Blogginlägg

Burt Bacharach (1928-2023)

NYHETEN OM BURT BACHARACHS dödsfall kom till min kännedom för några timmar sedan och fick mig att bli både vemodig och medveten om den sanna pophistorien som under decennier har passerat mina öron. Sanningen är att jag tänkte på Burt igår när jag stod och sorterade in tre Bacharach-skivor, som var mina men hade befunnit sig i mina föräldrars skivsamling i många år, i min skivsamling (till höger om ett Babylon Blues-album och till vänster om en annan Bacharach-skiva). Och då tänkte jag att den åldermannen vill jag skriva ett personligt minne om den dagen han avlider. En dag senare blir det verklighet...
   Det finns mycket att erkänna när det gäller sin egen musiksmak och sitt intresse. Och min tidiga fascination för Burt Bacharachs musicerande och låtskrivande är något som jag runt 1970 inte kunde erkänna att tankarna ibland skenade iväg åt schlagerpop och pampiga ballader.
   Det var bara sena nätter på pojkrummet endast efter mörkrets inbrott, helst avskärmat i hörlurar, som Burt Bacharachs totalt tidlösa hits regerade. Det var inte tufft nog att lyssna på Dionne Warwick, Dusty Springfield eller Walker Brothers, artister som gjorde hits av Bacharach-låtar.
   När Herb Alperts osedvanligt avslappnade version av "This guy's in love with you" toppade USA-listan sommaren 1968 var det närmast ett självmord att föredra den låten före exempelvis "Fire" med The Crazy World of Arthur Brown. Då skulle man helst lyssna på Creedence, vara öppen för hårdrockens inträde och älska rockoperor.
   Jag inte bara radiolyssnade på Burts oändliga rad av hits, så många att jag inte orkar lista dem alla (”I say a little prayer”, ”They long to be close to you”, ”Walk on by”, ”I just donät know what to do with myself” och ”Anyone who had a heart” är bara några) men jag köpte även skivor med Bacharach själv som artist. ”Plays his hits” (1965, inköpt lång senare), ”Burt Bacharach” (1971), ”Portrait in music” (1971) och ”Futures” (1977) står prydligt insorterade på den första vinylhyllan.
   Ingen kan påstå att Burt Bacharach sjöng bättre än exempelvis Dionne Warwick men när han tog till rösten på sina egna skivor blev det i alla fall känsligare, inte fullt så hitpotentiellt men rejält mycket personligare.
   Från 1973 talade inte längre tiden för geniet Bacharach. Han bröt med låtskrivarkollegan Hal David, artisterna stod inte längre i kö för hans låtar och själv förvandlades han till en mindre spektakulär kompositör. Som skrev filmmusik utan större hitpotential och artisterna som nu gjorde hans låtar, Christopher Cross, James Ingram, Jeffrey Osborne och Michael McDonald, kunde naturligtvis inte mäta sig med Dionne Warwick, drottningen av Bacharach-tolkare.
   Men Burt skulle få en ny förbaskat stark revival i slutet på 90-talet när han överraskande slog sig samman med Elvis Costello av alla nya vågen-artister. Deras samarbete ”Painted from memory” (1998) var nästan ”made in heaven” och albumet var i mina öron ett av det årets bästa album. Och finns naturligtvis med på min All Time Best-albumlista.
   Jag bekrev Burt Bacharach då (1998) som ett 70-årigt gammaltb musikaliskt geni och när jag nu själv har fyllt 70 kan jag, när han har avlidit vid 94 års ålder, med eftertryck understryka att han var ett exceptionellt geni med helt odödliga melodier på sitt samvete.
   Burt Bacharach avled av naturliga orsaker igår 8 februari 2023.

/ Håkan

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.