Blogginlägg

England, maj 2024

Postad: 2024-05-26 12:20
Kategori: Blogg


Med det gamla slitna Oyster Card-kortet tar jag mig fram i London på både buss, tunnelbana och tåg.


EFTER EN NÄSTAN TRE VECKOR LÅNG Englandsvistelse (för min del personligt längdrekord) finns det minnen att sammanfatta, bilder att sortera och nya erfarenheter att summera.
   Dagens Englandsresor kan förvisso inte konkurrera med 80-talets vilda och mycket händelserika London-besök men ändå. Ambitionen den här gången i maj 2024 var en vecka ”everyday English life” på privat adress i sydvästra London (i dotterns och sambons hus medan de åkte till New York), fem nätter b&b vid engelska kanalen och nästan en vecka på hotell i Teddington.
   Inte så överraskande blandat väder men betydligt mer sol och värme än regn. Här följer några engelska nedslag:


Min fru Carina beundrar tv-serier i allmänhet och engelska deckarserier i synnerhet och ”The Chelsea Detective” är en favorit sedan 2022. Vi tog tåg, tunnelbana och buss för att hitta inspelningsplatsen på en husbåt i Themsen där DI Max Arnold löser sina svåra mordfall.
   Förbi den magiskt vackra Albert Bridge och bortom nästa bro, Battersea Bridge, längs Chelsea Embankment ligger ett gäng husbåtar samlade och plötsligt stod vi bland alla mer eller mindre fina båtar. Och träffade en yngre man som uppskattade vårt intresse och pekade hjälpsamt ut Chelsea Detective-båten som var granne med hans egen husbåt.


Från det futuristiska Butterfly Trail går det en tunnel till den nostalgiska Denmark Street.


Från en klassisk inspelningsstudio på 60-talet till en bokaffär på 90-talet (Helter Skelter) till den nuvarande gitarraffären.


Paul McCartneys högkvarter MPL vid Soho Square. Oxford Streets enda pub heter numera The Flying Horse.

När jag i centrala London vill uppleva riktigt intensiv storstad sökte jag mig förr till det fullständigt totala trafikkaoset i korsningen Tottenham Court Road/Oxford Street/Charing Cross Road med fullpackade trottoarer och en gränslös trängsel. Numera försöker jag undvika den utmaningen men gjorde nu ett undantag och fick uppleva en om- och nybyggd tunnelbanestation, nya moderna hus, en ny teater (Soho Place), ett nytt hotell (Chateau Denmark) och ett elektroniskt jättelikt konstverk (The Butterfly Trail at Outernet).
   Upplevelsen var så svindlande att jag kände mig tvingad att besöka den närliggande musikgatan Denmark Street som med näbbar och klor kämpar mot modernismen och för musikhistorien. Med gitarraffären Regent Sounds Studio (se bild) som en nostalgisk klippa. Jag sökte mig också till Soho Square för att spana in Paul McCartneys kontor MPL utan att se någon chef.
   På vägen tillbaka till tunnelbanestationen såg jag att Oxford Streets enda pub bytt namn från The Tottenham till The Flying Horse.



I vår engelska lillsemester fanns fem nätter i Torquay inkluderat och tåget dit tog oss förbi många stopp, bland annat staden Andover som klingar bekant för att tre medlemmar från Troggs härstammade därifrån. Och orten fick än mer uppmärksamhet när bandet tillsammans med bland annat 3/4-delar av REM 1992gjorde ett comebackförsök med albumet ”Athens Andover”. Titeln syftar på REM:s amerikanska hemstad Athens där skivan delvis är inspelad.
   Det fick mig att när jag kom hem från England gå ned i källaren och bläddra fram skivan som jag minns positivt. Lyssnade men blev besviken. Några låtar klingar REM-pop men där finns både hårdrocksriff och låten ”Don't you know” som är en ren kopia av ”Love is all around”.



Torquay är en klassisk engelsk badort där hotellen och guesthouse-byggnaderna trängs men där det också finns museer som uppmärksammar historiens viktiga vingslag. Bland annat laddades det för D Day 6 juni som är 80-årsminnet av de allierade truppernas landstigning i franska Normandie.
   Detvar sol, vind och vatten i Torquay med många badande under några rekordvarma dagar i maj. Men det var också regn när man åkte buss i det kuperade landskapet. Och i staden finns både Abbey Road, Vita Huset, Lyceum Theatre och Hollywood Bowl.


NÄR JAG SEN HÖST 1971 KÖPTE Fairport Conventions album ”John Babbacombe Lee” hade jag naturligtvis ingen aning om att jag nästan 53 år senare skulle besöka byn Babbacombe strax utanför Torquay. Och få historien uppdaterad om mannen John Lee, från just Babbacombe, som efter tre misslyckade försök att hängas klarade sig undan med livstidfängelse. En synnerligen grym och sann historia, från slutet av 1800-talret, som jag nu fick återberättad på museet Bygones i Babbacombe där boken om hans liv (se höger) stod utställd i en av montrarna.
   Jag har ju tangerat den här historien ett par gånger tidigare på Håkans Pop, bland annat när jag skrev om gruppen The Men They Couldn't Hang och deras namn, och nu fick jag också anledning att återvända till ovannämnda album som inte är någon av Fairpoirt Conventions mest klassiska skivor. Den beskrivs som en folkrockopera och har inga urskiljande låttitlar och är tämligen okommersiell i sin karaktär. Ändå berättar den historien om en man som enligt gruppens åsikt var oskyldig och dömdes mot sitt nekande. Kanske en alltför pretentiös produkt men ändå i detaljerna intressant. Kanske får tillfälle att återvända till skivans innehåll.



Torquay är kanske i tv-sammanhang mest känd som platsen där Fawlty Towers, John Cleeses berömda komediserie på 70-talet, utspelar sig. Den påstås äga rum på ett hotell i Torquay men spelades in på helt andra platser i England.
   Så vi lyckades inte hitta ett hotell av den kalibern utan fick nöja oss med ett tämligen normalt b&b-guesthouse på Scarborough Road.
   Däremot upptäckte vi den där galet typiska engelska humorn på tåget mellan London och Torquay. På tågtoaletten fanns den här (se höger) inledande seriösa uppmaningen som spårar ur på ett fantastiskt komiskt sätt.



På vägen tillbaka till London från Torquay fick vi plötsligt lämna tåget i Woking. Problem på rälsen längre fram mot slutstationen London Waterloo var orsaken. Paul Wellers födelsestad blev den nya slutstationen och vi fick ta oss fram i sydvästra London utan tåg.
   Kanske var det här mitt straff för att jag aldrig gillade hans Style Council-koncept där han blandade sofistikerad pop med både jazz olch soul. Men å andra sidan har jag bara fina minnen av The Jam, inte minst deras fina ”Going underground”-singel som var aktuell i mars 1980 när jag besökte London för första gången.
   Medan jag skrev den här texten lyssnade jag faktiskt på Wellers nya album ”66” som låter både stundtals bra och lite splittrad.


När vi efter lite bussåkande i sydvästra London till slut hittade till Teddington och hotellet kunde vi under några dagar åter uppleva den engelska atmosfären på några platser:


Richmond Station, tåg och tunnelbanestationen, blev liksom navet i våra dagliga utflykter. Den här lite komiska skylten hittade vi utanför skivaffären Roan Records på Church Road i Teddington.


Utsikten från Richmond Hill mot Themsen nedanför är lika bedövande vacker varje gång. Hundra meter från den utsikten ligger huset The Wick som är en viktig rockmusikalisk plats. Och här fångade huset från en annorlunda vinkel. Jag har berättat historien om huset tidigare. Både här och när jag skrev om Ron Woods album ”I've got my own album to do”.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (63)
Blogg (522)
Feber (5)
Filmklipp (131)
Jul (80)
Konserter (243)
Krönikor (173)
Larm (20)
Listor (57)
Maxi12" (35)
Minns (172)
Örebro (96)
Pubrock (13)
Stiff (49)

<< Maj 2024 >>
Ti On To Fr
    1 2 3 4 5
6 7 8 9 10 11 12
13 14 15 16 17 18 19
20 21 22 23 24 25 26
27 28 29 30 31    

Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...

Mikael Johansson 27/06: Var där i konserthuset 1977, 16 år gammal. Visste inte riktigt vad som väntad...

Kjell J 16/06: Kolla gärna in denna ytterst förträffliga Youtube-kanal:@YesterdaysPapers (ti...

Valbobo 10/06: 1970 spelade faktiskt Cilla Black in en cover på Olles Det gåtfulla folket. Ko...

Andreas Lundell 19/05: Svensk pappa och irländsk mamma kan man väl klämma in....

bridgeman 16/05: Hej, kollade på youtube klipp från konserten i Örebro med Cocteau Twins. Låt...

Peter 9/05: Setlistet stämmer inte. Varken Quarter to Three, Twist and shout eller, Oh Carr...

Kjell Jonasson 8/05: Litet lyssnartips: https://sverigesradio.se/avsnitt/the-lemon-twigs-alskar-sven...

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.