Blogginlägg från juli, 2013

Festligt svängande gospelrock

THE MERCY BROTHERS
Brf Räven, Trädgårdsgatan 23/25
30 juli 2013
Konsertlängd: 19:38-20:25 och 20:49-21:50 (104 min)
Min plats: Sittande ca 10 m från "scenen".

Det kanske trots allt inte är så långt mellan Louisiana träskmarker och ett regnigt Örebro på sommarens blötaste dag? Hursomhelst var det ett inspirerat USA-band som ställde sig på den provisoriska primitiva lilla scenen i trädgården strax öster om Örebro City en tidig tisdagkväll.
   I helgen bjöd The Mercy Brothers, som alltsÃ¥ kommer frÃ¥n Lafayette i Louisiana, upp till en uppmärksammad konsert pÃ¥ Storsjöyran i Östersund. Med stor respons som följd vars svallvÃ¥gor sedan dränkt hela Sverige. Nu är bandet bokat för hela fyra kvällar pÃ¥ Akkurat, onsdag till lördag, sÃ¥ bandets rykte kan växa snabbt nu.
   PÃ¥ en unik gÃ¥rdsfest/trädgÃ¥rdskonsert fick örebroarna en liten glimt av bandets festligt svängande gospelrock. En inledningsvis avvaktande publik släppte loss pÃ¥ slutet med bÃ¥de dans och glädje pÃ¥ gräsmattan framför bandet. Ett band uppklätt i snygga hattar och eleganta kläder.
   I bandets centrum stod sÃ¥ngaren och akustiske gitarristen Kevin Sekhani och höll hov och även spelade kazoo vid nÃ¥gra tillfällen. Prisade Gud pÃ¥ det amerikanskt underhÃ¥llande och stämningshöjande sättet. Möjligen hade han ocksÃ¥ kontakt med högre makter ty det dagslÃ¥nga regnet upphörde precis innan konserten startade. Och när han sjöng Hank Williams "I saw the light" skingrade sig molnen pÃ¥ himlen.
   Ã„ven gitarristen Mark Meaux, bland annat duktig pÃ¥ slide, sjöng ocksÃ¥ nÃ¥gra lÃ¥tar medan den flyhänte pianisten Garland Theriot var minst lika viktig för bandets sound. Och bakom stod basisten Matt Thornton, med sitt ZZ Top-lÃ¥nga skägg, och satt trummisen Dave Nezat och höll en stabil takt i det extremt tajta bandet.
   Ã„r ingen expert pÃ¥ Mercy Brothers repertoar men senaste albumet "Holy ghost power" stod naturligtvis i fokus under större delen av konserten. Med lÃ¥tar som titellÃ¥ten, "Rise, devils rise", "Keys to the kingdom", "The 309" och den mycket fina "Kite tails".
   Men en och annan cover förekom ocksÃ¥ under konserten. Jim Carrolls "People who died" dök lite oväntat och lite omotiverat upp bland alla gospelrelaterade lÃ¥tar men med bandets sköna energi i ryggen gjorde de den klassiska och hypersnabba rocklÃ¥ten full rättvisa.
   PÃ¥ en konsert som avslutades med den kanske mest ultimata gospellÃ¥ten, "Down by the riverside", med full allsÃ¥ng frÃ¥n den dansande publiken. Men sjöng gjorde vi ocksÃ¥ pÃ¥ lÃ¥ten strax innan, Stones klassiker "Sympathy for the devil", eller ropade med i det spektakulära "ooh-ooh"-andet. I en version som även försvann ut i den gamla kända musikallÃ¥ten "Ease on down the road".

Foto: Lars-Ã…ke Madelid

/ HÃ¥kan

Sommar13: Troggs

Engelska TROGGS gjorde några inledande tuffa singlar, "Wild thing" och "I can't control myself". Men deras mjuka popsång "Love is all around" har nog överlevt allra längst. Inte minst med hjälp av Wet Wet Wets cover av låten i filmen "Fyra bröllop och en begravning" 1994.

/ HÃ¥kan

Sommar13: The Animals

Engelska ANIMALS följde upp "Bring it on home to me" med "We've gotta get out of this place" 1965. Gruppens mest framgångsrika singel sedan "House of the rising sun". Energi och melodi i en fin allians.

/ HÃ¥kan

Sommar13: ABBA

"Mamma Mia" med ABBA. Tala om välkänd hit! Efter det internationella "Waterloo"-genombrottet 1974 var det lite segt för gruppen under ett och ett halvt år. Med just "Mamma Mia" var de tillbaka på toppen hösten 1975 och släppte inte den positionen på många år.

/ HÃ¥kan

Sommar13: Tages

Göteborgsgruppen TAGES levererade en mängd fantastiska singlar på 60-talet, både covers och originallåtar. "Miss Mac Baren" (1966) skrev de fem medlemmarna tillsammans. En av gruppens bästa singlar men kommersiellt inte så framgångsrik, som bäst 4:a på Tio i Topp.

/ HÃ¥kan

J J Cale (1938-2013)

Kungen av tillbakalutad rock, J J Cale, är död. Hans musik, hans låtar och hans gitarrspel personifierade kategorin laidback mer än någon annan. Eric Clapton gjorde hans namn känt men Cale påverkade också Claptons musikaliska utveckling under större delen av 70-talet. I det nästan tysta var J J Cale en influens för många artister och grupper.
   Första gÃ¥ngen jag hörde J J Cales namn var när Eric Clapton gjorde "After midnight" pÃ¥ sin solodebut 1970. Cale hade visserligen gjort den pÃ¥ en bortglömd singel 1966 men hans egen seriösa artistkarriär skulle, med hjälp av Claptons uppmärksamhet, inte skjuta fart förrän 1972 dÃ¥ han släppte sitt första album, "Naturally" där han gjorde en stillsammare "After midnight" pÃ¥ nytt.
   Men John Weldon Cale hade dessförinnan producerat mÃ¥nga singlar utan minsta respons frÃ¥n varken skivbolag eller skivköpare. Första singeln släppte J J, under namnet Johnny Cale, redan 1958 men 1965 bytte han namn till J J Cale för att inte förväxlas med John Cale i Velvet Underground.
   Redan pÃ¥ sin första singel samarbetade han med Leon Russell som producent som väl ocksÃ¥ var anledningen till att han pÃ¥ större delen av 70-talet gav ut skivor pÃ¥ Russells skivbolag Shelter.
   I november 1979 skrev jag en artikel om J J Cale där jag beskrev hans musik som "lÃ¥gmälda men snärtiga gitarrsolon, sträv och skrovlig röst och extremt korta lÃ¥tar vars tempo är makligt som flodbÃ¥tarna pÃ¥ Mississippi". Men jag hade redan i september 1978 associerat Cales namn i samband med ett engelskt(!) debutalbum. Dire Straits första skiva: "J J Cale är säkert Mark Knopflers stora idol dÃ¥ tempo och arrangemang pÃ¥minner mycket om Cales laidback-musik".
   Cale producerade korta album, runt 30 minuter, sporadiskt pÃ¥ 70-talet. Skivor som alltid gav ett eko i musikvärlden i allmänhet och hos Clapton i synnerhet. "Cocaine", Cales lÃ¥t, blev en av Claptons största hits pÃ¥ 70-talet. Cale själv gav ut lÃ¥ten 1976 och lÃ¥ten blev sedan en hörnsten pÃ¥ Claptons "Slowhand" Ã¥ret därpÃ¥. Men ännu en Cale-lÃ¥t, "I'll make love to you anytime", gjorde Clapton pÃ¥ skiva, "Backless" (1978), innan Cale. Och överhuvudtaget var Claptons sound vid den här tidpunkten mycket influerad av Cales sparsamma sound.
   J J Cale var en skygg och tillbakadragen person men hans musik och hans stil har pÃ¥verkat musikutvecklingen i decennier.
   I fredags 26 juli 2013 dog J J Cale i en hjärtattack.

/ HÃ¥kan

Sommar13: Nick Lowe

NICK LOWES "Cruel to be kind" (1979) är en engelsk popklassiker som Lowe har återanvänt vid ett flertal tillfällen. Som gammal Brinsley Schwarz-låt var det ju redan från början en återanvändning...

/ HÃ¥kan

Sommar13: The Temptations

Med David Ruffin vid mikrofonen gjorde THE TEMPTATIONS några av sina mest klassiska 60-talssinglar. Alltid med Norman Whitfield som producent. "(I know) I'm losing you" (1966) har Whitfield skrivit med Eddie Holland.

/ HÃ¥kan

God Jul i juli med Nick Lowe!

NICK LOWE: Quality street
Ja, det må jag säga. Plötsligt har vi ett nytt överraskande Nick Lowe-album framför ögonen och i öronen. Och det är en julskiva! Tiden är ur led och en kommande julskiva var ingenting som Nick yppade ett ord om när jag såg honom för snart två veckor sedan i London. Skivan släpps i höst, 29 oktober, man kan just nu fram till fredag förmiddag 26 juli avlyssnas i sin helhet här.
   Informationen om innehÃ¥llet pÃ¥ skivan är ännu sÃ¥ länge knapphändigt och begränsat till tolv lÃ¥ttitlar, de flesta traditionella men inte sÃ¥ kända lÃ¥tar, där Lowe bidrar med tvÃ¥ nyskrivna lÃ¥tar av vilka en tillsammans med Ry Cooder. Dessutom har Ron Sexsmith specialskrivit en lÃ¥t till just det här projektet och hela skivan avslutas med en version Roy Woods 70-talsklassiker "I wish it could be Christmas everyday".
   Marknadsföringen inför skivreleasen i höst inleddes alltsÃ¥ tidigare idag under en sedvanligt Nick Lowe-skruvad slogan: "The kind of record that gives vulgar, tawdry commercialism a good name!".
   Skivbolagets idé om en julskiva tog inte Nick emot med öppna positiva armar:
   "It was more disquiet and alarm, accompanied by feelings of 'Do they really think I would wish to sully my good name on this tawdry and vulgar commercialism?'" Lowe says with a laugh. "But that feeling lasted about thirty-six and a half seconds, before I came to and thought, 'Vulgar, tawdry commercialism? Yes, please, when do we start?' Seriously, I thought, 'Wait a minute, this could be really good fun.'"
   SÃ¥ nu sitter vi med en julskiva i juli som i korthet innehÃ¥ller detta:

01. Children Go Where I Send Thee
Rockabilly-kryddad och akustisk traditionell låt. Inspelad av Johnny Cash ett antal gånger och har inte så överraskande både country- och gospeltendenser. Inspelningen låter spontan och smått komisk.

02. Christmas Can't Be Far Away
En Boudleaux Bryant-ballad, gjord tidigare av både Johnny Cash och Burl Ives, som perfekt passar Nicks numera vemodiga och lite jazzigt långsamma stil. Kören förstärker känslan.

03. Christmas At The Airport
Gissar jag är ett Lowe-original. Gammaldags popkänsla med högtalarröster och småkomisk text och mariachitrumpeter.

04. Old Toy Trains
Ännu en naken och nära ballad. En gång (1967) skriven av Roger Miller till sin son om leksakståget som ramlar ur tomtens säck.

05. The North Pole Express
Tåget startar och låten hoppar igång i typiskt tågtempo. En traditionell låt med twanggitarrsolo.

06. Hooves On The Roof
Ron Sexsmiths nyskrivna låt i gammal stil med fingerknäpp och jazzkänsla.

07. I Was Born In Bethlehem
En traditionell jullåt med Nick och en akustisk gitarr och en avlägsen orgel.

08. Just To Be With You (This Christmas)
Chockerande lättsam öppning med en la-la-lallande refräng i bossanovatakt. Jag tänker Lennart Hyland/Burt Bacharach.

09. Rise Up Shepherd
Ännu en traditionell jullåt som jag aldrig har hört tidigare. Folkmusik, allsång och många fina akustiska gitarrer (och en sitar?).

10. Silent Night
Skivans överlägset mest kända (och uttjatade) låt. Nick gör en lekfull uptempoversion. Med maffigt blås och piporgel.

11. A Dollar Short Of Happy
Gissar jag är skivans andra Lowe-original. Inte överraskande en jazzkryddad ballad.

12. I Wish It Could Be Christmas Every Day (Roy Wood)
Nick har förvandlat Roy Woods Phil Spector-influerade poplåt till en tungt arrangerad skalåt. Kan bli en hit!

/ HÃ¥kan

Sommar13: Small Faces

SMALL FACES var länge ett typiskt singelband som först 1968 gjorde ett album av dignitet, "Ogden's nut gone flake". Men då hade gruppen gjort starka singlar i tre års tid. En av de bättre var "My mind's eye" från 1966.

/ HÃ¥kan

Ny upptäckt i Billy Bremners diskografi

Diskografierna här på Håkans Pop uppdateras regelbundet. Det dyker ständigt upp nya uppgifter på gamla skivor som vi först inte hade koll på. Nu har Lasse Kärrbäck, detektiven i teamet, hittat ännu en Billy Bremner-relaterad skiva, "King Biscuit Flower Hour" (1999). En liveinspelning med Dave Edmunds och hans band, där Bremner medverkade 1983. Bremners diskografi hittar ni här.
   FÃ¥r väl snart anledning att Ã¥terkomma i ämnet när Ã¥terförenade Roadwork, Jerry Williams gamla kompband, släpper sitt nyinspelade album "Round two", där Bremner medverkar, i augusti.

/ HÃ¥kan

Sommar13: The Rolling Stones

Även på 70-talet producerade THE ROLLING STONES starka singlar. "Tumbling dice" var, när den släpptes i april 1972, en fin försmak till det kommande dubbelalbumet "Exile on Main Street" en månad senare. En bra singel men inte visste vi att nästa album skulle bli så epokgörande.

/ HÃ¥kan

Annorlunda och intressant dokumentär

SPRINGSTEEN & I
Directed by Baillie Walsh
(124 minuter)

Under de inledande 75 minuterna på Springsteen & I är det fansen, de hängivna fantasterna, som spelar huvudrollen. Då radas det upp en mängd självinspelade inslag där varje fantast får fritt fram att berätta hur mycket Bruce Springsteen har betytt. Ja, det låter krystat när jag skriver det och jag var skeptisk innan jag såg filmen igår. Men det funkar oväntat bra.
   De genomgÃ¥ende underhÃ¥llande klippen är bÃ¥de komiska, känslofulla och ibland hysteriskt roliga. Mellan de korta privata videoinslagen visas mer eller mindre unik konsertmaterial, ofta privata bootlegupptagningar av stort historiskt värde, som hÃ¥ller tempot i filmen uppe under den dryga timmen.
   Vid upprepade tillfällen fÃ¥r vi uppleva Bruce Springsteens unika förhÃ¥llande till sina fans. Vi fÃ¥r bland annat se hur han spontant ställer sig med en gatumusikant (pÃ¥ Ströget i Köpenhamn) och alla de privata berättelserna lockar fram bÃ¥de skratt och tÃ¥rar.
   Vi fÃ¥r möta Springsteen-fans av alla sorter. BÃ¥de de som äger en mängd skivor och souvenirer och har sett massor av konserter men ocksÃ¥ fans som aldrig har haft rÃ¥d att gÃ¥ pÃ¥ en enda Springsteenkonsert. Ett av de roligaste inslagen är när maken till en Springsteenälskande fru berättar hur han, som är marginellt intresserad, släpats runt Europa och mot sin vilja tvingats se alldeles för lÃ¥nga konserter.
   Efter 45 minuters konsert frÃ¥n Hyde Park i London förra sommaren följer en epilog med nÃ¥gra av fansen som bidragit till historien. De fÃ¥r efter en konsert möta en avslappnad och ödmjuk Bruce privat där skratt blandas med känslor. Och Bruce förklarar mycket enkelt hur han orkar genomföra alla lÃ¥nga konserter sÃ¥ fokuserat hela tiden.
   - Konserten dagen innan är glömd, konserten dagen efter finns inte. Det är just nu som gäller, sa han naturligt.
   Vi fÃ¥r se Ã¥tskilliga filmklipp där fans bjuds upp pÃ¥ scenen där de fÃ¥r sjunga (Elvis Presley-imitatören Nick Ferraro), bli kramade och dansa till "Dancing in the dark" med Bruce.
   "Springsteen & I", som visades exklusivt pÃ¥ Sveriges SF-biografer endast igÃ¥r mÃ¥ndag (vi var ett 100-tal i publiken), är ingen vanlig filmdokumentär. Regissören Baillie Walshs fina balans mellan fansens berättelser och de unika filmsekvenserna följs av en kvalitativ konsertupptagning frÃ¥n Hyde Park förra sommaren.
   Jag var själv pÃ¥ plats i London och den drygt tre timmar lÃ¥nga konserten när bÃ¥de solen sken och regnet strilade. Här berättar jag om Springsteenkonserten och till viss del även om John Fogertys och Amy MacDonalds framträdanden. Och här har jag försökt samla YouTube-klipp frÃ¥n Bruce-konsertens samtliga 29 lÃ¥tar och har nästan lyckats.
   PÃ¥ "Springsteens & I" fÃ¥r vi sex fulländade versioner av lÃ¥tar frÃ¥n konserten. FrÃ¥n den lugna men ändÃ¥ allsÃ¥ngsbenägna öppningen med "Thunder road" och sedan en blixtrande "Because the night" (med en helt galen Nils Lofgren), "We are alive" och "Shackled and drawn" (med Cindy Mizelle pÃ¥ explosiv gospelsÃ¥ng) innan kvällens stora överraskning Paul McCartney dyker upp.
   Som Beatles-fantast befann jag mig just dÃ¥ under "I saw her standing there" och "Twist and shout" naturligtvis i himlen. Konserten inför över 80 000 Ã¥skÃ¥dare fick ett numera legendariskt abrupt slut när publikljudet skruvades ner under avslutningen av "Twist and shout". Springsteen och bandet hade passerat stopptiden, den sÃ¥ kallade "curfew", med nästan tio minuter och grannarna i Mayfair vill ha tyst den här lördagskvällen.
   PÃ¥ den här filmen fÃ¥r jag ett anständigt slut pÃ¥ lÃ¥ten, folk kommer sedan in pÃ¥ scenen och visar tydligt att nu är det slut men Bruce lyckas ändÃ¥ klämma ur sig en "Goodnight Irene" innan han tvingas av scenen. En legendarisk avslutning pÃ¥ en Springsteen-konsert.

/ HÃ¥kan

Det blev som jag hade tänkt mej

Bilder: Anders ErkmanGitarristen Mats MP Persson är den musikaliska ryggraden i dagens Gyllene Tider.

Den här recensionen publicerades i en kortare variant ursprungligen i Nerikes Allehanda 23/7 2013.

GYLLENE TIDER
LINNEA HENRIKSSON
Brunnsparken, Örebro 21 juli 2013
Konsertlängd: 19:40-20:27 (Linnea, 47 min) och 21:07-22:50 (Gyllene, 103 min)
Min plats: stående ca 70 m från scenen till höger.

Det är just nu en gyllene tid för svensk sommar. Och är det något svenskt musikaliskt projekt som symboliserar sommar bäst så är det tveklöst Gyllene Tider. Gruppens återkommande revivals, återföreningar, lockar ständigt rekordpublik. Men jag tror det är mer nostalgiska orsaker än rent musikaliska som lockar massorna.
   För det kan väl omöjligt vara sÃ¥ att folk i gemen upplever spänning, upptäcker ett nytt överraskande sound eller injiceras av en musikalisk drog när de hejdlöst gapar med i gamla simpla refränger som "Sommartider", "Ska vi älska, sÃ¥ ska vi älska till Buddy Holly" och "Flickorna pÃ¥ TV2".
   Under söndagskonserten riktade Gyllene Tider just dÃ¥ sin musik mot människans mest primitiva känslor. Och just dÃ¥ passerade konserten, enligt mitt sätt att se det, den minst intressanta repertoaren. De extremt söndertjatade lÃ¥tarna, Per Gessles smarta men antika popmaterial, ligger som en snara runt bandets hals och utrymmet för utveckling är obefintligt.
   Under konserten i Brunnsparken pÃ¥ söndagskvällen fick jag vid upprepade tillfällen en känsla att Gyllene Tiders viktigaste ambition var att "bara" tillfredsställa älskarna av det förgÃ¥ngna. Det vi till vardags brukar kalla ren nostalgi. LÃ¥tarna frÃ¥n Gyllenes tvÃ¥ senaste Ã¥terföreningsskivor var överraskande fÃ¥ i den generösa scenrepertoaren som omfattade 23 lÃ¥tar pÃ¥ närmare 100 minuter.
   Sedan kan jag tycka att Gyllene Tider gjorde det bästa av situationen, var i bästa möjliga fysiska form och det pipiga orgelsoundet har ju en viss hypnotisk charm även idag. Mellan alla tydliga popreferenser har det här bandet blivit en riktigt fungerande rockgrupp där gitarristen Mats MP Persson i söndags var den viktiga musikaliska ryggraden, introt till exempelvis "(Dansar inte lika bra som) sjömän" var ju blixtrande effektivt, som höjde energin lÃ¥ngt över nostalginivÃ¥n pÃ¥ mÃ¥nga lÃ¥tar.
   Kvällens startlÃ¥t blev "Det blir aldrig som man tänkt sej", den ena av blott tre lÃ¥tar frÃ¥n senaste albumet, och lite elakt vill jag pÃ¥stÃ¥ att konserten tyvärr blev som jag pÃ¥ förhand lite fördomsfullt hade tänkt mig. Full av nostalgi och gamla hits. TitellÃ¥ten pÃ¥ senaste albumet "Dags att tänka pÃ¥ refrängen" höjde spänningen bland extralÃ¥tarna och hade de bara klämt in "Jag tänker Ã¥ka pÃ¥ en lÃ¥ng lÃ¥ng lÃ¥ng lÃ¥ng lÃ¥ng resa" bland alla gamlingar i slutet pÃ¥ huvudavdelningen hade jag som helhet uppfattat konserten som bra mycket mer aktuell och tidsenlig.

Sångerskan Linnea Henriksson, en gammal Idol-medverkande, skivdebuterade förra året med albumet "Till mina älskare och älskade" och har i sommar fått sitt stora nöje att inleda konserterna med Gyllene Tider. Hon var verkligen motsatsen till huvudartisten. Ville väcka personlig uppmärksamhet både visuellt (hennes plastiga färgstarka scenutstyrsel!) och musikaliskt.
   Utan att jag var förberedd tyckte jag hennes musik inledningsvis var just plastig och hÃ¥rt keyboardbaserad med tunga smÃ¥tt dansanta basrytmer. Men medan hon satte sig ned mellan lÃ¥tarna och pratade ödmjukt med publiken växte bÃ¥de sympatierna och lÃ¥tarna under hennes framträdandet.
   Hon var som en ovanlig mix av Kate Bush och en svensk modern sÃ¥ngerska och hon gjorde ett pÃ¥tagligt intryck fast den större delen av Gyllene Tider-publiken mest stod och gapade av förvÃ¥ning. Under den till synes stÃ¥lblanka ytan fanns det varma känslor.
   Bakom sig hade hon fyra killar, Anton Toorell, gitarr, Oscar Johansson, keyboards och sÃ¥ng, Adam Börjesson, bas och gitarr och Kalle Persson, trummor, där alla utom trummisen ocksÃ¥ spelade tre keyboards. Med sÃ¥ starka lÃ¥tar som "Mitt rum i ditt hjärta", "Lyckligare nu" och "Dansa med mej" kan Linneas framtid anses vara ljus.

Gyllene Tiders låtar:

Det blir aldrig som man tänkt sej
Juni, juli, augusti
Det hjärta som brinner
PÃ¥ jakt efter liv
(Dansar inte lika bra som) sjömän
Man blir yr
Marie i växeln
Min tjej och jag
Flickan i en Cole-Porter sång
Tuffa tider (för en drömmare)
Kung av sand
Flickorna på TV2
(Hon vill ha) Puls
Ljudet av ett annat hjärta
Ska vi älska, så ska vi älska till Buddy Holly
(Kom så ska vi) Leva Livet
Tylö Sun

Extralåtar:
Billy
Det är över nu
När vi två blir en
GÃ¥ & fiska

Extra extralåtar
Sommartider
Dags att tänka på refrängen
När alla vännerna gått hem






/ HÃ¥kan

Sommar13: The Beatles

Där satt vi i slutet på juni 1967 och tittade på jorden runt-sändningen på tv och fick höra "All you need is love" med THE BEATLES i Abbey Road-studion första gången. Vilken musikhistoria som skrevs i samma stund. Och vilken oförglömlig hitlåt.

/ HÃ¥kan

Total succé för bröderna Tullamore

Bilder: Anders ErkmanEtt sprudlande aktivt (och stundtals hoppande) Tullamore Brothers på scen i Stadsträdgården i Örebro. Från vänster Thomas Gustafsson, Simon Nyberg, Kajsa Zetterlund, Olle Unenge och Mats Lindström.


TULLAMORE BROTHERS
Stadsträdgården, Örebro 20 juli 2013
Konsertlängd: 19:47-20:33 och 20:49-21:51 (108 min)
Min plats: sittande ca 40 m från scenen.

Att kräva överraskning och nya grepp varje gång är kanske för mycket begärt när jag ser ett band för fjärde gången i år. Men det var första gången utomhus inför en respektabel samling åhörare (ca 150) och med ett fantastiskt sommarväder som bästa samarbetspartner. Alla dessa komponenter, plus mat, dryck och goda vänner, påverkade naturligtvis känslorna och gjorde intrycken än mer positiva.
   Samma gamla traditionellt baserade repertoar, lÃ¥tar frÃ¥n bandets hela lÃ¥nga karriär och en populär lÃ¥ng avslutning med mÃ¥nga extralÃ¥tar som nästan blev en egen konsert.
   Publikresponsen gjorde bandet osedvanligt inspirerat och succén var total när de touchade klassiker som "The wild rover" och "Whisky in the jar".





/ HÃ¥kan

Sommar13: The Righteous Brothers

THE RIGHTEOUS BROTHERSballad "You've lost that loving feeling" (1964) tillhör nog Phil Spectors vemodigare stunder på skiva. Bill Medley och Bobby Hatfield sjöng dessutom med svarta soulfyllda röster som gjorde hela framförandet spännande och historiskt oförglömlig.

/ HÃ¥kan

Sommar13: Mott The Hoople

David Bowie inte bara producerade "All the young dudes" till MOTT THE HOOPLE 1972, han skrev och arrangerade den också. Då är det kanske inte så konstigt att Ian Hunter låter så förvillande lik Bowie på rösten.

/ HÃ¥kan

Sommar13: Richard Harris

Med sina dryga 7 minuter är kanske "MacArthur Park" (1968) med skådespelaren RICHARD HARRIS några minuter för lång men är ändå en mäktig Jimmy Webb-låt av bästa märke. Klassisk låtskriveri.

/ HÃ¥kan

Sommar13: The Jam

Knycker man det klassiska basintrot till "You can't hurry love" och placerar allt i England är det inte så svårt att räkna ut att det blir succé. "Town called Malice" med THE JAM från 1982 är kanske inte helt originell men ändå en klockren hit.

/ HÃ¥kan

Sommar13: Rod Stewart

Engelsk folkrock från 1971, ROD STEWARTS med "Maggie Mae", fast här i en inspelning från en Unplugged-konsert 1993 med Ron Wood på akustisk gitarr. Och den där viktiga mandolinen finns med.

/ HÃ¥kan

Mer Hyde Park, mer Justin Currie

Jag hade inledningsvis lite svårt att identifiera samtliga låtar på JUSTIN CURRIES framträdande på British Summer Time-spelningen när jag igår redovisade mina synpunkter. Nu har jag uppdaterat den ursprungliga texten, här, med bland annat en komplett låtlista. Och jag hittade även åtskilliga bra YouTube-klipp från konserten, sju av tio låtar, som jag tänkte presentera här som en snabbrepris av hela konserten.
   En konsert som innehöll hela fyra nya outgivna lÃ¥tar som, om jag har förstÃ¥tt det rätt, finns med pÃ¥ Justin Curries tredje soloalbum "Lower reaches" som släpps nästa mÃ¥nad.

Konserten i sin helhet:

Justin inledde konserten med Del Amitri-låten "Always the last to know", en singel från 1992 och fanns också med på det fina albumet "Change everything". Han fortsatte med "Everyone I love" från det andra soloalbumet "The great war" (2010).

Konsertens första nya låt, den korta men mycket fina "Priscilla":


Justin följde upp med ytterligare en ny låt, "Into a Pearl":


"Sleep instead of teardrops" hämtades från 1997-skivan "Some other sucker's parade" med Del Amitri.

"Every song's the same", ännu en ny låt, var kanske konsertens bästa låt:


"Tell her this" fanns med på Del Amitris "Twisted"-album (1995):


"Move away Jimmy Blue" var konsertens äldsta låt, från Del Amitris "Waking hours" (1989):


"Driving with the brakes on" var ytterligare en låt Del Amitris "Twisted"-album:


Nya låten "Little stars" gav också positiva förhoppningar inför nästa album:


"No, surrender" var sista låt på Justins första soloalbum och avslutade också den här konserten.

/ HÃ¥kan

Sommar13: Four Tops

Explosiv Motown-hit. "Bernadette" (1967) är höjdpunkten i både Four Tops och låtskrivartrion Holland-Dozier-Hollands karriärer. Som uppföljare till "Reach out I'll be there" och "Standing in the shadows of love" överträffade den alla förväntningar.

/ HÃ¥kan

En laddad het Hyde Park-happening

Stora lilla Nick Lowe på festivalens stora scen.



NICK LOWE
JUSTIN CURRIE
ELVIS COSTELLO & THE IMPOSTERS
RAY DAVIES
British Summer Time, Hyde Park, London 12 juli 2013

Efter förra årets "fadäs" med avstängt ljud på övertid som final på Bruce Springsteens konsert har Hard Rock Calling-arrangörerna dragit vidare till andra platser i London. Och nya arrangörer, organisatörer och sponsorer har ockuperat grönområdet närmast Mayfair i Hyde Park vid sidan om Park Lane. Grönområde är kanske för mycket sagt för gräset var både nedtrampat, utslitet och torrt och bör närmast jämföras med en öken.
   Konsertarrangemanget under rubriken British Summer Time pÃ¥gick i Ã¥r mellan 5 och 14 juli med olika artister, inklusive Rolling Stones vid tvÃ¥ tillfällen inför 65 000 i publiken. Fredagskvällens begivenheter hade ursprungligen Elton John som headline men i onsdags meddelades den fatala nyheten att han ställt in sin konsert till följd av akut blindtarmsinflammation. DÃ¥ spreds den sensationella nyheten att hela konsertkvällen blev gratis och vi biljettinnehavare skulle fÃ¥ tillbaka pengarna. Ett helt unikt initiativ som ingen har hört talas om tidigare.
   Eftersom inte Elton John var anledning till konsertbesöket fÃ¥r man tacka för det generösa erbjudandet att fÃ¥ uppleva fyra favoritartister gratis pÃ¥ en lite mer komprimerad tid. Där Nick Lowes solokonsert blev den naturliga lÃ¥gmälda startpunkten för vÃ¥rt engagemang och avslutningen med legendaren Ray Davies blev en helt naturlig final med massor av allsÃ¥ng och kända lÃ¥tar.
   SÃ¥ här tveklöst underhÃ¥llande var vÃ¥ra hÃ¥lltider frÃ¥n en soldränkt och het fredagseftermiddag till en marginellt svalare solnedgÃ¥ng:

NICK LOWE
Konsertlängd: 16:42-17:25 (43 min)
I originalprogrammet låg Nick Lowes konsert insprängd på kvällstid på en mindre scen mellan Ray Davies och Elton John men fick nu det naturliga nöjet att inleda artistkavalkaden på den stora huvudscenen. Han kanske ser lite ensam och vilsen ut på bilden men han tacklade allt med sedvanlig anspråkslös och småkomisk personlighet. I solglasögon, jeans(!) och pikétröja bjöd han in till en "tea time consumption" med en rad alldeles utsökta låtar.
   Bakom Nick pÃ¥ den stora scenen fanns en backdrop med ett snyggt designat foto med Ã¥tskilliga intressanta detaljer. Ett pass, biljetter (bland annat "Nick Lowe and Rockpile" pÃ¥ Bottom Line), Stiff-singeln "Heart of the city" och en pin ("It's ok to love Nick Lowe"). Smakfullt.
   Förutom att Nick framförde sina lÃ¥tar alldeles avslappnad, i "I trained her to love me" kom han av sig tvÃ¥ gÃ¥nger, sÃ¥ var han även sedvanligt lugn och spontan i mellansnacken. Fast den starka heta solen pressade mot honom där han stod och drack te mellan lÃ¥tarna.
   Lowes repertoar var som vanligt en mix av gamla klassiker och senare mer aktuellt material. Med nÃ¥gra fÃ¥ sporadiska nedslag i 80-talet.

Och låtlistan för kvällen såg ut så här:
Where's my everything
Heart
Long limbed girl
Ragin' eyes
Rome wasn't build in a day
Has she got a friend?
I trained her to love me
I live on a battlefield
Cruel to be kind
Raining raining
Somebody cares for me
Withoutlove
(What’s So Funny ’Bout) Peace, Love And Understanding
I Knew The Bride (When she used to rock and roll)

JUSTIN CURRIE
Konsertlängd: 18:15-18:57 (43 min)
Nykomlingen Gabrielle Aplin har precis debuterat på album men fick stå med nästan lika stora bokstäver på affischen som Elton, Costello och Davies. Hann höra henne och bandet i några låtar, bland annat Frankie Goes To Hollywoods gamla "The power of love", men tyckte likheten med Amy MacDonald var lite för påtaglig för att jag ska uppfatta det som något nytt. Sedan skyndade jag till skotten Curries föreställning i den mysiga men varmt tryckande inomhusscenen Unwind Theatre.
   Förre Del Amitri-sÃ¥ngaren Currie tog oss till himlen under majoriteten av sina 43 minuter pÃ¥ den lilla scenen. Ett utrymme han delade med extragitarristen Stuart Nesbit som även hjälpte till med sÃ¥ng vid sidan av nÃ¥gra ypperliga akustiska gitarrsolon.
   Det var svÃ¥rt att notera exakta lÃ¥ttitlar under Curries framförande dÃ¥ repertoaren innehöll flera ännu ej utgivna lÃ¥tar. Men efter en viss research har jag fÃ¥tt fram en fullständig lÃ¥tlista, se nedan. De gamla Del Amitri-lÃ¥tarna "Always the last to know" (som inledde), "Sleep instead of tears", "Tell her this", "Move away Jimmy Blue" och "Driving with the brakes on" blev den uppskattade ryggraden i konserten men de redan publicerade sololÃ¥tarna "Everone I love" (där Justin visslade snyggt) och finalnumret "No, surrender".
   Currie växlade mellan akustisk gitarr och piano och var allra bäst i det senare fallet när han lindade in nya lÃ¥tar som "Into a pearl" och "Little stars", frÃ¥n nya albumet "Lower reaches" som släpps om en mÃ¥nad, med sin soulfyllt personliga stämma. Himmelskt var ordet.
Men även de nya låtarna "Priscilla" och "Every song's the same" lovade gott inför nya albumet.

Justin Curries låtlista:
Always the last to know
Everyone I love
Priscilla
Into a Pearl
Sleep instead of teardrops
Every song's the same
Tell her this
Move away Jimmy Blue
Driving with the brakes on
Little stars
No, surrender

ELVIS COSTELLO & THE IMPOSTERS
Konsertlängd: 18:58(?)-20:14 (77 min)
När jag kom ut från Curries magiska föreställning hade Costello redan trampat igång med sin genomgående rockiga, stundtals hetsiga, tempoladdade och frustande föreställning. Men så heter ju den pågående turnén "The revolver tour" och musikaliskt fick jag vid flera tillfällen under konserten uppleva en pånyttfödelse av 70-talets rasande rockiga Costello. Kompbandet heter ju numera Imposters men påminde starkt om Attractions både bokstavligen (den nye basisten Davey Faragher är enda skillanden) och soundmässigt.
   Snart 60-Ã¥rige Elvis höll inte igen pÃ¥ tempot varken i lÃ¥tarna eller mellan. Och ville kraftigt understryka att hans ansikte fortfarande var nÃ¥got en mamma kan älska. Och apropÃ¥ mamma Costello sÃ¥ fyllde hon denna kväll 86 Ã¥r och vi sjöng "Happy birthday" för henne.
   Ã„ven den här kvällens repertoar hade ett övervägande gammalt stuk. Där det rockades vilt i lÃ¥tar som "Accidents will happen", "Radio radio", "(I Don't Want To Go To) Chelsea", "The angels wanna wear my (red shoes)" (exklusivt förlängd med Prince-lÃ¥ten "Purple rain") och "Pump it up".
   Men det svängde ocksÃ¥ pardonlöst om bÃ¥de pianisten Steve Nieve (som Costello envisades med att kalla "Naive") och trummisen Pete Thomas i nyare material som "Bedlam" (frÃ¥n 2004 Ã¥rs "The delivery man") och den lÃ¥nga "I want you" med sitt mördande elgitarrintro.
   Ett sÃ¥ riffigt och intensivt framförande kräver naturligtvis nÃ¥gra pauser och ballader där "Alison", smörlÃ¥ten "She" och "Shipbuilding" (Nieves stora solonummer!) fick representera den ingrediensen.

I sin helhet såg Costellos repertoar ut så här:
Accidents Will Happen
I Can't Stand Up For Falling Down
High Fidelity
Radio, Radio
Everyday I Write The Book
Watching The Detectives
Alison
Bedlam
She
A Slow Drag With Josephine
Good Year For The Roses
Oliver's Army
(I Don't Want To Go To) Chelsea
(The Angels Wanna Wear My) Red Shoes / Purple Rain
Pump It Up
(What's So Funny 'Bout) Peace, Love And Understanding?
Shipbuilding
I Want You

RAY DAVIES
Konsertlängd: 20:59-22:27 (88 min)
Legendaren och Kinks-ledaren Ray Davies fyllde nyligen 69 år och under konserten i Hyde Park hade han kanske stundtals lite svårt att låta så där ungdomligt pigg som låtarna i original en gång lät på 60-talet. Sången brast ibland men han hade en charmig distans till sin historia när han vid några tillfällen satte sig ned på en stol, kallade sig själv "uncle Ray" och gjorde några små korta akustiska varianter på sina klassiker. För att snart vara på benen igen när bandet pumpade igång den mer elektriska versionen av samma klassiker.
   NostalginivÃ¥n slog naturligtvis i topp under hela Davies föreställning och bandet gjorde sitt allra bästa för att kunna presentera trovärdiga versioner av pophistoriens bästa Kinks-klassiker. Gitarristen Bill Shanley startade föreställningen med historiens mest kända gitarriff, "You really got me"-introt, innan Davies kom in pÃ¥ scenen och sjöng den tidiga Kinks-lÃ¥ten "I need you".
   Trummisen Damon Harris, som vi förresten sÃ¥g i Örebro för nÃ¥gon mÃ¥nad sedan när Temperance Movement gästade staden, spelade lite för muskulöst för att lÃ¥ta 60-tal men pianisten Ian Gibbons (en senare Kinks-medlem) och basisten Dick Nolan höll sig stabilt pÃ¥ mattan.
   Medan de legendariska lÃ¥tarna radades upp överfölls jag av känslan att Ray Davies var 60-talets viktigaste engelske lÃ¥tskrivare. Det är/var svÃ¥rt att slÃ¥ sÃ¥ magnifika hits som "Sunny afternoon", "Dead end street", "Dedicated follower of fashion", "Till the end of the day", "See my friends", "All day and all of the night", "Waterloo sunset", "Tired of waiting for you", "You really got me" och "Days".
   Däremellan stoppade han in marginellt nyare lÃ¥tar som "Apeman", "Victoria", "20th century man", "Full moon" (1977), "Celluloid heroes" för att avsluta allsÃ¥ngskvällen med "Lola".

Hela Ray Davies-repertoaren var enligt följande:
I Need You
Where Have All the Good Times Gone
I'm Not Like Everybody Else
Sunny Afternoon
Dead End Street
Dedicated Follower of Fashion
Victoria
20th Century Man
Till The End Of The Day
See My Friends
All Day and All of the Night
Waterloo Sunset
Full Moon
Come dancing
Apeman
Tired Of Waiting For You
Celluloid Heroes
You Really Got Me
Days

Extralåt:
Lola

Det samlade intrycket av denna festivaldag/kväll var givetvis mycket positivt. Spektakulära förhoppningar att Nick Lowe skulle dyka upp på Elvis Costellos konsert och att sedan Costello skulle sjunga duett med Ray Davies på "Days" fanns naturligtvis i huvudet. Men det hände aldrig.



/ HÃ¥kan

Sommar13: James Taylor

Efter några inte så framgångsrika år på Apple-skivbolaget var amerikanen JAMES TAYLOR tillbaka i USA med Peter Asher som producent. Och succén ett faktum. "Fire and rain", från albumet "Sweet baby James", borde stå modell för alla levande blivande singer/songwriters.

/ HÃ¥kan

Madness svalkade i London-hetta

Efter att under fyra dagar och tre nätter i London ha levt som i en Buster Poindexter-schlager ("Hot hot hot") är jag några timmar efter hemkomsten ännu inte man att sammanfatta det musikaliska eldorado som bjöds i fredags i Hyde Park. Men jag lovar att inom en dag återkomma med en detaljerad dokumentation av konserterna med Nick Lowe, Justin Currie, Elvis Costello och Ray Davies.
   Temperaturer runt 30 grader hindrade oss inte frÃ¥n att ta rejäla promenader och Ã¥tervända till platser som var "vÃ¥rt hem" för 30 Ã¥r sedan. Att se gamla hotell fullständigt igenbommade, att se pubar byta namn eller ännu vanligare försvinna för att ersättas av kommers och skivaffärers död är verkligen realism i London.
   Dock sÃ¥g begagnade-affären pÃ¥ Notting Hill Gate, Music & Video Exchange som den nu heter, att mÃ¥ bra med ett bÃ¥de bra, intressant och billigt urval. Exempelvis hittade vi Nick Lowe-singeln "Burning" för blott ett pund.
   För att fullända nostalgin gick vi ocksÃ¥ över gatan till Kensington Church Street och puben The Old Swan som trots allt fanns kvar i ursprungligt namn fast skyltarna och inredning var moderniserade. PÃ¥ den gamla goda tiden satt vi i de nedslitna sofforna och storögt älskade etiketterna pÃ¥ vÃ¥ra nyinköpta vinylskivor. I fredags lätt vi oss enbart roas av en pint bitter, The Old Hen.
   En annan dag, dagen efter den stora Hyde Park-konserten, tog vi en lÃ¥ngpromenad norrut pÃ¥ Edgware Road för att svänga höger vid St John's Wood Road och sedan ta vänster vid Grove End Road. Den som kan sin London-karta vet att vi här närmade oss Abbey Road och mycket riktigt var det full uppstÃ¥ndelse vid det berömda övergÃ¥ngsstället. Fotograferande turister och folk som i olika formationer gick över gatan till bilisternas sedvanliga förargelse.
   Jag fotograferade den helt nedklottrade muren utanför den berömda inspelningsstudion innan vi fortsatte norrut pÃ¥ Abbey Road i vÃ¥r jakt pÃ¥ en svalkande öl i den mer än tropiskt heta London-luften. 1988 hade jag besökt en pub lite längre fram pÃ¥ gatan men den fanns inte längre och hade förvandlats till ett opersonligt Pizza Express...
   Vi svängde upp till Wellington Road och vände söderut, noterade Beatles-souvenir-affären pÃ¥ St John's Wood-stationen innan vi svängde in pÃ¥ den lilla ansprÃ¥kslösa gatstumpen Cavendish Avenue för att stanna utanför nummer 7 där en anonym brun trädgrind delvis skymmer ett tämligen anonymt hus. Det är Paul McCartneys hus i London och huset han köpte redan i april 1965 sÃ¥g för tillfället dött ut. Snett mittemot pÃ¥ gatan satt en minnesskylt för Billy Fury som hade bott där.
   När vi sedan styrde stegen i riktning mot Primrose Hill hittade vi till slut vÃ¥rt vid den tidpunkten svÃ¥rt efterlängtade vattenhÃ¥l. PÃ¥ sommarens varmaste dag gjorde en simpel kall Fosters underverk när vi satt utanför The Duke Of York i hörnet Circus Road/St John's Wood High Street/St Ann's Terrace (de engelska gatunamnen är ren poesi).
   Uppe pÃ¥ Primrose Hill, med sin fantastiska utsikt över hela London, fläktade det tacksamt innan vi sökte oss mot Camden och ännu mer välkända kvarter. Svängde in pÃ¥ Parkway och i den stekande solen pÃ¥ södra sidan av gatan lÃ¥g Dublin Castle kvar men var just dÃ¥ folktomt fast Camden i övrigt kryllade av lördagsturister. Killen i baren klagade över dÃ¥liga affärer och att han snart skulle fÃ¥ sluta men, som han sa, "it's not the end of the world" samtidigt som han visade upp en konsertbiljett till kvällens Rolling Stones-konsert. Och fyllde sedan högtalarna med nÃ¥gra antika Stones-r&b-spÃ¥r.
   Vi var ännu en gÃ¥ng törstiga och längtade efter en kall lager men killen tipsade om en lokal öl frÃ¥n bryggeriet Growler Brewery som hette Gladness och var en blandning av ale och lager. Som namnet pÃ¥ ölen skvallrade om var det alltsÃ¥ Dublin Castles hustomtar frÃ¥n 80-talet, Madness, som lÃ¥g bakom denna öl. En bÃ¥de svalkande och god öl som absolut rekommenderas.
   PÃ¥ Dublin Castle har jag upplevt mÃ¥nga stora och intressanta konserter pÃ¥ 80-talet, The Men They Couldn't Hang, Ian Stewart Band, Los Pistoleros med flera, och vi blev inbjudna bakom dörrarna för att fÃ¥ Ã¥teruppleva konsertlokalen (se nedan). För ögonblicket var det tomt men pÃ¥ lördagskvällen skulle Spizzenergi spela där.
   Efter en het och svettig promenad längs Regent's Canal frÃ¥n Camden till Marylebone var vi Ã¥ter i centrala London och efter kaffepaus i Regent's Park, ytterligare nÃ¥gra lager, fish & chips och nÃ¥gra bitter pÃ¥ The Harcourt gled vi pÃ¥ kvällen nerÃ¥t mot Marble Arch och hörde Ã¥tskilliga kvarter innan hur Rolling Stones höll hov i Hyde Park.
   Just dÃ¥ var det "Midnight rambler", där Mick Taylor exklusivt gästade pÃ¥ gitarr, men fortsättningen och avslutningen av konserter hade genomgÃ¥ende showstopperkaraktär med lÃ¥tar som "Gimme Shelter", "Jumpin' Jack Flash", "Sympathy for the Devil", "Brown Sugar" och de traditionella extralÃ¥tarna "You Can't Always Get What You Want" (med stor kör) och "(I Can't Get No) Satisfaction". Och allt avslutades med ett magnifikt fyrverkeri.
   Men musikaliskt hade vi alltsÃ¥ upplevt nÃ¥got ännu mer intressant och spännande dagen och kvällen före pÃ¥ samma plats i Hyde Park. Mer om det imorgon pÃ¥ denna plats.



/ HÃ¥kan

Sommar13: Bruce Springsteen

"Born to run" (1975) är en av BRUCE SPRINGSTEENS mest kända låtar som ofta förekommer i konsertrepertoaren och då i slutet på föreställningen. Titellåt på hans tredje album i ett arrangemang inspirerad av Phil Spectors Wall Of Sound. Här i en liveversion från Phoenix 1978.

/ HÃ¥kan

Sommar13: Pink Floyd

PINK FLOYDS psykedeliskt klingande poplåt "See Emily play" från 1967 var den definitiva höjdpunkten på låtskrivaren Syd Barretts korta karriär. Det här var gruppens andra och mest framgångsrika singel. Vintern 1967-68 försvann Barrett ur gruppen.

/ HÃ¥kan

Sommar13: Crosby Stills Nash & Young

"Ohio" med CROSBY STILLS NASH & YOUNG är en typisk arg, politisk Neil Young-låt med lika arg sologitarr. 4 maj 1970 sköts fyra studenter ihjäl vid en demonstration på Kent State University, Young skrev låten omgående och gruppen gav omgående ut den på singel.

/ HÃ¥kan

Sommar13: Marvin Gaye

MARVIN GAYES "I heard it through the grapevine" (1968) brukar toppa omröstningar om pophistoriens största låtar. Gayes röst och Norman Whitfields produktion är verkligen tidlös och klassisk. Här i en inspirerande liveversion.

/ HÃ¥kan

Sommar13: Roy Orbison

ROY ORBISONS "You got it" (1989) blev en månad efter sin död hans sista hitlåt. Jag har alltid framhållit hans röst, och den är exemplarisk på den här låten, men det är nog Jeff Lynnes produktion som är största anledningen till framgången.

/ HÃ¥kan

Sommar13: The Lovin' Spoonful

Från sommaren 1966 till dags datum är "Summer in the city" med THE LOVIN' SPOONFUL lika aktuell som årets sommarlåt i min värld. Det doftar verkligen het asfalt om låten och dess arrangemang.

/ HÃ¥kan

Sommar13: Bangles

Prince skrev den här poppiga låten under pseudonym (Christopher) för att inte förutfattade meningar skulle rasera dess hitchanser när han gav låten till flickpopgruppen THE BANGLES. En självklar hit.

/ HÃ¥kan

Sommar13: Buffalo Springfield

BUFFALO SPRINGFIELD var en supergrupp innan ordet var uppfunnet. Med Stephen Stills och Neil Young i ledande roller hade gruppen förutsättningar att lyckas. Med Stills "For what it's worth" (1966) gjorde de en protestlåt som blev oförglömlig.

/ HÃ¥kan

Sommar13: Chuck Berry

Rockklassiker låter i sammanhanget en aning i underkant. Av CHUCK BERRYS alla kända 50-talsklassiker är nog "Johnny B Goode" den mest kända. ;Med gitarriff som Chuck själv och världen i övrigt återanvänt ett antal gånger sedan 1958 när den släpptes första gången.

/ HÃ¥kan

Sommar13: Human League

Syntpop av osedvanligt långsiktig hitprägel med HUMAN LEAGUE. "Don't you want me" (1981) är ju en perfekt poplåt där alla lager av elektroniska syntmaskiner i all sin prakt får en unikt vemodig känsla.

/ HÃ¥kan

Sommar13: Ronettes

"Be my baby" med flicktrion RONETTES slåss med några andra klassiker om att vara Phil Spectors största ögonblick på skiva. Men det var i alla fall hans första (1963) stora historiska ögonblick i popvärlden.

/ HÃ¥kan

Sommar13: The Rolling Stones

THE ROLLING STONES har gjort väldigt många bra men alldeles för kända singlar för att kunna hamna på min just avslutade Singelfavoritlista. "Paint it black" kanske inte tillhör deras stora klassiker men är ju en hörnsten i både pop- och Stones-historien.

/ HÃ¥kan

Sommar13: The Clash

Klassikernas klassiker, "London calling", gjord av punkbandet THE CLASH som vid det här laget (1979) vuxit upp och blivit ett rockband med dignitet. Drivet i låten är lika effektivt idag som i december 1979 när den släpptes.

/ HÃ¥kan

"American ride"

WILLIE NILE
American ride
(Blue Rose/River House)

Mitt i sommaren, i alla fall enligt almanackan, slår den här skivan ner som en smärre bomb. Jag hade väl inte helt avskrivit New Yorkaren Willie Nile som en föredetting men trodde inte i min enfald att han skulle kunna prestera något så här starkt. Vi ska väl inte falla i den lättköpta fällan att utropa "Vilken fantastisk comeback!" ty Nile har ju under de senaste dryga 20 åren men kanske inte så regelbundet producerat skivor, många liveinspelade, och turnerat flitigt. Jag hade ju själv nöjet att få se honom 2008 i Stockholm.
   Willie Nile har ju det dilemmat som artist att han aldrig under sin lÃ¥nga karriär kommer att kunna överträffa sitt magnifika debutalbum frÃ¥n 1980 och uppföljaren "Golden down" (1981). Den tysta pausen som följde var nog i allra högsta grad naturlig. Men nÃ¥gra av hans därpÃ¥ följande skivor, "Places I have never been" (1991), "Hard times in America" (1992) och "Beautiful wreck of the world" (2000), stÃ¥r tryggt insorterade i skivsamlingen.
   Men "American ride" slÃ¥r faktiskt alla de senare skivorna pÃ¥ fingrarna. Det är sällan man ska lita pÃ¥ skivbolags utrop om att en gammal artist "aldrig nÃ¥gonsin har varit bättre än nu" (som i det här fallet) men Nile har faktiskt kommit mycket nära all time high pÃ¥ nya skivan.
   FrÃ¥nsett nÃ¥gra felmanövrerade stickspÃ¥r i mitten, Hendrix-liknande ylet pÃ¥ "Holy war" och rockabillyjazziga "Say hey", är "American ride" helgjuten frÃ¥n början till slut.
   Inledningen, ja. Nile sparkar igÃ¥ng i rena rama Ramones-tempot pÃ¥ "This is our time" men i ett nÃ¥got poppigare arrangemang och följer direkt upp med lika övertygande "Life on Bleecker Street". Ni hör, Nile är sitt New York och Manhattan troget i mÃ¥nga texter och avslutar glatt med "There's no place like home".
   65-Ã¥rige Nile har av naturliga skäl inte kvar det där ungdomliga bettet i arrangemang och röst men pÃ¥ mÃ¥nga lÃ¥tar hÃ¥ller han huvudet högt och ett överraskande fräscht tempo. Med den inramningen lÃ¥ter skivans enda cover, Jim Carrolls "People who died", kanske i sammanhanget förutsägbar men är istället en mycket passande hyllning till den bortgÃ¥ngne lÃ¥tskrivaren och Willies bror.
   Sedan finns det pÃ¥ skivan ocksÃ¥ andhämtningspauser som gör "American ride" till ett varierat underhÃ¥llande album. TitellÃ¥ten är singer/songwriter-genren personifierad, "If I ever see the light" är Springsteen light, catchy "God laughs" (skriven med Hooters Eric Bazilian) är nästan en hit, pianoballaden "The crossing" är i skrivandets stund skivans bästa lÃ¥t och poppigt pianoskumpande hyllningen till Niles hemstad, "Sunrise in New York City", gör alla glada.

/ HÃ¥kan

Sommar13: The Band

"The night they drove old Dixie down" hade i många år varit en klassiker på THE BANDS repertoar innan den 1977 framfördes på gruppens avskedskonsert (se ovan!) och fick sitt absolut mest legendariska framförande. Med Levon Helm på underbar sång samtidigt som han spelade trummor och uppbackad av ett stort band med blås (arrangerade av Allen Toussaint) som höjde kvalitén ytterligare ett snäpp.

/ HÃ¥kan

Mot nya innerliga höjder

Två singer/songwriters, två "bröder" och två underhållare: Richard Lindgren och Olle Unenge.

OLLE UNENGE & RICHARD LINDGREN
Svalbo Café 30 juni 2013
Konsertlängd: 19:03-19:43 och 20:15-20:56 (81 min)
Min plats: Sittande på en pinnstol 6 m från scenen.

Efter lördagskvällens mer eller mindre stökiga uppträdande som uppvärmare på Eilen Jewell-konserten i Örebro tog Richard Lindgren och Olle Unenge en stor, värdig och fantastiskt fin revansch på söndagskvällen. I en fantastisk miljö på Svalbo Café, närmare tre mil norr om Örebro, framförde Olle och Richard en innerlig och lågmäld konsert, inför ett 40-tal åhörare, som på affischen beskrevs som "Dylan, annat och eget". I jämförelse var det som natt och dag, på mer än ett sätt, mellan konserterna.
   Richard och Olle har pÃ¥ senare tid funnit varandra musikaliskt och fick här utrymme att bÃ¥de improvisera, avslöja sin Bob Dylan-fascination, spela tillsammans orepeterat men ändÃ¥ finstämt och sedan mycket personligt presentera sina lÃ¥tar.
   Kvällens slutgiltiga repertoar uppstod i samma stund som de började spela och sjunga varje lÃ¥t. Nästa lÃ¥t bestämdes exempelvis pÃ¥ väg till pianot, de kompade varandra utan att ha förberett sig och allt resulterade i en bÃ¥de perfekt och spontan föreställning.
   Den här kvällen var det pÃ¥ riktigt, inget fusk förekom, närvarokänslan var stor och ur den där spontana ambitionen växte det fram smÃ¥ magiska ögonblick som jag sällan upplever pÃ¥ konserter numera. Som när Richard med darr pÃ¥ gitarrsträngarna kompade Olle pÃ¥ hans vidunderligt fina svenska tolkning av "Farewell Angelina" ("Farväl vackra Sara") och "LÃ¥ngsamt väder" eller när han lät vattenfallspianot dekorera Olles "Wild mountain thyme".
   Medan Olle presenterade nÃ¥gra av Richards mer kända lÃ¥tar som "hits" förklarade Richard att han inte har upptäckt nÃ¥gra hits pÃ¥ bankkontot. Richard tolkade Mississippi John Hurt kraftfullt och Olle sjöng Dylan med samma pondus. Men det var nog ändÃ¥ deras respektive egna lÃ¥tar som var konsertens verkliga guldkorn.
   Olles svenska reflektioner i "LÃ¥ngsamt väder" och "Kejsarens nya kläder" växer för varje gÃ¥ng och Richard stÃ¥ende bakom det ostämda men gemytligt välljudande pianot kunde briljera med bÃ¥de Dylans fina "Make you feel my love", underbara "Driftwood", en allsÃ¥ngsframkallande "Goodnight Irene" och "I wish I had someone to love me".

Make me a pallett on the floor
Farväl vackra Sara
From Camden Town to Bleecker Street
Five pints and a wink from Gwendolyn
Långsamt väder
Guinness song (a woman black as night)
Kejsarens nya kläder
Tomorrow is a long time/Bara om min älskade väntar
Boots of Spanish leather
Make you feel my love
Driftwood
Wild mountain thyme
Goodnight Irene

Extralåt
I wish I had someone to love me

Foto: Carina ÖsterlingI en underbar miljö på Svalbo Café med antika pinnstolar, Jan Lahall-fotografier på väggarna och ett lagom ostämt piano genomfördes en lågmäld, spontan men väldigt koncentrerad konsert med två kompisar som har växt ihop musikaliskt.

/ HÃ¥kan

Sommar13: REM

REM hade haft en förhållandevis lång karriär bakom sig när de 1991 släppte "Losing my religion". Det blev inledningen på gruppens stora epok där de under några år tillhörde världens kommersiellt mest framgångsrika band. Mandolin!

/ HÃ¥kan

Eilens populära återbesök i Örebro

Bilder: Carina Österling
EILEN JEWELL
RICHARD LINDGREN
Privat, Örebro 29 juni 2013
Konsertlängd: 22:00-22:30 (30 min, Richard) och 22:52-00:43 (111 min, Eilen)
Min plats: Olika

Eilen Jewell gjorde entré i mitt liv hösten 2009. Först på skiva, "Sea of tears"-albumet, och sedan den första, numera legendariska, konserten i den privata källarlokalen på öster i Örebro i oktober samma höst. Sedan dess har hon besökt Örebro varje år, Clarion 2010 (en konsert som jag gav maximalt betyg (5+) i Nerikes Allehanda), publiksuccén på Prisma 2011, Grand Hotel 2012 och nu för femte gången på detta privata sätt som blivit en konserttradition i den här staden.
   Ã…terigen packade musikintresserade ihop sig i en varm pÃ¥ gränsen till outhärdligt het lokal och fullkomligt älskade Boston-tjejen Jewell, född i Idaho, med sitt tajta och fullkomligt fulländade lilla kompband. I en konsert som höll pÃ¥ att ta andan ur oss pÃ¥ mer än ett sätt. Efter en timmes speltid, när jag trodde att konserten närmade sig en paus, tog luften i stort sett slut i lokalen och jag rörde mig mot dörren där lite friskare luft fläktade och fick dÃ¥ avnjuta en bÃ¥de intensiv och innerlig avslutning av konserten som till slut pÃ¥gick i nästan tvÃ¥ timmar.
   Ovanligt nog skippade Eilen med band pausen, jag tappade räkningen pÃ¥ lÃ¥tar och repertoaren bara ökade i omfÃ¥ng. Naturligtvis fick vi höra mÃ¥nga kända lÃ¥tar ur den numera välbekanta Jewell-repertoaren.
   Egna lÃ¥tar som "Sea of tears", "Reckless" (tillägnad den nyligen avlidne fiolspelaren Rich Dubois som medverkar pÃ¥ Eilens senaste album), "Heartache boulevard", "High shelf booze", "Bang bang bang", "Final hour", "Too hot to sleep" (tillägnad den svenska midsommaren), "Santa Fe" (där Eilen tog fram munspelet), Eric Andersens "Dusty box car", "Warning sign", bluesiga "One of those days" plus nÃ¥gra sedvanliga Loretta Lynn-covers ("You wanna give me alift", "Another man loved me last night") var nÃ¥gra som framfördes innan luften tog slut.
   En cover pÃ¥ ArthurAlexanders "The girl that radiates that charm", som nu fanns pÃ¥ konsertrepertoaren, finns inte pÃ¥ skiva men gjorde nu stor entré. Konserten avslutades med en extralÃ¥ng, extraintensiv och en publikmässig extrasuccé med "Shakin all over" där flyhänte gitarristen Jerry Miller fick utrymme att visa sitt kunnande. Efter den finalen ville den exalterade publiken inte gÃ¥ hem sÃ¥ Eilen och bandet avslutade lite lugnare med "I remember you".
   Konserten med Eilen Jewell fick under lördagen en hemlig uppvärmare som beskrevs som en man frÃ¥n Deep Down South och var pÃ¥ riktigt Richard Lindgren som ännu en gÃ¥ng tillbringat nÃ¥gra dagar i sitt älskade Örebro. PÃ¥ kort varsel hade han engagerats för att under 30 minuter tillsammans med delar av sitt nya band, Olle Unenge och Simon Nyberg, framföra nÃ¥gra av sina mest kända lÃ¥tar:
   From Camden town to Bleecker Street
   Five pints and a wink from Gwendolyn
   Dead man
   Goodbye Rosie
   Reconsider me

/ HÃ¥kan

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.