Blogginlägg

#11: Willie Nile

WILLIE NILE: Willie Nile (Arista, 1980)
Bakom ett svartvitt omslag, med ett lätt suddigt fotografi på en man som ska till och tända en cigarett, döljer sig en skiva med elva originallåtar. En debut som uppmärksammades stort 1980. USA-press jämförde honom med både Bob Dylan och Bruce Springsteen. Medan publiken trodde han tillhörde new wave då han ofta skrev låtar under tre minuter.
   Nile föddes 1949 i Buffalo, New York. Efter studierna flyttade han helt naturligt till Manhattan och Greenwich Village. Hängde på klubbarna (bland annat CBGB’s där han fick uppleva band som Patti Smith, Television, Ramones och Talking Heads.), skrev låtar och kom snart i kontakt med skivbolag som tävlade om att fånga Willies uppmärksamhet.
   Rockkritikern Robert Palmer i The New York Times kallade honom “one of the most gifted singer-songwriters to emerge from the New York scene in years.” Efter ett av hans framträdanden på klubben Kenny’s Castaways. Skivbolagen flockades kring honom och utan at tens ha tagit en ton på skiva var han en av de mest attraktiva namnen i New York.
   När Nile äntligen skivdebuterade 1980 så hade han rejält med material att välja. Därför innehåller skivan låtar som han skrivit under fyra år och det kanske är förklaringen till att debutskivan allmänt klassas som mycket stark medan uppföljaren ”Golden down”, som kom ett år senare, närmast är bortglömd i sammanhanget.
   ”Willie Nile” har en enkel ljudbild, soundet och arrangemangen är okomplicerad rockmusik med en drivande elgitarr och tjocka elektriska kompgitarrer. Och bandet är tajt och kompromisslöst. Debuten har hanterats mänskligt av producenten Roy Halee som vid sidan av Niles eget gitarr- och pianospel bara utökat kompet med några gitarrer, bas och trummor.
   Willie spelar själv gitarr och piano framför en kvartett killar som med ett enda undantag, Patti Smiths trummis Jay Dee Daugherty, är tämligen okända. Gitarristen Clay Barnes, som här gör debut i större sammanhang, har sedan spelat stadigt med Steve Forbert.
   Hans folkrockbakgrund gör sig mycket påmind och genom nästan alla låtar leder den elektriska kompgitarren som en röd tråd. De få rena gitarrsolona ber nästan om ursäkt när de spelas. Så sparsamt och ärligt.
   Omväxlande tempo på låtarna genom hela skivan. Från långsammare material som ”They’ll build a statue of you” och ”Across the river” till uptempolåtar som ”She’s so cold” och ”Old men sleeping on the bowery”.
   Fast den mest kända låten på skivan är “Vagabond moon”. Inte bara för att Ulf Lundell 1983 gjorde en svensk cover på låten och kallade den ”Under månen i natt”
   Slutligen ett uttalande om Nile av Steve van Zandt: “Willie Nile is so good I can’t believe he’s not from New Jersey!”

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.