Blogginlägg från 2021-08-02

Juli 2021 på Håkans Pop

MITT I SOMMAREN, MITT I SILLY SEASON på Håkans Pop och i ett juli där allt ska vara lugn och ro men skivbranschen vägrar ta sommarledigt. Här på Håkans Pop är det trots allt lite mindre händelserikt men inte helt stillastående. Serien med konsertställen i Örebro som jag genom åren har besökt har stadigt rullat vidare och under juli fick jag möjligheten att recensera ett nytt album och noterade också en gammal historia om Elvis Costello.
   Jackson Browne är en sporadiskt producerande artist så varje gång han släpper ett album ger det onekligen eko bland recensenter och allmänhet – och här på Håkans Pop: ”Downhill from everywhere”.
   Av en händelse blev jag medveten om gamla liveinspelningar med Elvis Costello från en musikfestival i Holland 1979 som nu finns utgiven på skiva. Under rubriken ”Elvis Costello 1979” hittar ni alla intressanta detaljer.
   Bland de mest uppmärksammade artiklarna om konsertställen i Örebro som jag publicerade under juli handlade om Stortorget 11 (där jag har upplevt konserter på Power House, Mono, Stereo, Udda, Mitt Andra Hem och Ivy Bar & Grill), Folkets Hus och Ritz som också låg på Stortorget.

JA, NYA JACKSON BROWNE-SKIVAN kan ni läsa om i ovannämnda recension men juli har varit en ovanligt intensiv månad med nya skivutgivningar som jag ka försöka sammanfatta här nedan.
   Låtar som släpps innan hela album finns tillgängliga är en ynnest som ofta förstärker nyfikenheten men som också förstör helheten när alla albumets låtar äntligen släpps. Jag tänkte på det senare när jag 9 juli lyssnade igenom The Wallflowers ”Exit wound” första gången.
   Hela fyra låtar hade givits ut som ”aptitretare” av vilka ett par var av oerhört hög kvalitetsnivå. Så när jag väl försöker sammanfatta helheten blir albumet lite ojämnt i mina öron fast den naturligtvis har kvalitéer som säkert räcker för att placera ”Exit wound” på en kommande årsbästalista. Som låtskrivare, sångare och gitarrist är Jakob Dylan ett unikum, som gärna producerar skivor lika sporadiskt som ovan nämnde Jackson Browne, och bandet bakom honom är på skivans flesta låtar på samma nivå som en gång Tom Pettys Heartbreakers var.
   Förutom några höjdpunkter 2002, 2004 och 2010 har Los Lobos skivor under senare decennier varit av mindre viktig prägel. I mina öron inte alls på samma nivå som på 80-talet men den helt nya ”Native sons” väcker både gamla minnen och sprider positiv energi. Det är huvudsakligen ett coveralbum, titellåten är enda originalet på skivan, men valet av låtar är intressant (en mix av obskyra låtar och helt välkänt material) och arrangemangen, där blåset spelar en oväntad huvudroll, väcker liv i mina gamla Los Lobos-minnen.
   David Crosbys album ”For free” känns som en comeback fast under senare år har han givit ut skivor ganska regelbundet. Men nya albumet har fått den uppmärksamhet han är värd. Nästan 80-årige Crosby sjunger bevisligen bättre än någonsin och sonen James Raymonds produktion är på topp. Däremot tycker jag helheten bland låtmaterialet sviktar lite. Raymonds låtar saknar ofta profil och samarbeten med Michael McDonald och Donald Fagen ger mig inte ståpäls. Och kanske är det albumets svaghet att en coverversion av Joni Mitchells gamla ”For free” (duett med Sara Jarosz) är skivans höjdpunkt.
   Rodney Crowell är en gammal favorit som jag alltid vill uppmärksamma när han släpper nytt men det är länge sedan han presterade något riktigt bra och ”Triage” bryter tyvärr inte det mönstret. Givetvis habilt genomfört och han sjunger sedvanligt starkt men jag misstänker att albumet kommer att falla i glömska rätt snart.
   Förre Jesus & Mary Chain/Primal Scream-profilen Bobby Gillespie har inte jordens bästa röst men tillsammans med franska sångerskan Jehnny Beth har han gjort albumet ””Utopian ashes” och har lyckats balansera det känsliga med det personliga. Med snygga arrangemang, stråkar, blås och harpa, som ger en vacker ljudbild på låtar de har skrivit tillsammans.
   Amerikanska gruppen Son Volt har länge befunnit sig i skuggan av Wilco men har med tiden hittat sin egen stil och på nya ”Electro melodier” (ja, exakt så heter albumet) vill jag snarare jämföra sångaren och ledaren Jay Farrar med Michael Stipe och gruppen med R.E.M. Låt- och soundmässigt ett intressant album.

/ Håkan

Anne-Lie Dahl Parkegren 16/01: Hej! Jag, en tjejkompis och lilla syrran var på hans konsert. Tror vi satt på...

Peter Jönsson 1/01: Hej Håkan, Bra och nykter recension av Indoor Safari. (Tror emellertid att Nic...

Per Magnusson 29/12: Hej, ang svenska The Howlers inspelning av "Susie Q", som var b-sida på deras e...

Torsten Ståhlberg 29/12: Ang. SAM & DAVE/PERCY SLEDGE/ARTHUR CONLEY/TENDERS: Idrottshuset 25/10 1967. P...

Jan Boholm 13/12: Den här plattan gjorde mig glad, varm och trygg! Har gillat hans lågmälda pla...

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.