Blogginlägg från 2019-06-17

”Rolling Thunder Revue”

ROLLING THUNDER REVUE: A Bob Dylan Story
(Netflix)

FILMEN PRESENTERAS SOM DOKUMENTÄR men Martin Scorseses högst egensinniga tolkning av Bob Dylans turné 1975 är bara delvis dokumentär och sann. Min absoluta favoritepok i Bob Dylans liv är just 1975. I januari släppte han albumet ”Blood on the tracks” som jag rankar högst av alla hans album, före både ”Blonde on blonde”, ”Street legal” och till och med ”Infidels”, och turnén han gjorde på hösten samma år har stimulerat fantasin i många år.
   Nu finns det äntligen en möjlighet att stilla nyfikenheten om den minst sagt spektakulära turnén som är ryggrad i Scorseses film som också tar ut svängarna med några regisserade påhitt, efterhandskonstruktioner och rent falska detaljer. Vad har man annars en regissör till på en dokumentärfilm?
   De där inte alltid sanningsenliga sekvenserna i filmen har rört upp himmel och jord i Dylan-fantasternas krets men jag som varken är Dylan-fantast eller Dylan-expert tycker att utsvävningarna i filmen ger en viss krydda åt historien. Sedan skulle jag nog också vilja se en rak och okomplicerad konsertfilm från den första Rolling Thunder-turnén oktober till december 1975. För de sporadiska konsertbilderna är av väldigt hög kvalité och Bob Dylans insatser är just där helt magiska. Så fokuserad, med sällan eller aldrig skådad attack i sången, och med sådan inlevelse vid mikrofonen som jag aldrig tidigare upplevt.
   Sedan visar det sig att det här turnésällskapet runt Dylan är så fantastiskt som jag alltid har trott i alla år när jag har läst namnen på de medverkande musikerna och sångarna.
   Det är ju en ynnest att få uppleva ögonblicken när gruppen Alpha Band faktiskt bildas ur den här brokiga skaran musiker. Med T Bone Burnett i spetsen tog bandet form under den här turnén, albumdebuterade året efter och blev en viktig del i Dylan-kompet på de närmaste två albumen, ”Desire” och den liveinspelade ”Hard rain”. Jag har alltid trott att manskapet på ”Desire” var en följd av Rolling Thunder-turnén men det är i själva verket tvärtom för albuminspelningarna inleddes sommaren 1975, flera månader innan turnén.
   På den här många gånger makalösa turnén gör ”nykomlingar” som Mick Ronson, elgitarr, och Scarlet Rivera, fiol, en fantastisk entré i Dylan-soundet och sparkar verkligen liv i arrangemang som under många år hade gått i stå. Ronsons energi, i bland annat ”A hard rain's gonna fall”, uppgraderar Dylans gamla låtar rejält och Scarlet Riveras fiol i ”One more cup of coffee” är närmast magisk.
   Hösten 1975 var Dylan uppenbart inne i en mycket kreativ period och skriver låtar medan han turnerade och inför publik var det mycket nytt material som fick sin premiär på scen som ytterligare höjer värdet på det musikaliska i filmen. Som exempelvis ovannämnda ”One more cup of coffee”, ”Hurricane”, en mycket intensiv ”Isis” och ”Oh sister”. Som han levererar med fullständig koncentration och de nya sedvanligt långa texterna bara rullar ur hans mun. Men det är väl som han sjunger i slutet på ”A hard rain's a-gonna fall”: ”I know my song well before I start singing”.
   Nåja, nu är inte filmen om Rolling Thunder Revue-turnén bara en musikalisk upplevelse utan är också till stor del en dokumentär om livet runt om. Vi får exempelvis se Dylan köra buss, besöker Jack Kerouacs grav, poesiläsning av Patti Smith och Allen Ginsburg, Rolling Stone-journalisten Larry ”Ratso” Sloman spelar sig själv, Roger McGuinn gör en fantastisk version av ”Knockin' on heaven's door” och långa nyinspelade intervjuer med bland annat Dylan.
   Dylan fördjupar myten om Rolling Thunder-turnén med många slagfärdiga men inte alltid sanna kommentarer. Mannen som påstås vara den ursprungliga regissören av originalfilmandet, Stefan van Dorp, håller sig inte heller alltid till sanningen. Men underhållande blir det.
   Men som redan sagts: Det är musiken och konsertbilderna som är filmens absoluta höjdpunkter. Eller på de filmade unika backstagescenerna, när Dylan vid ett tillfälle slänger ur sig några strofer ”Simple twist of fate” medan han spelar rock'n'roll-piano.

/ Håkan

”Purse”

ELVIS COSTELLO & THE IMPOSTERS
Purse
(Concord/Playground)

”BARA” EN EP, FYRA LÅTAR, MEN HÄR TRÄNGS verkligen de genuina och exklusiva höjdpunkterna bredvid varandra. Samtliga låtar skrivna med fyra andra legendariska namn. På pappret ser låtarna ut att vara arkivmaterial från förr men de är onekligen nyinspelade och håller en gemensam högklassig nivå som gör mig nästan stum av beundran.
   Först tar jag för givet att ”Everyone's playing house” är en outtake från Burt Bacharach/Costellos 21 år(!) gamla samarbete på underbara ”Painted from memory”. Men de skrev ju låtar ihop så sent som förra året på Costellos mycket starka ”Look now”-album så möjligen är det ett färskt samarbete. Hursomhelst hör man tydligt styrkan i båda låtskrivarnas låtskrivarkvalitéer.
   ”The lovers that never were” är den första låt som Paul McCartney skrev med Elvis och gavs första gången ut på McCartneys ”Off the ground”-album (1993). Där var det en hyfsat anonym McCartney-låt men här blir det ju en Elvis Costello-klassiker. Ett popmästerverk som är värt att lyssna på för hela jordens befolkning.
   ”If you love me” ekar kanske inte så typiskt Johnny Cash men faktum är att Elvis och han har skrivit låten tillsammans. En typisk Costello-låt i halvfart och bandet, The Imposters som vanligt, brinner i bakgrunden och vill verkligen inte sluta när låten egentligen är slut.
   Nästa legendariska namn som har skrivit en låt tillsammans med Elvis Costello är Bob Dylan, ”Down on the bottom”. Tjejkören, (Rebecca och Megan Lovell från Larkin Poe). ger en svart soulig prägel på låten och det är svårt att förstå vad Dylan har bidragit med. Men kreativa samarbeten kan utlösa oanade och oväntade positiva resultat. Sista låten på ep:n kanske är den minst lyckade men det beror mer på konkurrensen från de tre andra ytterst kvalitetsnoterade låtarna.
   Den här ep:n dök upp utan förvarning för mig och kvalitén gjorde att jag spelade den gång på gång på gång och kunde verkligen inte sluta lyssna, notera och älska att Costello just nu är inne i ett stim av klassiker.

/ Håkan

I min skivhylla: Eddie & the Hot Rods (1977)

EDDIE AND THE HOT RODS: Life on the line (Island, 1977)

1977 VAR NOG DEN ENGELSKA PUNKROCKENS största år. Bandet Eddie & the Hot Rods tillhörde bildligt den genren men musikaliskt var deras karriär fylld av mer melodisk pop än brutala provokationer. Rubriken till min recension i Nerikes Allehanda 6 december 1977 löd visserligen ”Punkrock när den är som bäst” men gruppens rötter var allt annat än punk.
   Redan 1973 sparkade gruppen igång och det var inledningsvis många års slit med spelningar på småklubbar och begränsad uppmärksamhet. Eddie & the Hot Rods var ju ett av alla dessa kända band som personifierade all sympatisk rockmusik med ursprung i den lilla staden Southend som fostrat allt från Procol Harum via Mickey Jupp och Dr Feelgood till Kursaal Flyers.
   På den tiden spelade Eddie & the Hot Rods (enligt Pete Frame) ”frantic r&b” och deras musikaliska rötter låg snarare i amerikansk garagerock än engelsk punk. Lew Lewis spelade då munspel i bandet men han hade fortfarande sitt eget namn, Lew Davis. Bandet gjorde covers på Question Mark & theMysterians, Bob Seger, Sam The Sham & the Pharaohs, Joe Tex och Sam Cooke men också Stones och Who. Vid sedan av de egna låtarna som då huvudsakligen skrevs av gitarristen Dave Higgs.
   Första albumet kom redan 1976 och med titeln “Teenage depression” blev de, varken de ville eller inte, ett givet inslag i den begynnande punkrörelsen.
   Till bandets andra album, ”Life on the line”, hade bandet utökat med gitarristen och låtskrivaren Graeme Douglas som också han hade genuina Southend-rötter. Han spelade parallellt i andra band från trakten. Det började med The Hot Jets, fortsatte i Eddie & the Blizzards innan Kursaal Flyers bildades i oktober 1973.
   I det bandet var Graeme Douglas en av de tongivande låtskrivarna. Ofta tillsammans med Will Birch skrev Douglas framträdande låtar som ”Pocket money”, ”Hit records”, ”Cruisin’ for love” och ”Little does she knows”. Flera blev uppmärksammade singellåtar.
   När producenten Mike Batt kom in i Kursaal Flyers karriär 1976 ändrades gruppens sound radikalt. Då gick Kursaals från countryfierad pop till kommersiell hitpop. Douglas var visserligen med och skrev ”Little does she knows”, bandets enda listplacering, men lämnade gruppen i februari 1977 och gick omedelbart med i Eddie & the Hot Rods. Douglas fick genast en stor roll i bandet. Redan efter två månader var Douglas första låt med på en Eddie & the Hot Rods-singel, b-sidan ”Ignore them”, som också kom med på albumet.
   Douglas kom in som en poppig motpol till gruppens tidigare rockiga inriktning. Och redan här på våren började planerna på nästa grupp-album, ”Life on the line”, som skulle släppas sent hösten 1977. Men först kom ytterligare några singlar, alla med Douglas-material. I juli 1977 släpptes ”Do anything you wanna do” skriven av Graeme Douglas tillsammans med producenten och managern Ed Hollis.
   Förvirring eller tankefel gjorde att den singeln gavs ut under gruppnamnet Rods men det tillfälliga namnbytet var en stor parentes i Eddie & the Hot Rods karriär. Däremot en perfekt låt, perfekt produktion och ett underbart popsound men skivan nådde ändå ingen listplacering. Men det hindrade inte gruppen från att jobba vidare med det sound- och låtmässigt fantastiska albumet ”Life on the line” som skulle komma senare samma höst.
   Graeme Douglas var plötsligt gruppens huvudlåtskrivare och ligger bakom sex av skivans nio låtar. Men Douglas var fortfarande knuten till CBS som var Kursaals skivbolag. Men de övriga fyra gruppmedlemmarna var faktiskt också delaktiga i låtskrivandet. Däremot kan det vara svårt att identifiera bandets medlemmar i namn på omslaget där alla utom Douglas ser ut att hängas på bild. Förutom Douglas innehöll bandet Barrie Masters, sång, Dave Higgs, gitarr, Paul Gray, bas, och Steve Nicol, trummor.
   Ed Hollis producerade alltså albumet och Steve Lillywhite, innan han blev firad producent åt U2, Peter Gabriel, Rolling Stones och Pretenders, var tekniker och produktionsassistent.
   Den klockrena hitlåten (som inte var någon hit…) ”Do anything you wanna do” inledde skivan med sitt härliga popsound och underbart handklapp i refrängen. Men på albumet finns det många starka låtar. Redan på andra låten, ”Quit this town” (släpptes på singel samtidigt som albumet), får vi höra gruppens form av poppunk i en energisk låt med två gitarrsolon.
Det finns fortfarande spår av gruppens r&b-rötter och man kan ibland höra släktskapet till lokalkollegorna Dr Feelgood i låtar som ”Telephone girl” och ”Beginning of the end”. Men också i den tyngre instrumentala låten ”We sing… the cross”.
   Men annars är det powerpoplåten ”Ignore them (still life)”, titellåten med baklängesgitarr och den lite lättsammare Kursaals-popen i ”(And) Don’t believe you eyes” som gör hela albumet ”Life on the line” till en så otroligt varm och underbar popplatta.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.