Blogginlägg från 2003-12-22

Legends konsert

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 22/12 2003.

KONSERT
The Legends
La Luna/Satin, Örebro 20/12 2003

Popmusik har många ansikten. Snygg och vacker eller distad och skramlig. Eller någonting däremellan. Johan Angergård och de andra killarna och tjejerna bakom det något kaxiga namnet Legends tillhör på något märkligt sätt båda kategorierna.
   De musikaliska rötterna och låtskrivarkvalitéerna har uppenbart influerats av 60-talets popkonst men Legends väljer att stöka till begreppen något.
   Inklämda på den lilla scenen i hålet i slutet på den smala lokalen var bandet inte fullt så många personer som de utlovade nio. De tre tjejerna i kören, som också gjorde en viktig arbetsinsats som handklappare, växte sig stundtals starkare än bandets sound. Om det berodde på överambition eller dåligt mixat ljud är jag inte man att bedöma.
   Överhuvudtaget var hela framträdandet av närmast demokaraktär. På skiva, albumet ”Up against the Legends”, har bandet ett spännande och angenämt tilltufsat popsound där de skruvat till de klassiska popharmonierna ett halvt varv. Men live blev det lite taffligare och lite simplare.
   Synd på så många exemplariska poplåtar som ändå ingår i deras stundtals starka repertoar. ”Everything you say”, ”Make it all right” ”Your song” (med det läckra ”Be my baby”-introt) och ”Call it ours” är alla kvalificerade finallåtar men det blev den sistnämnda som fick avsluta konserten efter bara tio korta låtar utan något extra och 27 minuter på scen.
   Det finns åtskilliga detaljer av genialitet i det här bandet och dess repertoar, det är ju skivan ett stort bevis för, men de är väl inte riktigt mogna för att redan nu göra helgjutna konserter och dessutom komma med några överraskningar.
   Kvällens enda nya låt föll faktiskt i glömska så fort den hade klingat ut och följdes av betydligt profilstarkare albummaterial.
   Det blev aldrig tal om någon scenshow och de korta låtarna, som avlöste varandra i en rasande hastighet, blev minst lika kortfattade på scen.
   En konsert som är över på mindre än en halvtimme, som inleddes lika abrupt som den slutade, kanske inte kräver någon djupare analys. Än att helhetsintrycket den här kvällen fick stå tillbaka för alla de låtmässiga höjdpunkterna.

/ Håkan

Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...

Mikael Johansson 27/06: Var där i konserthuset 1977, 16 år gammal. Visste inte riktigt vad som väntad...

Kjell J 16/06: Kolla gärna in denna ytterst förträffliga Youtube-kanal:@YesterdaysPapers (ti...

Valbobo 10/06: 1970 spelade faktiskt Cilla Black in en cover på Olles Det gåtfulla folket. Ko...

Andreas Lundell 19/05: Svensk pappa och irländsk mamma kan man väl klämma in....

bridgeman 16/05: Hej, kollade på youtube klipp från konserten i Örebro med Cocteau Twins. Låt...

Peter 9/05: Setlistet stämmer inte. Varken Quarter to Three, Twist and shout eller, Oh Carr...

Kjell Jonasson 8/05: Litet lyssnartips: https://sverigesradio.se/avsnitt/the-lemon-twigs-alskar-sven...

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.