Blogginlägg

Tolvsträngad skönhet slår teknisk sologitarr

Gitarren den fina. Det kanske största enskilda rockattributet av alla, gitarren, är för mig mycket ett konstverk. Något att titta på, betrakta och stillsamt njuta av. Jag har svårare att imponeras av fantastiskt genomförda solon eller ekvilibristiska kunskaper på samma instrument. Nej, jag tycker helheten i soundet, där givetvis gitarren har en stor del, är viktigare än gitarrmärken, förstärkare och pedaler.
   Naturligtvis är jag inte gammal nog för att glömma den tid när jag också fick gåshud av häftiga gitarrsolon och överdimensionerade åthävor på den elektriska gitarren. Det var väl ungefär vid samma tid som 20 minuter långa trumsolon i stort sett var obligatoriska på konserter...
   Uppvuxen med Jimi Hendrix, tidiga Eric Clapton och Pete Townshend så ingick det som en sorts uppfostringsfas, i utvecklingen från popnörd till något som kan kallas rockfantast, att i minnet samla på oförglömliga gitarrsolon.
   Men jag hade också lärt mig namnet på ett alldeles speciellt gitarrmärke, Rickenbacker. Den tolvsträngade variantens karaktäristiska sound hade för evigt etsat sig fast i mina trumhinnor och där nånstans är jag kvar i min enkla fascination för gitarrer.
   Den typen av gitarrer är ju heller inte något soloinstrument fast dess klang kan genomsyra en hel produktion. Från Searchers och Roger McGuinn i Byrds till Tom Petty och Per Gessle. Och många, många andra.
   Petty har alltid beundrat McGuinn ungefär som Gessle alltid sett upp till Petty. Det finns en tidlös tradition i soundet och häromdagen kändes cirkeln sluten när det landade en ny skiva i min hand. Den svenska gruppen heter The Doits, produceras av Christoffer Lundqvist (en närstående Gessle-kollega), och på skivan trängs härliga powerpopklanger. Och på omslaget spelar en rödskinande Rickenbacker-gitarr en viss klassisk roll. Jämför med Tom Petty där samma gitarr genom åren förekommit på fler än tre skivkonvolut.
   Även lokalt har Rickenbacker-gitarren förekommit. Dels när den lokala gruppen Hip Horace härjade som mest i slutet på 80-talet och dess gitarrist Mats Bååge spelade klassiskt klingande gitarr fast gruppen först och främst hade engelska förebilder.
   Så hade gitarren också en viktig del i soundet på Staffan Ernestams korta solokarriär på 90-talet.
   Eftersom jag inte är någon musiker så kan jag aldrig bedöma gitarristers skicklighet eller eventuella tafflighet när jag upplever konserter. Däremot vet jag med bestämdhet vad jag tycker om det jag hör. Och lever ofta efter principen att nedtonat och spontant alltid överträffar välrepeterad och teknisk skicklighet.
   Många experter påstår att Bruce Springsteen är en virtuos till gitarrist men som lyssnare får jag aldrig den känslan. Tillsammans med kollegorna Nils Lofgren och Steve van Zandt är det naturligtvis ett slipat och skickligt hantverk men också jordnära och mänskligt framfört.
   Ja, Lofgren är väl den rockgitarrist jag kommit att älska allra mest under alla dessa år. Han personifierar min egen bild av duktig och anspråkslös på samma gång. Äger ett eget sound medan den egna karriären är mer än nedtonad.

/ Håkan

Claes Janson 20/03: Hej Håkan! Kul att läsa om Baltik. Jag ska snart ta farväl av min 4 år äld...

Silja 13/02: Lokalhistoria är kraftigt underskattat. Mera sånt!...

Silja 13/02: Kul!...

Silja 10/02: Det var värst! Imponerande berättelse om all musik som du har fått uppleva i ...

Johan S 9/02: Det var inte illa! Ett helt liv i musikens tjänst! Bra jobbat Håkan!...

Christer 8/02: En sån där konsert som jag ångrar att jag inte gick in på, speciellt efter j...

Rikard Bengtsson 22/01: Dubbelgura-bilden är ju från Domino 1978. Den sista bilden på Lowe kan vara f...

Björn 24/12: Små marginaler, men den här är i topp år 2000 med The United States Air Forc...

Björn 23/12: Merry Jul o Gott Nytt År, tack för ännu ett år med ypperlig journalistik och...

Claus Stenhøj 24/10: "Bucket T" endast i Sverige? Se her: https://www.discogs.com/release/3904137-Th...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.