Blogginlägg från 2011-10-02

“Take up your mat and walk”

Den här recensionen publicerades ursprungligen i en kortare version i Nerikes Allehanda 30/9 2011.

DEADMAN
Take up your mat and walk
(Rootsy)

Så fruktansvärt otacksamt och så ruskigt orättvist. Här gjorde ett av de största nya fynden på Austin-rockens himmel ett rent obeskrivligt framträdande på en Örebroscen i somras, jag gav Deadman ett maximalt betyg, och ska i nästa andetag försöka leva upp till de förväntningarna, de kraven och de förutsättningarna på en simpel studioinspelad skiva. Det uppdraget är kanske inte omöjligt i fantasin men är väldigt svårt att genomföra i praktiken. Det är albumet ”Take up your mat and walk” ett levande (förlåt!) bevis för.
   Det har i historien vid upprepade tillfällen varit svårt att leva upp på skiva vad man så perfekt lyckats med på scen. Rockmusik ska helst upplevas i rätt ordning. Först på en studioinspelad skiva, av förhoppningsvis mästerlig kvalité i både sound och innehåll, och sedan blomma upp med hjälp av scenenergi och ett mustigt sound i scenmiljö framför en krävande men hungrig publik. Då sker allt i rätt ordning och utvecklingen är så att säga naturlig och mänsklig och som lyssnare är man då beredd på de färska låtarna i liveuppfräschade versioner.
   När upplevelsen är den motsatta, som i Deadmans fall, känner jag först ett visst motstånd till en tunn ljudbild och dålig scenenergi: Jag känner visserligen igen titlar och melodier men saknar inledningsvis samspelet, där varje instrument lyfter varandra till stordåd. En ofrånkomlig känsla av tomhet och minnen av saknad sprider sig. Det är då lyssningarna måste intensifieras, upprepas och nötas in för att till slut rycka loss låtarna på skivan från livekänslan som sitter cementerad i ryggmärgen för att sedan bedöma innehållet på skivan rättvist.
   Det är först då, efter otaliga upprepade lyssningar, som låtar, melodier och arrangemang får ett nytt men annorlunda liv i mitt medvetande. Och när den känslan anländer förvandlas innehållet på skivan till ett bra mycket bättre material som inte ska behöva stå i skuggan av ett framträdande på en oöverträffad konsert.
   Det är då känslan blir djupare och låtarna framträder som de klassiker som de i många fall är just på ”Take up your mat and walk”. Och där den breda blandningen av rock, soul, americana, gospel, gitarrpop och singer/songwriter-arrangemang faktiskt blir en styrka och inte en spretig flod av musik. Och där bilder på namn som Van Morrison, The Band, Bob Dylan, Dan Penn, Ron Sexsmith och Sam Cooke dyker upp mellan textraderna. Inte bara som förebilder eller influenser ty Deadman med sångaren och låtskrivaren Steven Collins är redan i nivå med de kända namnen. Deadman behöver inte be om ursäkt i det sällskapet.
   Men det är som sagt låtkvalitén som gör ”Take up your mat and walk” till en så jämnstark men ändå varierad skiva. Där du hör ekot av Muscle Shoals i ”If I lay down in the river”, klassisk soulhistoria i ”We all need love”, återuppståndna Byrds-stämmor i ”This old world’s not gonna change”, doften av The Band i “Oh Delilah”, glansen av poppärla i “Gilead”, mixen av vacker pop och Bob Dylan cirka ”Blood on the tracks” i ”I’m not who you think I am” och “Till the morning comes” kan vara det vackraste som Ron Sexsmith aldrig har skrivit.
   Det är summan av alla dessa ljuvliga höjdpunkter som gör Deadmans nya album så oerhört imponerande och för ett ögonblick får mig att förtränga bandets naturliga närvaro på scen.

/ Håkan

Ove 15/09: Kolla också gärna in Bottle Rockets: Songs of Sahm...

Silja 5/09: Har du en riktigt bra idé om hur man tar bort ekot i kyrkor? Då är du nära e...

Anders Jakobson 4/09: Vilken hyllning! Tack och bock! ...

per 31/08: Jag älskade 50/50 från och med första lyssningen, bortsett ifrån de två sis...

Thomas 30/08: Hej Håkan. Jag tror vi hörde olika låtar. Jag hörde Satelliter och rakete. D...

Johan S 3/08: Håller med, tack för tipset Håkan!...

Silja 31/07: Var finns scenen sonheter Innergården?...

Olle Unenge 31/07: ”Men jag var mycket äldre då. Jag är yngre än då nu.”...

Ralph Svalander 7/07: Så kul att läsa detta. Jag var där. Har funderat på när det var. Trodde 71...

Silja 2/07: Ingen The Weight utan mitt önskemål!...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.