Blogginlägg från 2014-11-05

Sagolik balansgång mellan nytt och gammalt

Foto: Magnus Sundell
Den här recensionen publicerades i en kortare version ursprungligen i Nerikes Allehanda 5/11 2014.

DEADMAN
Level, Örebro 3 november 2014
Konsertlängd: 19:50-21:31 (101 minuter)
Min plats: Stående 4 m framför bandet.

Deadman, bandet som Steven Collins varit ledare för i många år, har levererat några av mina bästa konsertögonblick i Örebro. Jag kan exempelvis inte glömma min livepremiär med bandet, en varm och solig sommarkväll för drygt tre år sedan, när jag efter en alldeles makalös konsert inte kunde låta bli att ge maximalt betyg i Nerikes Allehanda. Sådana höjdpunkter återkommer inte ofta i ens liv och jag hade också mina tvivel inför måndagskvällens konsert i Örebro.
   Collins har en rastlös ambition att ständigt vilja gÃ¥ vidare, utveckla och leta nya spÃ¥r och bandmedlemmar. För oss i publiken känns det en aning tÃ¥lamodskrävande med alla förändringar när vi redan är sÃ¥ nöjda med det vi har.
   För bara nÃ¥gra veckor sedan släpptes bandets senaste album, "The sound and the fury", som tog mig rejält pÃ¥ sängen med sin nya, elektriska och övervägande distade gitarrock och till stor del levde upp till sin titel, volym och ursinne. För vissa högljudda detaljer pÃ¥ skivan, främst i lÃ¥ten "Ozymandias", hissade jag varningsflagg inför en konsert som jag i mitt inre sÃ¥g ut att gÃ¥ förlorad i ett moln av oväsen.
   Sättningen pÃ¥ mÃ¥ndagskvällens liveband, tvÃ¥ gitarrer, bas och trummor, gjorde inte oron och tvivlet mindre men när jag nu sammanfattar mina synpunkter kring konserten kan jag bara konstatera att jag var överdrivet pessimistisk.
   Med ett nytt band i ryggen gav Steven Collins prov pÃ¥ en alldeles sagolik balansgÃ¥ng mellan nytt och gammalt och mellan känslofullt välljudande rock och nÃ¥gra fÃ¥ rockigare sekvenser. LÃ¥ngt frÃ¥n oväsen och lÃ¥ngt frÃ¥n överdimensionerade gitarrsolon, mycket tack vare ett alldeles bedövande vackert liveljud, bjöd Collins och bandet pÃ¥ en omväxlande och genomgÃ¥ende varierad repertoar. Ljudet frÃ¥n gitarrerna hade ett smakfullt eko med en underbart lustfylld twangklang som var bÃ¥de klockren och effektiv.
   Det som jag pÃ¥ förhand uppfattade som en begränsad sättning i bandet blev nÃ¥got mycket positivt. Den till synes coole gitarristen Dennis Fallon briljerade utan att posera, trummisen Matt Johnson var inte minst imponerande som sÃ¥ngare bakom Collins medan basisten Morgan Thompson gav arrangemangen en solid grund.
   Efter en texmex-inspirerad konsertstart pendlade sedan tempot och energin i en alldeles fulländad mix. Bandet uppträdde ibland som ett gäng hungriga 17-Ã¥ringar i de rockigare lÃ¥tarna, det ekade Dire Straits om Dylan-covern "Things have changed", munspelet gav en av de nya lÃ¥tarna en tydlig bluesprägel, "The rich man and the poor man" dedikerades till streamingtjänsterna pÃ¥ nätet, poeten Shelley reciterades i ett mellansnack och sedvanligt stoppade Collins in bÃ¥de "Up on cripple creek", "Redemption song", "Blowin' in the wind" och "Parting glass" i nÃ¥gra originallÃ¥tar. Det var kort sagt i varje detalj väldigt underhÃ¥llande 100 minuter med Deadman pÃ¥ scen.
   Repertoaren för kvällen var dessutom en ynnest att fÃ¥ uppleva. Riktigt gamla Deadman-lÃ¥tar, "Down by the winedale" och "Lonely times", smälte samman sÃ¥ fint och naturligt med de helt nya lÃ¥tarna. Och bron däremellan, det framgÃ¥ngsrika materialet frÃ¥n bandets tidigare upplaga, var inte mindre njutbar med lÃ¥tar som "Gilead", "We all need love" och "Oh Delilah".

LÃ¥tarna:
Adios mi corazon
The ballad of the gold thief
Gilead
Down by the winedale
No sugar
Ain't no music (Redemption song)
How shall we then live?
The rich man and the poor man
Oh Delilah
I will tremble
Things have changed
We all need love
Don't do this to me (If I lay down in the river/Up on cripple creek)
Raise up
When the music's not forgotten (Blowin' in the wind/The Parting glass)

Extralåtar

Is this the world we want?
Lonely times

/ HÃ¥kan

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.