Blogginlägg från 2024-06-30

Juni 2024 på Håkans Pop

Engelska hitlistor från 60-talet är sommarens tema på Håkans Pop.

SOMMAREN 2024 FINNS DET INTE så mycket att orda om på Håkans Pop. Den lugna händelsefattiga stämningen ligger över både blogg och verklighet. Sommartemat med gamla engelska hitlistor från 60-talet regerar och det finns mycket fin musik, fina låtar och nostalgiska artister att återvända till. Under juni uppmärksammade jag Englandslistor från både 1963, 1964, 1965, 1966, 1968 och 1969.
   Men ny musik produceras varje månad, oavsett om det är sommar eller inte, och jag kan naturligtvis inte låta bli att känna mig uppdaterad och ha hyfsat koll på nyheter i musikbranschen.
   I sammanfattningen av junis skivsläpp återfinns faktiskt några album som släpptes i maj men som jag inte riktigt hann med att bevaka då jag under månadens flesta dagar befann mig på resande fot i England.
   På sista dagen i maj släpptes WILLIE NELSONS senaste album ”The border” och jag tror att jag aldrig har upplevt en bättre Willie-skiva och det har ju genom åren kommit ett stort antal. Här sjunger han kanske bättre än någonsin och majoriteten av låtarna har melodier och texter som är otroligt imponerande. Inte så traditionellt bundna utan dagsaktuellt fräscha, ofta egna låtar (skrivna tillsammans med producenten Buddy Cannon) med höjdpunkter som ”Kiss me when you're through”. Missa heller inte ”Hank's guitar” som handlar om en dröm att vara Hank Williams gitarr...
   Jag hade vissa förhoppningar om att nya albumet med CROWDED HOUSE, ”Gravity stairs”, skulle innehålla fantastisk popmusik. Popmusik är det men ganska konventionellt och inte så personligt som jag i min vildaste fantasi hade trott.
   DAVE ALVIN/JIMMIE DALE GILMORE låter som en perfekt kombo ”made in heaven” och stundtals lever ”TexiCali” (syftar på artisternas ursprung i Texas respektive Kalifornien) upp till förväntningarna. Men alldeles för sällan samarbetar de på riktigt på samma låt. ”Down the 285” är ett underbart undantag men annars är albumet antingen Alvins elektriska bluesrock eller Gilmores americanarock.
   Den mycket begåvade och skicklige gitarristen MIKE CAMPBELL hade i mina öron svåra förväntningar på sig när han för några år sedan skulle skapa egen musik med sitt band THE DIRTY KNOBS efter Tom Pettys Heartbreakers. De två första albumen är alldeles för tungfotad och därmed opersonlig rock men nya ”Vagabonds, virgins & misfits” är mycket bättre utan att vara perfekt.
   Fortfarande slåss intensivt fläskiga gitarrsolon om utrymmet alldeles för ofta men det finns några fina ögonblick. ”Hands are tied” är ren Petty-klass, Lucinda Williams-duetten ”Hell or high water” är fin och ”My old friends” är fina undantag. Men sista låten ”Amanda Lynn” är ett 43 sekunder långt skämt.
   2011 hamnade ett album med THE DECEMBERISTS på min årsbästalista men sedan dess har bandets skivor passerat mina öron utan åsikter. Förrän nu. Nya ”As it ever was, so it will be again” är underbar underhållning, pop med variation, udda arrangemang och lite folkmusikanknytning. Med starka låtar som ”Burian ground”, ”Long white veil” och groteskt långa (19:20) men snyggt suggestiva ”Joan in the garden” (som dock spårar ur efter halva tiden) är det kanske dags att ge The Decemberists en plats på årsbästalistan igen?
   Som representanter för amerikansk indierock framför trion BONNY LIGHT HORSEMAN musik med en splittrad ljudbild som ställer krav på ständig uppmärksamhet bland sina lyssnare. Lika spännande som krävande, ibland vacker sång och ibland häftiga elektriskt gitarrsolon. Anaïs Mitchell har en nästan farlig sångstämma. Jag borde inte känna fascination men vissa låtar är som magneter. Visserligen ett ojämnt album och det är kommersiell galenskap att samla 20 låtar med en dryg timmes speltid på ett album.
   ”Petty Country (A country music celebration of Tom Petty)” är inte så mycket country som jag i min fantasi hade målat upp. Titeln är grymt vilseledande när en mängd amerikanska artister ur både country- och rockgenren gör Tom Petty-låtar. Både okända och kända artister (Steve Earle, Dolly Parton, Chris Stapleton, Willie Nelson...) bidrar med versioner som känns ganska ospännande. Lär återkomma till skivan i min ”Tribute-skivor”-kategori.
   JACK TEMPCHIN är fortfarande mest känd som låtskrivare (”Peaful easy feeling”, ”Already gone”, ”Soul searchin'”...) men har länge släppt soloskivor som har känts konventionellt opersonliga. Fast nya ”More of less” är ett lyft, diverse olika arrangemang gör ett omväxlande album med flera starka originallåtar. Fastnar i pianolåten ”Valentine” som faktiskt är ren och skär Jimmy Webb-klass.
   AMANDA BERGMANS andra soloalbum med den långa titeln ”Your hand forever checking on my fever” befinner sig soundmässigt på gränsen mellan electronica och konventionell rockmusik. Inte långt från ljudlandskapet som gruppen Amason, där Amanda till vardags är medlem och sångerska, brukar bjuda på har hon gjort en skiva som låtmässigt överträffar både hennes egen åtta år gamla debut och gruppens produktioner. Här blir det mer personligt och spännande där jag ibland drar paralleller med Marianne Faithfulls klassiker ”Broken English”.
   Att Amanda soundmässigt ligger så nära Amason har sin förklaring att det är hennes make och gruppmedlem Petter Winnberg som har producerat albumet och tillsammans har de skrivit de flesta låtarna. Smygande ofta suggestiva arrangemang som växer till monument genom Amandas röst och framtoning. Albumet tillhör årets bästa svenska skivor.

MÅNADENS BÄSTA ALBUM: När skivåret 2024 om knappt ett halvår ska sammanfattas kommer LINDA THOMPSONS ”Proxy music” beskrivas som årets märkligaste album. Jag är dessutom redan övertygad om att Lindas nya fantastiska album då kommer att figurera på min årsbästalista.
   Det finns en historia om både Linda och skivan som slår det mesta i musikbranschen. Linda var tillsammans med dåvarande maken Richard Thompson en högaktad duo i engelsk folkrock under det tidiga 70-talet. Samarbetet och äktenskapet sprack i början på 80-talet och Linda drabbades av sjukdom, ”spasmodic dysphonia” (krampaktig heshet), men påbörjade ändå en lågprofilerad solokarriär. Men sjukdomen har under det senaste decenniet hindrat henne från att sjunga.
   Utan att sjunga har Linda ändå skrivit låtar med en mängd olika samarbetspartners och gav ut ”Proxy music” under sitt eget namn men med andra sångare, därav albumtiteln (proxy=ställföreträdare) och skivomslaget (se höger) är dessutom en slagkraftig parodi på Roxy Musics första album (1972).
   Med de fantastiska förutsättningarn hade jag inte väntat mig några musikaliska mirakel men upptäcker ett album som är nästintill fulländat med bra låtar, många underbart folkmusikinspirerade melodier, gästsångare av olika karaktär och åtskilliga starka melodier.
   Linda har som låtskrivare vänt sig till sin närmaste släkt och familj, ex-mannen Richard, sonen Teddy Thompson som har producerat skivan, dotter och barnbarn, och låter i övrigt både kända (The Proclaimers, Rufus Wainwright) och okända (Ren Harvieu, John Grant, Dori Freeman) briljera vid mikrofonen.
   Det här albumet innehåller ett genomgående starkt låtmaterial där det är sångerna i mitten på skivan, ”I used to be so pretty” och ”John Grant”, som definitivt gjorde ”Proxy music” till månadens bästa album.

/ Håkan

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...

Mikael Johansson 27/06: Var där i konserthuset 1977, 16 år gammal. Visste inte riktigt vad som väntad...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.