Blogginlägg från 2020-07-17
”Hate for sale”
PRETENDERS
Hate for sale
(BMG)
2020 OCH VI KAN KONSTATERA ATT Pretenders är tillbaka på allvar. Det under många år sporadiskt fungerande bandet ger idag ut ett album som en till synes (se omslaget) tajt kvartett har spelat in med den rutinerade producenten Stephen Street. Och det har blivit en skiva som pendlar mellan röjig ungdomligt influerad rock och lysande popmelodier plus några obligatoriska ballader. Kort sagt ett alldeles förbaskat imponerande och överraskande starkt album.
Sedan 20 år tillbaka har Chrissie Hynde och Pretenders varit en lös sammansättning med tillfälliga medlemmar och oregelbunden skivutgivning. Mellan Pretenders-skivorna har rockikonen Chrissie provat på udda konstellationer som JP, Chrissie & the Fairgound Boys och några soloskivor. Det utmärkta Sverige-inspelade ”Stockholm”-albumet (2014) var en fin ”solodebut” medan förra årets jazzinfluerade coverskiva ”Bueno vida” var lite mer experimentell.
Men nu känns det som Chrissie Hynde är tillbaka på sina mammas gata som den rocklegend hon är. Redan från albumets första sekunder, fejkstarten på titellåten, misstänker jag att det är sommarens höjdpunkt jag lyssnar på. Sju låtar senare, efter den magiskt poppiga ”Maybe love is in NYC”, är jag övertygad om att ”Hate for sale” tillhör årets bästa skivor.
Efter flera år har Chrissie nu återförenats med originaltrummisen Martin Chambers och hela albumet sjuder av en ungdomlig och förvånansvärt hetsig nerv som soundmässigt går att jämföra med bandets allra första år. Det låter som en grym överdrift men lyssna på titellåten, ”Turf accountant daddy” och ”I didn't know when to stop” och det är omöjligt att inte dra paralleller med Pretenders runt 1980. Ingen låt på albumet är längre än fyra minuter och flera låtar är kortare än tre.
De tre ovannämnda låtarna är röjig rock med starka melodier som bärs fram av Chrissie Hyndes magiskt sammetslena men personliga rockstämma men det är när Pretenders rockmusik gränsar till slagkraftig pop som ”Hate for sale” når en oöverträffad nivå. ”The buzz” och ”Maybe love is in NYC” är så popinfluerat intensiv rock att det är svårt att tro hur det kan göras bättre.
Sedan har ju Chrissie Hynde en förkärlek för starka ballader och ”You can't hurt a fool” och ”Crying in public” (med piano och stråkar i kompet) skäms inte för sig i det starka sällskapet.
Den här gången har Chrissie Hynde skrivit låtarna tillsammans med gitarristen James Walbourne och det samarbetet har säkert haft ett positivt inflytande på både sound, melodi och produktion. Som har resulterat i Pretenders bästa album sedan 2008 som på förmiddagen idag fick kaffet att smaka mycket godare.
/ Håkan
<< | Juli 2020 | >> | ||||
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö |
1 | 2 | 3 | 4 | 5 | ||
6 | 7 | 8 | 9 | 10 | 11 | 12 |
13 | 14 | 15 | 16 | 17 | 18 | 19 |
20 | 21 | 22 | 23 | 24 | 25 | 26 |
27 | 28 | 29 | 30 | 31 |
Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...
Mikael Johansson 27/06: Var där i konserthuset 1977, 16 år gammal. Visste inte riktigt vad som väntad...
Kjell J 16/06: Kolla gärna in denna ytterst förträffliga Youtube-kanal:@YesterdaysPapers (ti...
Valbobo 10/06: 1970 spelade faktiskt Cilla Black in en cover på Olles Det gåtfulla folket. Ko...
Andreas Lundell 19/05: Svensk pappa och irländsk mamma kan man väl klämma in....
bridgeman 16/05: Hej, kollade på youtube klipp från konserten i Örebro med Cocteau Twins. Låt...
Peter 9/05: Setlistet stämmer inte. Varken Quarter to Three, Twist and shout eller, Oh Carr...
Kjell Jonasson 8/05: Litet lyssnartips: https://sverigesradio.se/avsnitt/the-lemon-twigs-alskar-sven...
Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...
Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...
![](/images/hakan.jpg)
![](/images/musikon.gif)
Kommentarer till blogginlägget: