green back dollar” (producerad av Nick Lowe) på sina första singlar.
   Men originalmaterialet växte med tiden till sig och det var inte bara deras båda sångare Swill och Cush som bidrog utan även gitarristen Paul Simmonds som kom att bli gruppens viktigaste låtskrivare.
   Det fanns som sagt många paralleller mellan TMTCH och Pogues. Exempelvis hade båda grupperna kvinnliga basister. Costello norpade Pogues kvinna Caitlin O’Riordan och gifte sig med henne medan Shanne Hasler i TMTCH lämnade sin grupp i slutet på 1986.
   Shanne hade ju redan här, i mitten på 80-talet, en lång erfarenhet i musikbranschen. I 70-talets punkkretsar var hon en känd profil, då under namnet Shanne Bradley, och det påstås att Johnny Rotten skrev ”Satellite” om henne.
   Shanne och Shane MacGowan, eller Shane O’Hooligan som han kallade sig, hade bildat The Nipple Erectors, som av olika skäl (inte minst vulgära) fick korta sitt namn till The Nips. I juli 1977 debuterade de på scen och ett år senare kom första singeln, ”King of the bop”. Då var det mer rock, punk, rockabilly och kaos än folkmusik. Men de fick göra några skivor, både singlar och album.

JAG TRÄFFADE AV EN HÄNDELSE SHANNE i december 1986 när hon precis bestämt sig för att lämna TMTCH. Dök överraskande upp på en Len Bright Combo-konsert i London, på King’s Head-puben på Fulham Street, och tyckte det var märkligt och lustigt att någon från Sverige kände igen henne.
   - Vi har spelat i Finland, Norge och Danmark men aldrig Sverige. Min mormor bor i Dalarna i Sverige men jag kan ingen svenska, berättade den öppenhjärtiga Shanne.
   - Jag genomför just nu min sista turné med bandet och ska i fortsättningen skriva låtar med Eric Goulden, alias Wreckless Eric, som sjunger i just Len Bright Combo.
   Shanne lämnade snällt sin hemadress i norra London. Jag skrev men jag fick inget svar. Kanske var jag lite för närgången i mina frågor angående MacGowans nuvarande hälsotillstånd och hur han levde livet på Nips-tiden…
   Såg TMTCH ytterligare en gång sommaren 1988, på Mean Fiddler i Willesden i nordvästra London. En stökig, livlig och stundtals våldsam konsert där alla i publiken kunde alla ord till alla texter i alla låtarna på hela konserten. Och min fru Carina stod lika uppskrämd som fascinerad och kunde från övervåningen se hur folk dansade vilt och ibland hängde sig i älghuvudet som satt på väggen.
   Snart var vinyl-eran över, 12-tumssinglar ett minne blott och mitt hängivna intresse för The Men They Couldn’t Hang tynade bort. Gruppen sprack i början på 90-talet men har återbildats några gånger men det är inte längre som på 80-talet. En känsla som löper parallellt med The Pogues som också återförenas regelbundet. Men deras spektakulära historia lär jag få anledning att återkomma till. 1988 döpte de förresten en instrumental låt till just ”Shanne Bradley”.

/ Håkan

Information: Janne A

Det fina med den här sidan är att den sprids, frågor får sina svar och information flyter in.
   Förra veckan, i samband med Mona Sahlins partiledarkandiatur, frågade jag var hennes bror, rockgitarristen Janne Andersson, blivit av.
   Nu har jag fått några klarläggande fakta i fallet med ”Jannes försvinnande”. Jocke Sundberg (alias Farbror Punk på www.punktjafs.com) mejlar:
   Han driver en inspelningsstudio. Jag har mailat lite med Janne och frågat om intervju samt mailat över hans egen musik i MP3-format. Han är inte direkt sugen på intervju, med ursäkten: Är någon intresserad?
   Ett intresse finns, du är inte den enda som undrar. Också Mats Ingels från programmet Kalas på P4 vill göra ett radioinslag på temat ”Vad hände med?”. Vi får se vad som händer. Jag har inte gett upp hoppet.
   Det roligaste vore om Janne själv hade lust att spela i samband med någon eventuellt kommande punkgala i Stockholm. (Nä jag vet inget om någon sådan men det är 30 år sedan 1977 och läget borde vara rätt). Hoppas du är nöjd med svaret.
   Mvh Jocke

   47 minuter senare mejlar Jocke igen med fler fakta och heta synpunkter i ämnet:
   Hej igen, Håkan.
   Läste din blogg. Jo, jag var på vippen att skriva något själv om detta. Å andra sidan visste jag var Janne hade tagit vägen.
   Du glömde nämna Four Mandarines smått superba rockenroll-singel. Det lär finnas någon liveinspelning som jag söker efter utan resultat. Eller att Staffan (Spiv Åland) slog Sting på käften. Något jag själv velat göra sedan Police upplösning. Då inte för hans engagemang i att rädda regnskogen utan för hans träiga musik. Det är vedervärdigt när folk anser att de är ”för fina för pop!”
   Mvh Jocke

/ Håkan

Måndag, måndag

I fredags dog rösten i Mamas & Papas, Denny Doherty, och igår sjöng Mama Cass, som för övrigt dog redan 1974 vid 32 år års ålder, ”Make your own kind of music” i signaturen till tv-serien I en annan del av Köping.
   Det kanske låter otroligt men innan jag i fredags började läsa Dohertys historia och karriär så var jag inte fullt medveten om att det var han, Mamas & Papas minst profilerade medlem, som var leadsångare på gruppens allra flesta hits.
   Ändå har jag både soloskivan ”Watcha gonna do” (1971), där han på omslaget ligger skönt utsträckt i badkaret ute på den amerikanska prärien, och Mugwumps-skivan, utgiven 1967 fast inspelad redan 1964, i min vinylsamling.
   The Mugwumps var en kvartett med Mama Cass, Denny Doherty, Jim Hendricks och Zal Yanovsky (senare medlem i Lovin’ Spoonful). Cass var då gift med Hendricks men umgicks mest med Doherty.
   Det var Doherty som några år senare introducerade Cass i den grupp som skulle bli Mamas & Papas. En grupp där John Phillips skrev alla kända låtar, ”Monday, Monday”, ”California dreamin’”, ”Creeque Alley” och ”I saw her again” (tillsammans med Doherty), som alltså Denny Doherty sjöng..

När gruppen sprack 1968 blev Mama Cass den stora, i flera avseenden, soloartisten. ”Dream a little dream of me” (en låt som nyligen figurerat i tv-reklam-sammanhang) var startskottet som följdes av låtar som ”It’s geting better” och den aktuella ”Make your own kind music”.
   Mama Cass dog tragiskt 1974 av hjärtattack i London där hon då genomförde en rad med framgångsrika London-konserter.
   Cass, med efternamnet Elliot, dog förresten i samma säng som the Whos spektakuläre trumslagare Keith Moon dog i fyra år senare, berättar min vän Lars-Åke, som säkert vet både adress, våning och sängfabrikat. Han kommer förresten om två veckor med en bok med massor av anekdoter och intressanta adresser i London. Boken heter ”Roadrunner” med undertiteln ”Rockvandringar i 60-talets London”.
   John Phillips dog 2001 vilket gör Michelle Phillips, länge gift med John, till enda kvarvarande Mamas & Papas-medlem i livet.
   Hennes sångkarriär var högst sporadisk efter gruppens sammanbrott men hennes enda soloalbum sedan dess, ”Victim of romance” (1977), är en anmärkningsvärt stark skiva. Producerad och arrangerad av legendaren Jack Nitzsche och några oförglömliga låtar, bland annat titellåten, signerade Moon Martin.

/ Håkan

En fråga till Mona Sahlin

Idag accepterade Mona Sahlin att kandidera till partiledarposten för Socialdemokratiska partiet. Medierna rapporterade nyheten som en revansch och själv säger hon sig känna stolthet inför uppgiften. Presskonferens och otaliga intervjuer men ingenstans kan jag hitta några uttalanden om var hennes bror, rockgitarristen Janne Andersson, blev av.
   Janne Andersson kom ur Stockholms punkgeneration på 70-talet, fick en uppmärksammad plats i Ulf Lundells kompgrupp och satsade sedan på eget band som tidigt 80-tal blev kända under namnet JAPOP. Men sedan dess är Janne försvunnen, i alla fall i offentligheten..
   1977 spelade Janne i Mandarines som fick göra en uppmärksammad ep på EMI. Två år senare spelade han med The Pain, en punkenergisk kvintett som också fick göra några singlar och spela förband till Police på Music Palais i Stockholm 1979. Jag refererade faktiskt till den konserten här för några veckor sedan. Men The Pain gjorde ett tämligen blekt intryck fast det inte var något fel på energin.
   I ungefär samma tidpunkt börjar Janne inleda ett samarbete med Ulf Lundell, som tyckte att killen med punkbakgrund skulle kunna ge Lundell-soundet ett något ruffigare ljud. Blev huvudgitarrist på ”Ripp rapp”-skivan, spelade både Flying V, Fender Jaguar Telecaster och akustisk Martin 00018-gitarr (”Rom i regnet”) på skivan, och och fick naturligtvis följa med på Lundells höstturné 1979.
   På scen blev Janne den visuella gitarristen som inte var still en sekund. En roll som Janne Bark snart skulle ta över i det sammanhanget.

Uppmärksamheten i samband med Lundell gjorde att Janne lämnade The Pain bakom sig och satsade på ett eget band, Janne Andersson Pop, som albumdebuterade i augusti 1980. Men det var en smärre besvikelse på svenska.
   Musikaliskt är det autentisk rock utan vidlyftiga arrangemang. Men röst- och textmässigt är inte Janne Andersson något att ruskas om av. Texterna skulle smälta in fint i dansbandsrepertoaren och han har en svag röst kontra det rockbaserade soundet. Alltför beskedligt, var min dom i recensionen då.
  Han skulle medverka på ytterligare en Lundell-skiva, den Englandsinspelade ”Längre inåt landet” (den allra bästa Lundell-plattan, om ni tvingar mig att välja), men på den efterföljande turnén var Janne förhindrad att följa med. Han fick inte ledigt från lumpen.
   Sedan satte karriären med eget band full fart. I fortsättningen förkortades bandnamnet till JAPOP och soundmässigt gick de från traditionell rock till ett mer elektroniskt sound. Ytterligare tre album hann de med innan Janne Anderson (nu med ett s i efternamnet) flyttade till England och etablerade ett helengelskt trioprojekt, House of Anderson, som 1985 gav ut ett album med samma namn.
   En skiva som jag och alla andra glömt idag. Det är lättare att minnas Janne Anderssons vilda framfart på de svenska scenerna runt 1980.
   Min fråga till Mona Sahlin idag är kanske inte så politiskt korrekt. Men, var tog din bror vägen?

/ Håkan

Långt till comeback för Jakob

Sitter just nu och lyssnar på ett radioprogram om och med Jakob Hellman. Musikjournalen ägnar en hel timme åt den omdiskuterade, geniförklarade och mytomspunne popsångaren från förr. 1989 var han det nya pophoppet, idag är han mest känd för att hålla sig undan. Hursomhelst är det tystnaden och icke-produktionen som byggt upp myten om personen Jakob Hellman allra bäst.
   Och det ofrånkomliga faktum att en nästan enad kritikerkår på 90-talet röstade fram hans första och enda album, ”…och det stora havet”, till den bästa svenska skivan genom alla tider. En skiva som släpptes 13 februari 1989, för nästan 18 år sedan, och har sålt i 160 000 ex. Av en artist, sångare och låtskrivare som när det begav sig var 24 år och i höstas fyllde han 41.
   Jakob Hellman är kanske det största och tydligaste exemplet på att tiden går. Och att vi inte får något gjort. Som en sorts mix av Syd Barrett och John Holm, en annan svensk artist med legendstatus känd för att försvinna under långa tider, har Jakob odlat myten effektivt med sitt i högsta grad sporadiska artistliv.

Debutskivan är onekligen en förvånansvärt bra skiva men om den håller för ovannämnda prestigefyllda utnämning går alltid att diskutera. Speciellt med tidsperspektivet som främsta kritiska synpunkt. Danne Sundquists produktion lider något av 80-talssjukdomen med ekodränkta trummor och syntar i var och varannan låt.
   I min recension, en vecka efter release, skrev jag när det talades så mycket om jämförelser med John Hiatt och Elvis Costello att jag hellre ville jämföra Jakob med Mikael Ramel. Med sina snillrika texter och hur han sedan åker berg-o-dalbana med sångstämmorna.
   Att jag även upplevde Sundquists sound som återhållsamt kan idag ifrågasättas men i slutet av 80-talet kanske det uppfattades så.
   Viktigare att konstatera är att skivan håller än idag. Inhandlade den remastrade och förlängda varianten för bara några år sedan, till ett oförskämt lågt pris dessutom, och fann skivan överraskande fräsch och stark.
   Utökad med singelspår, bidrag till hyllningsskivor och den i sanningens namn alldeles sagolika duetten ”Tusen dagar härifrån” från en Perssons Pack-skiva, hade den redan starka debutskivan vässats ytterligare.

I radioprogrammet berättar både Magnus Nygren, skivbolaget EMI, Danne Sundqvist, producenten, och Jakob själv intressant om upplevelserna kring inspelningarna.
   - Redan på första demon i december 1987 förstod vi att Jakob var annorlunda. Med röstuttrycket och att han behärskade det svenska språket. Ville också markera att han var avig, nämnde exempelvis Lill Lindfors som favoritartist. En traumatisk upplevelse när det inte blev något mer, berättar Nygren.
   - Jakob var jobbig hela tiden. Han kände sig ständigt överkörd. Krånglade, hade galna idéer och andades mitt i stavelser. Det var viktigt för honom att vara tuff. Om han hade fått som han velat så hade det låtit Einstürzende Neubaten om skivan, avslöjar Sundqvist.
   - Dan ville sätta sin prägel. Om inte jag sa emot så blev det som Dan ville. Jag ville vara punk och Elvis Costello. Då ville jag inte låta som Hylands Hörna, säger Joakim idag.
   - Det var nog de andras förtjänst att det lät så bra, har jag tänkt på efteråt, lägger Jakob till lite ödmjukt.

Musikjournalen-programmets 57 minuter är till hundra procent intressanta. Bakgrund, historia och korta intervjuer med inblandade musiker. Men det är koncentrerat kring skivan, inspelningen och den tiden. Ingenting om fortsättningen, turnéerna och de sporadiska och ibland pinsamt svaga comebackförsöken.
   Det är uppenbart att vi har att göra med en artist som är tämligen vilsen och osäker i både livet och på scen. Själv har jag några egna ögonblicksbilder från det förflutna med Jakob Hellman.
   Exakt en månad efter albumdebuten träffade jag Jakob i Örebro, en måndag i mars. Han var på väg runt Sverige på en promotionturné och uppträdde vid det här tillfället på Åhléns-varuhuset inför några hundra spontant förvånade kunder.
   Ensam med en gitarr och en trulig framtoning gjorde han de mest kända låtarna från skivan plus en nyskriven låt, ”Min Marie”, som aldrig sett dagens ljus på skiva för det skulle aldrig komma någon uppföljare till Jakobs debutplatta.

Efteråt träffade jag Jakob öga mot öga i en liten intervju där han vänligt men korthugget svarade på mina frågor. Vi satt i en nästan ödslig lunchrestaurang och han förklarade att han inte direkt älskade situationen.
   - Efter sexton skivaffärer är jag en aning trött på det här. Det känns som om jag bara vill sälja skivor, sade han tveksamt.
   Han berättade också att det redan var planerat för nästa skivinspelning nästa vår men att låtarna långtifrån var färdiga.
   - Jag har väldigt mycket idéer men låtarna finns ännu så länge bara i mitt huvud.
   Sedan hade jag förmånen att uppleva två konserter med Jakob på de två turnéer han genomförde under 1989.
   På vårens debutturné, med fyra rutinerade killar i kompbandet, var det en trulig, rastlös och osäker Jakob som ägnade mer energi åt låtarna än åt mellansnack på mindre än en timmes konsert. Elva låtar från skivan plus ovannämnda ”Min Marie” och en cover på Tant Struls ”Slicka mig ren”.
   Mitt betyg då: ”Intelligent och talangfull popmusik” .
Jakob Hellman gav sig ut på turné även till hösten samma år fast han inte hade släppt en enda ny låt. Samma band, som då var förstärkta med en tjej i kören. Nu var flickorna fler i publiken och de tindrande ögonen fick paradoxalt nog uppleva ett tuffare, grabbigare och mer mullrande rocksound.
   Här sjöng Jakob ytterligare några nya låtar, bland annat den aldrig utgivna ”Full sjökapten” och några covers.
   Min slutsats då: ”Popgeniet Jakob har blivit rockartist” .

Sedan blev det tyst.
   Frånsett duetten på Persson Pack-låten och ett plötsligt inhopp på en Brainpool-låt var det i stort sett helt tyst från Jakob. Fram till 1999 då någon tvingade en uppenbart ovillig Jakob att följa med på vissa Kalas-spelningar.
   Jag hade den inte fullt lika stora förmånen att då se och höra ett skandalöst uppträdande av Jakob med band. Blott en spillra av sitt forna rastlösa jag. Och jag tvingades, nästan mot min vilja, att bli riktigt negativ i min bedömning:
   Kvar av den en gång smått genialiske låtsnickaren är en förbryllad, bortkommen, desillusionerad och vilsen 33-åring. Som helt uppenbart önskade att han varit någon annanstans under de 43 minuter han stod på scen i lördagskväll. Hans röst var både svag och hes och kompbandet lät som de träffats en timme innan konserten.
   Fladdrigt, otajt och orepat med felsjungna verser, tekniska problem, omotiverade covers, missförstånd på scen och några nya låtar av osäker kvalité.
   Sedan har jag hört att comebackförsöket på scen 2003 var bättre men det låter i radioprogrammet som att det är långt till nästa skiva för Jakob Hellman.
   - Jag tar en låt i taget. Det blir mest pannkaka av de nya låtarna, säger Jakob.

/ Håkan

Kent från fel håll

Plötsligt blev det så angeläget att diskutera Kent. Historien, nuet och framtiden. Jag har också min lilla personliga Kent-historia att berätta. Den började nämligen sent, alldeles för sent enligt alla förstå-sig-påare och experter i ämnet.
   Jag var omgiven av Kent-fantaster redan från dag ett, någon gång 1995. Dåvarande nöjeschefen, numera min vän Johan, var tidigt en hängiven Kent-fanatiker och det skulle i alla sammanhang poängteras hur stora, hur viktiga, hur ouppnåeliga och hur sanslöst banbrytande kvintettens skivor var.
   Mitt eget förhållande till Kents skivor höll en odramatiskt låg profil. Jag höll med men var ändå svalt neutral. Det lät bra men magin i Kents musik ville inte riktigt nå mina breddgrader. Kent var ”bara” ett namn bland all annan högkvalitativ svensk rockmusik.
   Inte ens en exklusiv spelning på en ombyggd biograf i Örebro, 16 juni 1996, kunde få mig att konvertera. Inte heller på en stadsfestival i Örebro två år senare. Fast då hade jag giltigt skäl att tänka på annat. Jag var nämligen på väg till tidningen för att skriva en recension på Mikael Wiehe-konserten på samma festival.

Nåväl, min egen seriösa upptäckt av Kent kom veckorna innan jul 2000. Då hjärna och hjärta är vidöppna för nya smaker, dofter och spännande musik. Efter fyra album av just pliktskyldigt lyssnande så fick den då aktuella B-sides-samlingen med Kent mig nästan febrig av tillfredsställelse.
   De båda inledande nyskrivna låtarna ”Chans” och ”Spökstad” blev inträdesbiljetten. Fortsättningen på cd-samlingen var både ojämn och slarvig men jag hittade fler favoriter även där. Den fantastiska ”Verkligen” gjorde mig övertygad om att Kent var det viktigaste, det största och det klart mest personliga av alla svenska band – någonsin.
   Vid den tidpunkten ägde jag inget Kent-album utan har senare införskaffat skivorna. I fel kronologisk har jag njutit av Kent-låtar på lite närmare håll och med hela facit i handen kan jag ärligt erkänna att jag var lite sen i starten.
   Jag har inte alls samma genomgående synpunkt på Kents historia som mina yngre kollegor här. Som menar att deras karriär är en enda lång utförsbacke. Jag tycker Jocke Berg har kvar sin geniala låtskrivarkvalité och utvecklingen av Kent-soundet, som tveklöst blivit bredare och mer publikvänligt, har inte alltid varit till nackdel.

/ Håkan

Cool och tuff på samma gång

Idag för exakt 27 år sedan släppte den kända poprockgruppen The Pretenders sitt första album, eller LP som det hette på den tiden. Ett debutalbum som blev starten på en ganska oöverträffad karriär. Inte minst för frontpersonen Chrissie Hynde, den nu 55-åriga sångerskan, låtskrivaren och gitarristen, vars coola och passionerade utstrålning gjort decennier av rockhistorien så mycket mer intressant.
   Pretenders har under stora delar av sin karriär betraktats som ett brittiskt band fast Hynde är en genuin amerikanska född i Akron, Ohio. Staden, känd som hemstad för däcktillverkarna Goodyear och Firestone, fick ett plötsligt rockmusikaliskt uppsving några år innan Pretenders slog igenom. Det var det engelska skivbolaget Stiff som uppmärksammade grupper och artister just därifrån med en samlingsskiva, ”Akron Compilation”, där sångerskorna Rachel Sweet och Jane Aire var störst.

Men långt innan Stiff, tidigt 70-tal, hade Chrissie Hynde kommit till England och började skriva rockjournalistik på NME och blev kompis med bland annat Nick Kent. Därifrån till att starta band var givetvis inget stort steg. Men det tog några år efter 70-talets punkrevolution innan Pretenders såg dagens ljus.
   När de skivdebuterade den här dagen 1980 var de nästan ett etablerat band. Hade släppt tre uppmärksammade singlar, bland annat den Nick Lowe-producerade versionen av Kinks-låten ”Stop your sobbing” och ”Brass in pocket”, och fem av de sex singellåtarna fanns med på albumet. Det var inte svårt att räkna ut att gruppen hade en framtid i strålkastarljuset.

Ändå var det segt att få albumet utgivet i Sverige vid den här tiden. Pretenders fanns på ett litet engelskt skivbolag, Real Records, som inte hade svensk distribution. Det var först i mars som svenska Sonet bestämde sig för att ge ut skivan och jag kunde då inte låta bli att haussa både bandet, Chrissie och skivan.
   Att få uppleva det här bandet live var naturligtvis i det här läget ett alldeles logiskt önskemål. 10 juni 1980 på Göta Lejon i Stockholm, en normalstor teater, var ju det perfekta stället för ett band av Pretenders kaliber att uppträda på.
   Satt tämligen långt fram på parkett och Chrissie Hynde, klädd i samma röda skinnjacka som på omslaget till skivan, var scenens centralpunkt. En oförglömlig mix av cool och tuff framtoning. Men jag minns också gitarristen James Honeyman-Scott och hans otroligt enkla men rockiga utstrålning.
   Bandet hade då givetvis ingen stor repertoar, med bara ett album bakom sig, men det var en ynnest att då få höra och se både ”Stop your sobbing”, ”Brass in pocket” och de andra albumlåtarna under en dryg konserttimme. Rockmusik som var influerad av både amerikansk
storhet och engelsk energi. Pretenders skulle snart växa i popularitet, med nya hitlåtar, andra LP:n och ännu större turnéer, innan tragedierna skulle rada upp sig oroväckande tätt. Basisten Pete Farndon, vars drogberoende gjorde honom omöjlig i gruppen, fick sparken i juni 1982. Två dagar senare, 16 juni 1982, dog Honeyman-Scott av en överdos kokain. Även Farndon skulle gå samma öde till mötes ett halvår senare.
   Bara någon månad efter Honeyman-Scotts död gick Pretenders in i studion och spelade in sin kanske starkaste låt, ”Back on the chain gang”, med tillfällige gitarristen Billy Bremner.

   Jag skulle aldrig mer komma att se Pretenders på konsert men i januari 1984, på Hammersmith Odeon i London, när ”Learning to crawl”-skivan släpptes var det dock ytterst nära. Vi stod och häckade utanför entrén och hade chansen att köpa svarta konsertbiljetter – men tackade nej. Jag tror det var av ekonomiska skäl. Men det erkänner jag aldrig.

/ Håkan

”Typiskt”

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 11/1 2007.

Ingemar Olsson
Typiskt
(Little Beat/Naxos )

Återanvändning är det nya. "Typiskt" är en samlingsplatta från Ingemar Olssons i högsta grad långa men sporadiska skivkarriär. Albumtiteln har undertexten "singlar, hits och favoriter 1973-2006" men det är egentligen inte hela sanningen då de 17 låtarna är hämtade från album och singlar från 1973 till 2002. Fast "Du vet väl om att du är värdefull", från 1983, presenteras här i en nyinspelad version.
   Olsson, som musikaliskt är som en mix av Peter Lundblad och Magnus Uggla, hade exempellösa framgångar på Svensktoppen under 2002. Ändå är det bara två låtar från det aktuella albumet med här.
   Men det rika urvalet låtar på samlingen har inte riktigt följt rim och reson ty jag saknar helt låtar från Olssons senaste skiva, "Eller hur!", som jag rankar som hans självklara karriärtopp.
   Det är givetvis svårt att hitta den röda musikaliska tråden på en skiva som täcker in hela 33 år. När soundet dessutom pendlar mellan gospelpop, bleka ballader och stompig Uggla-pop så blir helheten ojämn. Sedan skulle det inte ha skadat med en lite fylligare omslagstext och/eller åtminstone låtskrivarnamn på pränt. Som det är nu kan man luras att tro att alla låtar är signerade Olsson själv.

/ Håkan

Ingen avstickare till Liverpool

Magnus Lindberg sjöng en gång om att han aldrig har varit i Memphis. Men jag har aldrig varit i Liverpool. Och det kanske är ett större mysterium än att Magnus aldrig har varit i Memphis. Jag som har besökt det brittiska öriket så många gånger i så många olika sammanhang har alltså aldrig tagit ett enda steg i den klassiska popstaden på den engelska västkusten.
   Vi har hyrt hus i Cornwall, hyrt lägenhet i Rye på sydkusten, hyrt en grindstuga i skuggan av slottet Rockingham i Midlands och rest runt i Skottland. Men aldrig Liverpool.
   Men det är klart man har längtat. Till Beatles hemstad. Här har jag hållit på och åkt till London i 26 års tid och inte kunnat unna mig en liten avstickare till hamnstaden, popstaden och fotbollsstaden Liverpool. Det är synd och nästan skam.

Det är då jag landar på en hemsida för ett nytt, ännu ej öppnat, hotell i Liverpool: Hard Days Night Hotel. En säkert svindyr turistfälla, när det väl öppnar i höst, men det finns ändå en djupt musikaliskt seriös prägel i hotellets marknadsföring.
   Som logotypen, exempelvis. G7-ackordet på en stiliserad bild. Det alldeles oemotståndliga gitarrackordet som skjuter igång låten ”A hard day’s night” med The Beatles. Ett fett, skarpt gitarrackord som än idag får ungdomar att springa till dansgolvet. Jag har själv upplevt det på en av de klubbar som Joakim och Jonas har satt upp här i Örebro.
   Den där sekunden som drar igång låten är verkligen häftklistrande på medvetandet. Det var också ambitionen när Beatles tillsammans med producenten George Martin gick in i Abbey Road-studion 16 april 1964. Den här låten, den här dramatiska öppningen skulle vara det första som hördes på singeln med samma namn, på första spåret på LP:n med samma namn och, framförallt, det första som hördes och sågs på filmen med samma namn.
   Joakim påstår att det är en 12-strängad elgitarr som sätter igång låten och jag är inte man att sätta emot i sådana frågor. Och när jag vet att både George Harrison och, i det här fallet, John Lennon ofta spelade på den klassiska Rickenbacker-gitarren är det bara att slå fast den sanningen.

Både singeln och LP:n släpptes på skiva samma dag, 10 juli 1964, vilket på många sätt var ovanligt i Beatles fall. En absolut majoritet av deras singlar inkluderades överhuvudtaget aldrig på albumen och att då släppa en singel och LP på unisont på exakt samma dag känns så här i efterhand väldigt exklusivt.
   Releasedagen var traditionsenligt en fredag vilket måste betyda att jag på söndagen innan, 5 juli, hörde låten ”A hard day’s night” första gången på radions Pop 64 Special, presenterad av Klas Burling. Jag kan inte minnas exakt känslan men det var säkert ett stort ögonblick för den 11-åriga pojken som just då befann sig mittemellan fjärde och femte klass.
   Till den här mycket eleganta logotypen för hotellet i Liverpool finns det ytterligare några kopplingar till Beatles. Mönstret med de 20 rutorna är hämtat från omslaget till ”A hard day’s night” och de fyra punkterna kan symbolisera de fyra Beatles-medlemmarna konventionella placering på scen med Paul, George och John längst fram och Ringo vid trummorna bakom.

/ Håkan

En sagolikt vacker fullmåne

Vilken sagolikt vacker morgon. Och vilken fullmåne. På min 13 minuter korta promenad till jobbet var det några låttitlar som flimrade förbi.
   Jag ska inte påstå att jag nynnade på några låtar men rent spontant for det upp tre låtar i hjärnan. Ljudspåret till promenaden fredag 5 januari 2006:
   REM: Man on the moon. En fantastisk låt från en mycket bra REM-skiva, “Automatic for the people” (1992). Stod i skuggan av låten (och videon) ”Everybody hurts” på samma skiva men kändes klockren när jag skådade in kontinenterna på månen.
   Grin: Moon tears. En av de framträdande rocklåtarna på Nils Lofgren-gruppens andra LP. ”1+1” (1972). En hörnsten även på Lofgrens egen repertoar som soloartist.
   Tom Petty: Full moon fever. Ingen låt utan ett helt album (1989) med passande namn just idag. Pettys första under helt eget namn, producerad av Jeff Lynne, med fina låtar som ”Free fallin’”, ”I won’t back down”, ”Runnin’ down a dream” och en cover på Gene Clarks ”I’ll feel a whole lot better”.

/ Håkan

Med Police som bästa minne

2007 skrev jag detaljerat nedanstående minnesrader om resan till Pink Pop-festivalen i Holland i pingst 1979. Nu, 2023, hittar jag ett program med hålltider på resan tur och retur och festivalprogrammet. Det kanske på några punkter talar emot mitt minne i detalj men är ändå ett vackert dokument.

”THE POLICE SKA ÅTERFÖRENAS”, utropar en svensk kvällstidning och uppges citera engelska The Independent. Kan vara en groda, kan vara en stor överraskande återföreningsnyhet och det kan vara en anledning att en gång för alla berätta om när Sting var en av rockvärldens största respekterade stjärnor. Och jag skojar inte och är inte det minsta ironisk.
   Året var 1979 och jag såg den engelska trion live på konsert två gånger på 15 dagar. På våren det året hade gruppen plötsligt fått en hit i USA med den reggaeklatschiga rocklåten ”Roxanne” och intresset kring deras debut-LP ”Outlandos d’Amour”, som egentligen släppts 1978, hade rusat i höjden.
   Mitt första möte med Police inträffade på den holländska popfestivalen Pink Pop, en endagarsattraktion med ett mäktigt startfält av både pop- och rockartister, Maastricht i absolut södra Holland. Vi var där för att främst kolla in en annan raket på den internationella rockhimlen, Dire Straits, men åkte därifrån med Sting och Police som största minne.

ETT SKIVBOLAG I SVERIGE, Polygram tror jag det var, hade chartrat en buss med svenska rockjournalister och skribenter som Pingstafton lämnade Stockholm, Örebro och Göteborg bakom sig.
   Det var folk från de flesta största svenska tidningarna. Utom Aftonbladet av någon anledning.
   Erik Hörnfeldt (Expressen), Christer Olsson (Veckorevyn), Måns Ivarsson (då Sydsvenska Dagbladet), Gunnar Salander (Svenska Dagbladet), någon från GT och några som jag säkert helt glömt bort och en liten blyg kille från Jönköpingsposten, Lasse Anrell. Och en mycket duktig rockfotograf, Stefan Wallgren, som jag under senare år kom att träffa ett antal gånger i London där han så småningom bosatte sig.

FRÅN GÖTEBORG GICK FÄRDEN VIA nattfärjan till Kiel och sedan genom stora delar av Tyskland innan vi nådde Maastricht där festivalen skulle gå av stapeln på Annandag Pingst på en stor idrottsanläggning inför 45 000 åskådare.
   Det mastiga programmet från kl 11 på förmiddagen till kl 21 på kvällen bjöd på sju olika grupper eller artister från tre olika scener. Ett holländsk band, Massada, inledde dagens aktiviteter utan större uppmärksamhet.
   Sedan steg spänningen i takt med att banden äntrade scenen. Från Average White Band, The Police, Dire Straits, Elvis Costello, Rush till Peter Tosh. Det var en het dag i Holland och sommarvärmen var tryckande och ett befriande åskregn under Costellos framträdande räddade säkert många i publiken från solsting.
   Den stora anledningen till skivbolagets intresse att skicka ned pressfolk från Sverige till Holland berodde i första hand på Dire Straits. Deras inplanerade Sverigekonsert i maj hade ställts in på grund av att Mark Knopfler och gruppens trummis blev kvar i USA för att spela på Bob Dylans kommande skiva, ”Slow train coming”.
   Dire Straits hade precis släppt sin andra LP, ”Communiqué”, och suget efter den engelska gruppen, som också likt Police hade nått framgångar i USA innan Europa, var mycket stort.

THE POLICE SPELADE TIDIGT på festivalen. Och låtar som förutnämnda ”Roxanne”, ”Next to you”, ”So lonely” och ”Can’t stand losing you” var rejäla knytnävar i maggropen. På bara tre man, Sting plus tuffe gitarristen Andy Summers och hårt jobbande trummisen Stewart Copeland, gjorde de sitt framträdande både effektivt och underhållande i dagsljuset.
   Dire Straits, som gick på efter Police, hade svårt att behålla energin med sin svala, amerikanska laidbackrock. Och de trivdes uppenbart inte inför så stor publik redan på eftermiddagen.
   På ett pressarrangemang på kvällen efter festivalen sprang jag faktiskt på Mark Knopfler på hotellet som förklarade att han och bandet tyckte det var roligare att spela på mindre och mer intima scener.
   Inför Peter Tosh-framträdandet, som var festivalfinalen, trissades intresset upp när plötsligt Mick Jagger dök upp på backstageområdet. Vid den här tidpunkten gav Mick och Stones ut Toshs skivor på Rolling Stones Records och det ryktades länge om att Jagger skulle dyka upp på scen men avstod till slut.
   Och en lång festivaldag var slut, en kort natts sömn och en lång, lång bussresa hem följde.

19 JUNI 1979 VAR DET DAGS IGEN Police-konsert. Nu i Stockholm på den fullsatta nyöppnade rockklubben Music Palais på Kungsgatan. Själv kom jag direkt med taxi från Gröna Lund där Ian Durys annorlunda personliga rockshow hade svårt att sätta sig bland alla pariserhjul och berg-o-dalbanor.
   Polices tajta rock, som lockat många punkare till Music Palais, fick här sin absolut naturliga hemvist i en lokal som badade i svett och rök.
   Police-intresset fick sin fortsättning på hösten 1979 på andra albumet ”Regatta de blanc” och även på skivan därefter, ”Zenyatta Mondatta”. Men sedan avtog intresset i takt med att deras utvecklingsmöjligheter på tre man till slut satte en kreativ gräns.

/ Håkan

Låtlistor till förbannelse

Förra veckan var jag på Eldkvarn-konsert. Det var 18:e gången jag såg bandet på scen. Det är inget rekord, det vet jag, men det är i alla fall ett mått på att artisten eller gruppen i fråga är ganska känd i mitt huvud. Som liveartister kom Plura och Co in tämligen sent i mitt liv. Om alla noteringar stämmer såg jag Eldkvarn första gången 28 februari 1986. Sedan har det alltså blivit ett antal regelbundna konserter genom åren.
   Att 1986-konserten för evigt finns inpräntad i mitt minne beror i första hand inte på att det var min Eldkvarn-premiär. Utan på det fatala faktum att dåvarande statsministern Olof Palme brutalt sköts ned i ungefär samma stund som Eldkvarn gick av scenen på lilla Rockmagasinet i Örebro.
   Jag minns tydligt hur jag kom hem till bostaden efter konserten, slog på radion (av någon anledning som jag idag däremot inte kan minnas) och fick höra de dramatiska rapporterna från Stockholm. Och hade sedan svårt att sova, svårt att samla tankarna och svårt att fokusera på den konsert jag just hade upplevt.

Över tjugo års erfarenhet av Eldkvarn på scen borde ge en viss rutin, förväntningar, förhoppningar och, för all del också, farhågor men det rutinerade bandet har blivit allt stadigare, jämnare och säkrare med åren.
   I onsdagskväll gjorde bandet en av sina bästa insatser inför mina ögon och öron. Inga svårigheter att njuta av repertoarens alla 22 låtar. Däremot är det här med låtlistor, som allt oftare ackompanjerar recensioner i dagstidningar, en större och mer ansträngd börda än man kan tänka sig.
   Jag förstår ju mycket väl att det är ovärderlig information för läsare av konsertrecensioner. Både för alla som var där, som kan minnas tillbaka i detalj hur konserten gestaltade sig, och för de som av någon anledning inte var där kan förbanna sig själva över att de missade en magisk version av någon sällsynt låt.

Men som sagt, halva tiden under konserten går åt att identifiera låtar, kanske anteckna någon strof och i bästa fall kläcka den korrekta låttiteln.
   Jag kan inte påstå att Eldkvarn framförde någon extremt okänd låt eller någon sällsynt raritetet men Pluras låtar har en viss förmåga att smälta in i varandra med likartade texter. Låtarna med fraser om att ”snö/regn faller”, ”hjärtat du väntat på” eller ”något som gör ont” förekommer i många låtar.
   Okej, det är klart att jag kände igen huvuddelen av kvällens repertoar men ändå blev det några luckor som jag fick fylla igen genom att noggrant kolla igenom deras diskografi. För att låtordning och exakt titel ska överensstämma med sanningen. För jag vill ju inte göra en Anders Nunstedt (Expressen) och skriva fel titel på en känd låt.

Vid förra årets solospelningar med Bruce Springsteen förväxlade Nunstedt den något sällsynta låten ”The promise” med den i alla sammanhang mycket kända ”Thunder road”. Visserligen sjöng Bruce flera gånger ”thunder road” i texten men att peka ut den milstolpen som låt var ju en stor katastrof som fick hängivna Bruce-fans att gå i taket.
   Min egen setlist-historia började 1982 som enbart stöd för det egna minnet. Ofta räcker det att lista upp konsertlåtarna för att minnet ska falla på plats när recension ska skrivas.
   Min premiär var en fantastisk Jackson Browne-konsert på Konserthuset i Stockholm sommaren 1982. Och jag lyckades pricka in samtliga 20 låtarna, inklusive tre nyskrivna och en cover.
   Av bara farten fortsatte jag två dagar senare på den numera legendariska Ulf Lundell-premiären i Brunnsparken i Örebro och gör det sedan generellt på alla konserter av större intresse.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.