Blogginlägg från 2024-05-02

Tove Naess (1959-2024)

Postad: 2024-05-02 21:33
Kategori: Minns

JAG BLEV VERKLIGEN LEDSEN NÄR JAG för några timmar sedan fick den sorgliga nyheten att den en gång begåvade sångerskan TOVE NAESS sorgligt hade dött. Det var länge sedan hon gjorde avtryck i artistbranschen men hennes sånginsatser på många områden under 80-talet gav otroliga minnen som lever än idag. Både på scen och vid flera intervjutillfällen bjöd hon på sig själv med en personlig energi och närvaro som få andra jag har träffat genom åren.
   Första gången hon dök upp ”i mitt liv” var sommaren 1981 när hon sjöng med Dave & the Mistakes och fick alldeles för lite tid vid mikrofonen. Gruppen hade allmänt och Tove Naess i synnerhet hade upptäckts hösten innan av Elvis Costello och våren 1981 fick bandet turnera i England som förband till Costello. Och kontakterna öppnade upp Toves karriär som soloartist.
   Som en följd av ovannämnda upptäckt blev också Nick Lowe involverad i Toves debutsoloalbum ”Isn't it crazy” (1983). Texten till titellåten skrev Lowe när han under en turné i Sverige våren 1982 hoppade in i studion med Tove och bandet.
   De gamla kontakterna med Costello-relaterade namn skulle dock bli än mer aktuella inför Toves nästa album, ”Fighting for love”, som spelades in i London våren 1985 med det tunga namnet Paul Bass som producent . Inspelningarna gjordes i Ampro-studion i Shepherds Bush med bland annat Lowes trummis Bobby Irwin som trummis.
   Men innan dess, hösten 1984, fick Tove chansen att tillsammans med Anne-Lie Rydé sjunga på Dan Hylanders och Py Bäckmans Raj Montanas turné som var final på hela deras gemensamma historia. Tove framförde sin egen "I want you (oh so bad)" och jag intervjuade henne för första gången innan konserten i Örebro.
   ”Fighting for love”, som inte finns på Spotify, är soundmässigt ett alldeles utmärkt album och är i mina öron Tove Naess riktiga höjdpunkt som artist.
   Tove fick väl aldrig sitt stora kommersiella genombrott som sångerska men på nytt skivbolag (Virgin) satsades det hårt. I samband med hennes tredje album, ”Shine on” (1987), gästade hon och dåvarande maken och hammondspelaren Hasse Olsson Örebro då jag fick en lång intervju med både henne och Hasse. Min fotograf Anders Erkmans bild uppe till vänster togs i samband med den trevliga intervjun på eftermiddagen på Continental innan kvällens konsert med Varmare Än Körv.
   Ett av de finaste ögonblick jag hade under 80-talet när jag intervjuade artister. En glad öppen och oerhört positiv sångerska som då såg ljust på framtiden som soloartist.
   ”Shine on” var dock lite överproducerad, som ofta hände på 80-talet, och jag minns inte mycket av hennes följande skivor, ”The album” (1988) och ”Time to trust” (1990), heller.
   Under 90-talet satsade Tove på en helt annan karriär: som mycket duktig boulespelare! Hon representerade Sverige i damlandslaget och 1997 blev hon nordisk mästarinna i boule.
   Tove Naess avled i cancer i måndags, 29 april 2024.

/ Håkan

April 2024 på Håkans Pop

Postad: 2024-05-02 12:42
Kategori: Blogg

DEN SENASTE MÅNADEN PÅ HÅKANS POP blev ett ganska händelsefattigt april med få inlägg utöver de traditionella kategorierna Best of 1973/1974, Anders Erkman-fotografier och Cover-skivor.
   Den 40 album långa rangordnade listan på bästa album som släpptes 50 år tillbaka under 1973 och 1974 närmar sig den definitiva toppen. Under april avslöjades placeringarna #5-#9 med skivor i nämnd ordning av Eagles, Nationalteatern, Roxy Music, Faces och Lou Reed.
   I den extremt långa raden (fram till idag 267 album!) av coverskivor kunde jag under april uppmärksamma album med Macy Gray, The Walkmen, Rage Against The Machine och Tori Amos.
   Mot slutet av månaden fick jag rapporter om några dödsfall i musikbranschen, ett par killar som på ett eller annat sätt påverkat mitt musiklyssnande under flera decennier, och skrev minnesord om "Hippy hippy shake"-låtskrivaren Chan Romero och Moody Blues-musikern Mike Pinder.
   På det personliga planet med levande konserter blev det helt händelsefattigt fram till månadens sista kväll, sista april/Valborg, när jag ännu en gång hade nöjet att besöka Schreibers Garage i Lillån där Hannah Aldridge bjöd på konsert.

DET BLEV ALLTSÅ FÅ KONSERTUPPLEVELSER under april men jag lyssnade på en mängd nya album. Jag lyssnade faktiskt på ett 20-tal nya album, ibland lite kortfattat mest för att ge mig själv lite koll på skivbranschen, där några gav mig inspiration att skriva lite kommentarer. Och april 2024 skakade fram en stark representant som Månadens Bästa Album som jag analyserar längst ned i den här texten.
   Jag hade dålig koll på PERNICE BROTHERS innan jag lyssnade på nya albumet ”Who will you believe” och blir direkt däckad av den inledande titellåten. Härligt kraftfull och melodisk poprock som det är svårt att värja sig från. Det är viktigt med en bra start på ett album men det kräver också en bra fortsättning och jag tycker nog att albumet i sin helhet är lite för splittrad och osammanhängande.
   LARRY CAMPBELL/TERESA WILLIAMS är en intressant amerikansk duo med de rätta rötterna. Campbell, som spelade i Bob Dylans band i sju år, är främst gitarrist men spelar också andra instrument och Williams är främst sångerska. Båda träffades en gång som medlemmar i Levon Helms band och det gifta paret har just givit ut sitt andra samarbete på album, ”All this time”.
   Jag hade stora, kanske lite för stora, förhoppningar på duon. Tänkte mig något åt Buddy & Julie Miller-hållet men albumet är lite för splittrat mellan energiskt elektriskt gitarrsväng, överraskande Fats Domino-piano, ren country, nästan southern rock och några vackra ballader. Det finns toppar men albumet är som helhet lite för tålamodskrävande för min simpla musiksmak.
   Nils Erikson gav mig några höjdpunkter på skiva under 90-talet innan han försvann mot elektroniska trakter. Nu är han tillbaka med sin varma röst i duon LAST PLANE OUT, tillsammans med Anders Lundqvist, och gör keyboardbaserad pop med symfoniska inslag. Bowie- och Peter Gabriel-inspirerad musik som egentligen inte tillhör min sfär men ändå gör det här.
   Dags för ännu en duo i öronen, HÄSTPOJKEN, som är aktuellt med nya albumet ”River av ett liv”. Trots minnet av en miserabel konsert 2008 har de haft sina toppar på skiva, exempelvis debuten ”Caligula”. Och förväntningar på en bra skiva finns där fortfarande men det här minialbumet (åtta låtar på 21:38) är en mindre besvikelse och det är inte bara den korta speltiden. Energin finns där men jag tycker inte låtkvalitén i sin helhet håller. Möjligen med undantag för den Håkan H-doftande balladen ”Min nya parfym”.
   Drygt 40 år efter Dire Straits genombrott har MARK KNOPFLER stundtals kvar sina tydliga J J Cale-takter på nya albumet ”One deep river”. Men skivan innehåller också mycket annat, allt från folkmusikklingande låtar till lite tuffare rock, med det kända gitarrsoundet som röd tråd. Men det finns också en anspråkslös ambition, i både låtskrivande och arrangemang, som jag gillar.
   Det ganska omaka teamet TEXAS & SPOONER OLDHAM möts på klassisk mark i amerikanska Muscle Shoals på ett album som de följaktligen har döpt till ”The Muscle Shoals Sessions”. Skotsk pop möter en amerikansk keyboard/låtskrivarveteran och det låter så homogent och överraskande naturligt. Oldhams klaviaturer skänker en lätt soulig touch åt Texas-låtarna.
   ED HARCOURT har med albumet ”El Magnifico” nog gjort sitt bästa album sedan sina höjdpunkter på det tidiga 2000-talet. ”1987” är en fantastisk inledningslåt som dock lovar lite för mycket för albumet i sin helhet. Men Harcourt låter genomgående ändå mycket inspirerad och jag rekommenderar gärna en lyssning ty han har skrivit flera starka låtar och fångat ett intressant sound.
   Oklahoma-artisten JOHN MORELAND gör på nya albumet "Visitor" tillbakalutad singer/songwriter-rock med till 90% akustiska arrangemang. Låter kanske inte så spännande på pappret men med en personligt lätt raspig röst lyckas han anmärkningsvärt ofta. Titellåten och "The more you say, the less it means" är underbart representativa låtar på skivan.
   THE LIBERTINES, Pete Dohertys band, ger ut skivor sporadiskt (nio år sedan senaste studioalbumet) men återvänder med nya albumet ”All quiet on the eastern esplanade” som är överraskande varierat. Det forna ganska kaotiska rockbandet har uppenbart mognat och bjuder på både vilda rocklåtar och stråkarrangerade ballader. Inget mästerverk men klart underhållande.
   Jag kan tillägga att de nya albumen med The Black Keys, Ian Hunter, Katie Pruitt och Pearl Jam (som alla har sina positiva sidor) inte riktigt nådde fram till min recensionsnivå.

MÅNADENS BÄSTA ALBUM: Jag skulle kunna utropa ett ”Äntligen!” när jag lyssnar på T BONE BURNETTS nya album ”The other side”. Han har funnits i mitt medvetande sedan mitten på 70-talet när han var medlem i The Alpha Band. Han har gjort sporadiska soloskivor sedan 1980 men det är ju som producent på en mängd skivor han har gjort största avtryck. Exempelvis Elvis Costellos ”King of America” och Alison Kraus/Robert Plants båda album ”Raising sand” och ”Raise the roof” för att nämna några mästerverk.
   Plus album med bland annat Marshall Crenshaw, Los Lobos och The Wallflowers. Men det är väl som producent för filmmusik hans namn har fått guldkant. ”The big Lebowski”, ”O brother, where art thou?” och ”Walk the line” för att bara nämna några.
   Soloskivorna har haft sina höjdpunkter men de har som musikalisk helhet saknat det homogena. Fram till nu! Jag tycker ”The other side” både till innehåll, produktion och utförande är så helhetsmässigt perfekt att jag redan nu kan garantera en topplats på årets årsbästalista för albumet.
   Jag har aldrig hört T Bone sjunga så bra som här. Han har ingen tekniskt perfekt stämma men personligheten lyser igenom i de ofta långsamma och lågmälda sångerna. Han har dessutom skrivit några av sina allra bästa låtar, ibland tillsammans med Bob Neuwirth, där både lättidentifierade texter och starka melodier gör ”The other side” till ett mästerverk, varken mer eller mindre.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (63)
Blogg (521)
Feber (5)
Filmklipp (131)
Jul (80)
Konserter (243)
Krönikor (173)
Larm (20)
Listor (57)
Maxi12" (35)
Minns (171)
Örebro (96)
Pubrock (13)
Stiff (49)

<< Maj 2024 >>
Ti On To Fr
    1 2 3 4 5
6 7 8 9 10 11 12
13 14 15 16 17 18 19
20 21 22 23 24 25 26
27 28 29 30 31    

Valbobo 10/06: 1970 spelade faktiskt Cilla Black in en cover på Olles Det gåtfulla folket. Ko...

Andreas Lundell 19/05: Svensk pappa och irländsk mamma kan man väl klämma in....

bridgeman 16/05: Hej, kollade på youtube klipp från konserten i Örebro med Cocteau Twins. Låt...

Peter 9/05: Setlistet stämmer inte. Varken Quarter to Three, Twist and shout eller, Oh Carr...

Kjell Jonasson 8/05: Litet lyssnartips: https://sverigesradio.se/avsnitt/the-lemon-twigs-alskar-sven...

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.