Blogginlägg

TisdagsAkademien (9)

Postad: 2022-08-27 11:37
Kategori: TisdagsAkademien


TisdagsAkademien, Janne Rindar, Olle Unenge och jag, diskuterar varje vecka musikaliska ämnen utifrån något tv-program, dvd, dokumentärfilm eller YouTube-länk som vi gemensamt har sett.


LÅNGSAMT MEN SÄKERT NÄRMAR VI oss nuet i rapporteringen från TisdagsAkademiens veckomöten, där Janne, Olle och jag diskuterar ett brett spektra av musikaliska ämnen. Dagens rapport omfattar möten från tidigt 2022 och framåt. Från februari 2022 har vi en ny mötesplats, Hamnmagasinet, där vi i lugn och ro kan diskutera, utbyta tankar och framföra åsikter på ett respekterat sätt.
   Rapporter från TisdagsAkademiens samtliga möten noteras varje månad på Håkans Pop. Vid åtta tidigare tillfällen har jag redovisat möten, december 2021, januari 2022, februari 2022, mars 2022, april 2022, maj 2022, juni 2022 och juli 2022.
   I dagens mötesrapport blandar vi högt och lågt mellan ämnen och artister inom en mängd skilda områden: Från Linda Ronstadt via bland annat Izzy Young, Janis Joplin och filmen ”Heartworn highway” till Gram Parsons och Rosetta Tharpe.
   I slutet februari dyker det upp ett sidoprojekt i TisdagsAkademiens möten. På Akademi-ledamot Janne Rindars förslag ska vi från och med nu varje vecka lyssna på ett avsnitt i den svenska Bob Dylan-podden ”Vi snackar Dylan”, där Magnus Ringborg diskuterar Dylan-låtar med inbjudna gäster.
   Jag fick förtroendet att inleda den nya rutinen genom att välja programmet där Billy Cross medverkar utan att koncentrera sig kring en enda låt. I Akademien diskuterar vi sedan poddprogrammets innehåll utan längre rapport i skrift, däremot noteras varje Dylan-program efter varje veckas musikämne. Billy Cross-programmet diskuterade vi efter förra veckans Akademi-möte där ämnet var Los Lobos.









LINDA RONSTADT Documentary: The sound of my voice (1:33 lång, 2019)
Linda inleder dokumentären med att förklara: ”Jag sjunger av samma orsak som att fåglar sjunger”. Hennes morfar var uppfinnare. ”Mamma fick Parkinson” – precis som jag, berättar Linda.
   Linda ha både tyska och mexikanska rötter och det hörs tydligt att hon hade en en oerhörd styrka i sin röst när hon sjöng både countryinspirerat material, rockmusik och sedan amerikanska standardlåtar.
   Dokmentären har en bra teknisk kvalité och är proffsigt producerad.
   Linda föddes 1946 i Tucson Arizona. Kom till LA 1964. Började sjunga med Stone Poneys med Bobby KimmelKenny Edwards.
   Ry Coodser, Don Henley, J D Souther, Jackson Browne, David Geffen och Bonnie Raitt medverkar i programmet.
   Stone Poneys hitlåt ”Different drum”, för övrigt skriven av Monkees-medlemmen Mike Nesmith framförs i gamla fina härliga livebilder.
   Sedan blev Linda soloartist med John Boylan som producent. Hon blev tillsammans med Souther och kompbandet var de fyra killarna som sedan bildade Eagles. Fick följa med på en Neil Young-turné. Cameron Crowe, Emmylou Harris, Karla Bonoff och Peter Asher uttalar sig.
   Gitarristen Waddy Wachtel pratar om Linda som vore hon död.
   Tidigt 70-tal var det droger överallt, en ”emotional journey”, enligt Linda.
   Relationen med politikern Jerry Brown diskuteras. Bonnie Raitt jämför Linda med Beyonce.
   Tillbaka till rötterna för Linda. Medverkar i operetten ”Pirates of Penzance”, sjunger standardlåtar med Nelson Riddles stora orkester.
   I trio med Dolly Parton och Emmylou Harris blev det en folkmusikinspirerad repertoar.
   Mexikanska sånger med pappa Gilbert, Aaron Neville medverkar kort och dokumentären avslutas vemodigt där Lindas Parkinson-sjukdom har påverkat hennes röst negativt.

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Olle valde ”Desolation row” med Peter Mosskin som gäst.


GÅ TILL IZZY! (Urplay, 59 min 2021)
I över 60 år drev Izzy Young FolkLore Center, bibliotek, antikvariat, skivaffär och scen.
   Först i Greenwich Village, NYC, och sedan på Södermalm i Stockholm. En viktig träffpunkt för musiker under 60-talets folkmusikvåg. Mötte Bob Dylan, arrangerade hans första konsert för en betalande publik 4 november 1961 i Carnegie Hall.
   På Nobelbankett. Affisch på dottern Philomene Grandin som skådespelerska.
   Vi befinner oss hemma hos Izzy i Stockholm. Utdrag ur hans anteckningsbok 1962 och ur Bob Dylans Memoarer.
   Gamla New York-bilder på bohemer, Leadbelly och Pete Seeger.
   Izzy har katalogiserat allt från 1955. En riktig samlare. Kan jämföras med Alan Lomax.
   Philomene tar oss med ner i källaren där de först bodde. Hittar gamla band med inspelningar. Izzy arrangerade poesiläsning med Patti Smith 1966.
   Lenny Kaye berättar om när han 1963 kom in på Folklore Center i NYC. Lärde sig spelargitarr tack vare Izzys bok.
   Någon beskriver Izzy som en ”bad business”-person. Som inte vill tjäna pengar.
   En blandning av instrument och böcker, ”Folkmusikens vardagsrum”.
   Patti Smith-konsert i Sthlm. Izzy i publiken.
   Vi ser Izzy ligga i skyltfönstret och vila med böcker som kudde under huvudet.
   Demonstration på 60-talet på Washington Square.
   Jan Hammarlund och Anne Feeney uppträder på Folklore Center.
   Izzy gillade svensk spelmansmusik. Konsert på Folklore Center, Sthlm. Han säger ”Hejsan” till publiken.
   Philomene berättar att Library of Congress i NYC är intresserade av material som Izzy hade.
   Izzy Young slutade gå till Folklore Center i Stockholm. Ålder och sjukdom tvingade bort honom.
   Slutet på dokumentären är både vemodig och sentimental. Vi ser Izzy sitta hemma och skriva ”I am not myself”. Bara några månader senare somnade han in.

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Janne valde ”New Danville girl” och ”Brownsville girl” med Eyolf Östrem som gäst.


JANIS JOPLIN: Little girl blue (YouTube, 1:29)
Regi: Amy J Berg
   På den internationella kvinnodagen, 8 mars 2022, diskuterade vi i Akademien Janis Joplin.
   Vilken energi på scen! Föddes i Port Arthur. Texas 1943, en hamnstad.
   Hon började sjunga i kör. ”Hon ville vara annorlunda” berättar hennes bror.
   Ku Klux Klan trakasserade henne. Janis fajtades med alla. Hon var fan av Odetta och kopierade henne. Sjöng blues i Houston.
   Lennart Wretlind, Sveriges Radio, intervjuade henne 1970. Återfinns på många ställen i dokumentären.
   Sedan blev det San Francisco. Inspirerades då av Bessie Smith.
   Droger kom in i hennes liv. ”Part of a a cool picture”. ”Hon var i konflikt med sig själv hela tiden” och blev hemskickad.
   Big Brother & the Holding Co, intervjuer med flera överlevande i bandet, DA Pennebaker och Bob Weir.
   Hennes musik beskrevs som countryblues. Inspirerades också av Otis Redding live.
   Det påstås att Janis hade pojkvännen Country Joe McDonald men han avfärdar det: ”Vi var bara vänner”.
   Manager: Albert Grossman. Hans fel att Janis lämnade bandet.
   Nytt band: Kozmic Blues Band 1969 med blås. ”Hon kunde inte leda ett band”. Hennes personlighet ändrades.
   Royal Albert Hall i London. På scen var det ok med Janis. I övrigt kaos.
   När det var en halvtimme kvar på dokumentären började historien om Janis Joplins allvarliga problem. Droger naturligtvis.
   ”Me and Bobby McGee” med akustisk gitarr på tåget. Kris Kristofferson var förbluffad.
   30 september 1970 var hon i kontakt med producenten Paul Rothchild. 4 oktober 1970 dog Janis Joplin.

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Jag valde ”Sakta lägger båten ut från land” med Mikael Wiehe som gäst.


”HEARTWORN HIGHWAY (1:26 lång, 1976)
Regi: James Szalapski.
   Efter drygt 3 år, cirka 120 möten och lika många läxor i Akademien blev det dags att närma oss den här klassikern som alla verkar ha sett - utom jag...
   En dokumentär om ny country i mitten på 70-talet. Med många amerikanska artister och starka namn i genren: Townes Van Zandt, Guy Clark, Rodney Crowell, Charlie Daniels, Steve Young, Gamble Rogers, David Allan Coe, Steve Earle och Larry Jon Wilson.
   Inledning: Guy sjunger naket med akustisk gitarr ”LA Freeway”. Larry Jon i studion och jag tänker stundtals på Tony Joe White. Härligt ”groove” och fint munspel.
   Turnébussen på väg till Nashville kanske. Big Mack, manager, förklarar ny country. Tycker det gamla Grand Ole Opry är ”snobbish”.
   Filmen hette först ”New Country, sedan ”Country outlaw” och till slut ”Heartworn highway”.
   Hemma hos Townes presenterar han sig lite blygt med sin sambo. Whiskey, gevär och hundar. ”I raise rabbits” förklarar han och rasar ned i ett hål i marken och försvinner.
   I en bar sitter Glenn Stagner och Big Mack. Dricker whiskey direkt ur flaskan. Här finns inget filmmanus. En ren och skär dokumentär om vardagen (”bara vara”) där det både diskas, röks och sjungs i köket.
   Gamla fotografier (sepia) passerar förbi. Townes sjunger en låt som var den första han skrev, ”Waitin' around to die”, med Steve Young på fin akustisk gitarr.
   Blixtrande skickliga musiker (Barefoot Jerry) i studion med hårdrockgitarrsolo. Steve Young sjunger ”Alabama highway”.
   Guy Clark filade på gitarren, greppbrädan. Ett riktigt hantverk.
   Stor konsert i en stor arena med Charlie Daniels Band. Många högtalare och många hattar. Spelade ”Texas” med Charlie på fiol. Galen vild publik.
   Show med David Allan Coe på fängelset Kansas State Prison.
   Avslutning i Guy Clarks kök med en ung Steve Earle som sjöng ”Eliah's church”.
   Alla sjunger ”Silent night”. John Lomax namn finns med bland namnen på slutet.

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Janne valde ”Don't think twice it's alright” med Lars Fernebring som gäst.


CARTER FAMILY Documentary (59:52 lång, 2005)
En historisk dokumentär, som berättas av Robert Duvall, om musikvärldens största musikfamilj, Carter. A P och Sarah Carter fick två barn, Janette och Jo Carter, som medverkar i dokumentären.
   Det är ett program med musikaliska rötter långt tillbaka i tiden. 1891 föddes A P i en extremt fattig miljö.
   Carter Family var A P, Sarah och Maybelle, svägerska till A P.
   Gäster i programmet: Marty Stuart, Joan Baez, Rodney Crowell och Gillian Welch som bland annat visar hur de spelade gitarr både solo och komp.
   Vissa scener i dokumentären spelas av skådespelare, bland annat när A P går längs järnvägsspåret.
Låter religiöst om musiken och A P letade traditionell musik som han sedan satte sitt eget namn under.
   1928-29 exploderade skivförsäljningen. A P var full upptagen med att leta musik och Sarah kände sig lite övergiven och lämnade A P 1933. Och 1936 skilde de sig men fortsatte uppträda tillsammans.
   Sarah träffade A P:s kusin, Coy Bayes.
   1939 var sista gången Carter Family sjöng tillsammans.
   June Carter är Maybelles dotter. Men om hennes och Johnny Cashs historia finns inte med i dokumentären.

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Olle valde ”Love minus zero/No limit” med Göran Greider som gäst.


JOHN MARTYN: Documentary/Johnny too bad (59:57 lång, BBC, 2004)
2003 i Kilkenny på Irland där John bor. På puben med en Guinness. Han ska just amputera benet.
   Ralph McTell berättar historien. John dricker mycket. Förklaringar på att han är en tekniskt skicklig gitarrist. Föräldrarna sjöng opera.
   Förebilder som Davy Graham och Bert Jansch nämns.
   1967 skrev Chris Blackwell på Island kontrakt med John. Han var den första vita artisten på Island. ”The tumbler” producerades av Al Stewart. Jazzigt.
   ”Han var mer musiker än artist”.
   Skivinspelning 2003 i hans hus.
   1968. Beverley Kutner som sedan gifte sig med John. Ny intervju med henne.
   Båda åkte till USA, Woodstock och spelade in. Joe Boyd, producent.
   Sedan uppträdde John solo medan Beverley var hemma med barn.
   John tyckte folkmusik var för strikt. ”I prefer freedom”.
   2002 krockade han med en ko. ”Absolute mad man”, enligt McTell.
   John fastnade i Zen Buddhism på 90-talet.
   Phil Collins gjorde entré. Producerade ”Glorious fool” 1981.
   På 80-talet blev John mer kommersiell och elektrisk. Med band.
   Filmen avslutas med en comebackkonsert i Cork. I rullstol. Dog 2009.

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Jag valde ”Sign on the window” med Jan Gradvall som gäst.


AHMADU (SvtPlay 59 min, 2021)
En dokuemntär av Jacob Frössén.
   En film om musikern, slagverkaren och folkbildaren Ahmadu Jah, pappa till bland annat Titiyo och Neneh Cherry. Jah föddes i Sierra Leone och kom via USA och London till Sverige 1964 för att stanna för gott.
   Ahmadu dog 22 september 2018, 82 år gammal . Alzheimers.
   Vi får se tidiga tv-bilder på Egba med bl a Ulf Andersson och Stefan Brolund.
   Barnen Cherno Jah, Titiyo Jah och Neneh Cherry.
   Titiyo pratar om sin pappa som ”Ahmadu”. ”Hedersdoktor i rytm”. En kulturkrock i Sverige.
   Storfamiljer i Skåne, lite svårt att urskilja familjerna Jarr och Cherry.
   Titiyo Jarr-Bergström i skolan.
   Gift med Maylen Bergström-Jah.
   Titiyo: ”Han var där men inte där”. Titiyo som barn ”Då åkerjag till Afrika ensam.
   Ahmadu lyssnade på Vikingarna för att slappna av. Gammalt tv-program, ”Tratten” 1974.
   Hela familjen åkte 1979 till Sierra Leone. Breakdance.
   ”Inget missbruk - förutom kvinnor”.
   Vemodigt men intressant program. 11 oktober 2018, begravning i Sierra Leone

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Janne valde ”Senor” med Per Sandwall som gäst.


DOLLY PARTON/LINDA RONSTADT/EMMYLOU HARRIS: TRIO ”Sisters in country” (BBC4, 2016, 57:53 lång)
30 minuter lång inledning med presentationer av de tre soloartisterna.
   DOLLY: Grand Ole Opry. ”Queen of Nashville” ”Voice of an angel” var beskrivningar. Började sjunga med Porter Wagoner. Dolly är låtskrivaren i trion.
   LINDA; Började lyssna på 50-talets radiomusik. Om Dolly: ”Heartfelt X-mas tree”. John Boylan: manager 1971-1973 och 2002. Peter Asher: manager 1973-2002.
EMMYLOU: Uppvuxen i North Carolina. Hade Joan Baez och Bob Dylan som idoler innan hon kom till Greenwich Village.
   Laura Cantrell, Rodney Crowell och Chris Hillman intervjuas.
   Dolly lämnade Wagoner. ”Jolene”. 1976: Dolly show på tv. 1980. Pop ”9 to 5”.
   Vilka röster! ”Sweetest gift”
   1987: ”Trio”, första albumet.
   Olika skivbolag, ändå samarbete.
   David Lindley och Albert Lee på skivan. Som ett modernt Carter Family.
   Herb Pedersen och George Lucas uttalar sig.
   ”To know him is to love him”, så underbart fint samarbete på en fullkomligt uttjatad låt. Lee, Lindley och Ry Cooder på skivan.
   ”Trio II” 1999 med bland annat ”After the goldrush” accapella.
   Det blev ingenInget III. Linda fick Parkinson.

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Olle valde programmet om Bob Dylan i Greenwich Village.


GRAM PARSONS: Fallen angel (1:43 lång, 2004)
Regi: Gandulf Hennig
   Föddes som Ingram Cecil Connor III men bytte med styvpappans hjälp efternamn till Parsons. Namnet Boris Becker blinkar förbi i förtexterna: ”Director of photography”.
   Oväntat naturlig fortsättning från förra veckans ämne där Emmylou Harris fanns med. Då är det väldigt passande att se en hel dokumentär om Gram Parsons.
   Hans liv var inte så långt, han dog 26 år gammal, men innehållsmässigt intressant.
   Här får vi direkt en lång rad kändisar som i nyinspelade intervjuer berättar om Gram: Keith Richards (naturligtvis!), Peter Buck, Dwight Yoakam, James Burton, Bernie Leadon, Phil Kaufman (road manager), Emmylou och Chris Hillman. Plus en rad släktingar som också bidrar med pusselbitar till Grams historia.
   Han kom från en ”Royal family”, lots of money. Pappan sköt sig och mamman drack för mycket och Bob Parsons blev styvpappan som också drack för mycket.
   Gram träffade Elvis Presley 1957 och det satte spår i den unge mannen. Som 16-åring ville han bli känd.
   1965 var det folkmusik. Med Merle Haggard och Buck Owens som idoler. Gram reste till LA. Tog över David Crosbys flickvän. Bildade International Submarine Band och blev inbjuden till Byrds.
   Roger McGuinn: ”Vi hyrde en klaviaturspelare – vi fick George Jones”.
   I Byrds blev det country, ”Sweethearts of the rodeo” med många covers, Dylan och Woody Guthries ”Pretty boy floyd”.
   1968 träffade Gram Keith Richards. Ville inte följa med Byrds till Sydafrika. Inte av rasistiska skäl. Han ville hänga med Keith.
   Sedan bildade Gram Flying Burrito Bros, nudie suits. Repeterade aldrig. Allt slarvades bort. Manager Kaufman gömde drogerna.
   Privatfilmer från turnén med tåg. Tre rullstolar väntade när de kom fram. ”Not in the greatest shape”.
   Gifte sig med Gretchen. Han ringde till Emmylou i Georgewood. Hon höll Gram på benen på skiva, på turné med Fallen Angels. De var ”soulmates”.
   ”Love hurts” släppte Gram i januari 1974. I november 1974 fick Nazareth en stor hit med låten.
   19September 1973 dog Gram Parsons. Hans andra soloalbum ”Grievous angel” släpptes postumt.

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Jag valde ”My back pages” med Olle Berggren som gäst.


The godmother of rock'n'roll – SISTER ROSETTA THARPE (59:09 lång, 2011)
Dokumentären är engelsk men med spanska subtitles.
   Irma Rosetta Tharpe. Gospel + elgitarr i en udda kombination. Första bilderna från en perrong på en tågstation utanför Manchester, USA 1964.
   Elgitarr! Stark röst, svart kvinna. Ingen hade sett något liknande tidigare.
   Vem som var först med rock'n'roll tvistar de lärde. Men Rosetta Tharpe är ett stort och viktigt namn i ämnet. Hon hade ett unikt gitarrspel. Bör jämföras med Chuck Berry enligt producenten Joe Boyd.
   Guitarpicking. Hon influerade Elvis Presley med sin stil.
   Föddes 1915 i södra Mississippi. Pappa påverkade Rosetta till sång och gospel fick hon från sin mamma. Flyttade till Chicago där det blev blues och jazz och religiöst.
   Spelade även piano. 1937 inget bra år. Mannen hon var gift med tjänade pengar på henne.
   NYC. Nattklubbar och storband. 1938 skivkontrakt med Decca. ”Rock me”, ”rebellious”! Kontroversiell ”Tall skinny papa”, ”Lonesome road” sjöng hon distinkt, hon var känd och rik.
   På 40-talet var det turnéer. Tillsammans med Dixie Hummingbirds tidigt 40-tal. Jordanaires 1945: ”Strange things happening everyday”.
   Segregation i USA. Rosetta & The Rosettes, flera från det bandet intervjuas.
   1946: ”Up above my head”, 1950 slog hon sig ihop med Marie Knight, ett lesbiskt förhållande. Russell Morrison, make/manager, utnyttjade henne.
   Rosetta Tharpe var ”the essence of rock'n'roll” sade någon.
Chris Barber. Rurné ”The real thing” 50/60-talet.
   Bob Dylan uttalar sig. 1968 dog hennes mamma. Rosetta blev deprimerad, fick diabetes 1970 och 1973 dog hon. Bara 58 år gammal.

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Janne valde ”Highlands” med Horace Engdahl som gäst.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (481)
Feber (5)
Filmklipp (131)
Jul (76)
Konserter (237)
Krönikor (173)
Larm (20)
Listor (52)
Maxi12" (35)
Minns (149)
Örebro (95)
Pubrock (13)
Stiff (49)

<< Augusti 2022 >>
Ti On To Fr
1 2 3 4 5 6 7
8 9 10 11 12 13 14
15 16 17 18 19 20 21
22 23 24 25 26 27 28
29 30 31        

Janne Lennell 2/10: Beside Bowie: Mick Ronson story. Tack för tipset! Har jag helt missat, ska abs...

Björn Stein 14/09: Ett videotips till de tre. Beside Bowie: The Mick Ronson Story finns på denna l...

Johan S 12/09: En fantastiskt bra afton hade vi!...

Jarmo Tapani Anttila 8/09: Var får man tag på Mickey Jupps album?...

Håkan Gustavsson 22/08: Du såg inte Whitney Rose? mvh/Håkan...

Mattias 30/06: Sjukt bra platta på alla sätt och vis....

Mattias 30/06: Weld är bättre i mitt tycke....

Olle Nordgren 30/06: Som alltid när det gäller recensioner på Håkans Pop är det mycket välskriv...

Per Gotthardsson 22/06: Jag var där! Egentligen för att lyssna till Hiseman men lämnade lokalen helt ...

Jan Lennell 6/06: Var där och kommer ihåg att Fläskkvartetten var mäktigt imponerande! En exp...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.