Blogginlägg från april, 1999

Eldkvarn konsert

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 25/4 1999.

KONSERT
ELDKVARN
El Sombrero, Örebro 23/4 1999

Förhandsreklamen var katastrofal, ändå hade en liten men entusiastisk publik lockats till de norra stadsdelarna. För att se, höra och uppleva gubbarna i Eldkvarn. På en konsert som i sedvanlig ordning inte var lik någon annan Eldkvarn-konsert.
   För säga vad man vill om det gamla bandet, de blir äldre och mer tilltufsade för varje år, så är de fortfarande spontana, överraskningsbenägna och allt annat än döende.
   Nu inledde de akustiskt med några riktigt sällsynta pärlor som "Bröllop i Bolivia" och "Älskling kom". Från en skiva, "Himmelska dagar", som är min definitiva Eldkvarn-favorit. När de sedan körde ytterligare tre låtar från den skivan, inte minst tack vare publikens önskemål ("Alice" och "Kungshomskopplet), så har jag få klagomål på repertoaren.
   Det inledande akustiska partiet avslutades med kommande nya singeln "Samma sort" som hade en omedelbar karaktär. Som säkert kan bli något av hit i stil med "Kärlekens tunga" som i dag dock känns uttjatad och äldre än äldst.
   Annars var det en konsert där man med ett fånigt leende på läpparna stod och myste och var allmänt tillfredsställd att ett band som onekligen befinner sig i den kommersiella nedförsbacken så generöst, 15 låtar och 85 minuter, bjuder på sig själva. Och låter publiken önska sig resten.
   Som exempelvis slutnumret "3:ans spårvagn genom ljuva livet", i en version som visserligen inte ska jämföras med 80-tals-Eldkvarn, som visar att Plura med kompisar är outtröttliga och efter 25 år tillsammans har något att tillföra den svenska levande rockscenen.

Eldkvarns låtar:
Jag är bättre än dej
Bröllop i Bolivia
Älskling kom
Största skvallret i stan
Samma sort
Kärlekens tunga
Alice
Kungarna från Broadway
Vild vild vild
Kungsholmskopplet
Somliga går i trasiga skor
Pojkar, pojkar, pojkar

Extralåtar
Ett hus på stranden
Man utan namn
3:ans spårvagn genom ljuva livet

/ Håkan

”Ljus i natten”

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 23/4 1999.

MAGNUS LINDBERG
Ljus i natten
(Harvest/EMI)

Efter en av sina sedvanligt långa pauser är Magnus tillbaka, så stark och så full av liv och så rastlös att jag inbillar mig att tiden stått stilla sedan 1982 då hans senaste mästerverk "I en hand" gavs ut.
   "Ljus i natten" är en överraskande stark comeback och kan jämföras med "I en hand" på många sätt. Billy Bremners produktion är exempelvis lika enkel, okonstlad och rak i dag som då. När Magnus själv fick ta över producentsysslan för att hålla soundet jordnära och rockigt.
   Magnus låter dessutom oväntat frisk i luftrören. Där hans röst i vanlig ordning till bara en liten del styrs av teknik och istället låter känslorna vägleda genom de personliga textraderna som andas både vemod och överlevnadsinstinkt.
   Och alla de genomgående starka låtarna. Inledningen är andlöst imponerande i sin rasande framfart. Innan tempot dras ned i "Jag har aldrig vart i Memphis" och man förstår att Magnus comeback är på riktigt.
   Resten av skivan blir en sällsam resa via ballader, rock, country och Neil Young till det avslutande utropstecknet "En dag som alla andra", Wille Crafoord-texten som känns mer angelägen än hela WC-skivan. Men så har också Magnus skrivit en av sina vackraste melodier till texten om det kommande hysteriska årsskiftet.

/ Håkan

Pophistoriskt viktig april

Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 9/4 1999.

Som recensent skildrar du nuet i nio fall av tio. Som krönikör, och exempelvis författare av dessa anspråkslösa rader, har du större frihet att blanda minnen med dagsaktuella ting, att pendla mellan då och nu och fullständig fantasi. Därför vill jag påpeka att april, som vi just nu befinner oss i, är en historiskt viktig månad för internationellt framgångsrik svensk pop.
   Den här veckan är det exakt 25 år sedan ABBA fick sitt genombrott. I Brighton. Med "Waterloo". Och på exakt samma datum, 6 april 1974, toppade Björn Skifs USA-listan med "Hooked on a feeling". En tillfällighet som inte nog har poängterats när svensk pop internationellt ska sammanfattas.
   Och inte nog med det. Just i dag för 23 år sedan toppade ABBA:s "Dancing queen" USA-listan. Deras enda listetta i det stora landet men i England nådde de förstaplatsen vid hela nio tillfällen Allt detta hände alltså andra veckan i april vilket gjorde att nya ABBA-musikalen "Mamma Mia" påpassligt hade premiärsuccé i London i tisdags.
   För det var just låten "Mamma Mia" som förvandlade ABBA från en one-hit-wonder ("Waterloo" 1974) till en av 1900-talets största hitmaskiner. Låten som två år efter genombrottet åter gav kvartetten en Englands-etta. ABBA är åter i ropet, den nya engelska popgenerationen gör för tillfället succé med ett ABBA-medley, och jag tycker revival-vågen kring gruppen svallar fortare och fortare. Och ska någon utses till millenniets största popstjärnor ligger ABBA bra till. Ingen har, varken förr eller senare gjort pophits av mer tidlös karaktär.
   Är vi inne på svenska pophits tycker jag steget inte är långt till Jakob Hellman. Ty har man krönika är steget inte långt till någonting. Det var förresten i veckan tio år sedan han stod på scen i Örebro för första gången. Fast en månad innan reste han runt på varuhus och i skivaffärer för att uppträda och signera skivor.
   - Det känns som om jag bara vill sälja skivor, sa han till mig då.
   Och mycket riktigt kände han sig obekväm i rollen som popstjärna. För efter ytterligare en turné, på hösten 1989, drog han sig tillbaka och följde aldrig upp sin uppmärksammade debut "...och stora havet". Det tämligen förvirrade och sluddrande framträdandet häromveckan på TV:s Musikbyrån gjorde inte direkt att saknaden efter detta "geni" blev större.

/ Håkan

Musiken på min skolavslutning

Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 4/6 1999.

För att inte ännu en gång bli betraktad som en hopplös nostalgiker så vill jag bestämt påstå att ämnet för dagens krönika är en gåva från Meny-redaktionens unga tillförordnade chef. Temat för dagen är studenten, ett tillstånd som i min generation inte var alla förunnat, och vilken musik som var aktuell vid skolavslutningen.
   Vilken musik gav då profil åt 1968? Med blick i backspegeln ett musikaliskt år med ganska solkig guldkant. Ett år med tydlig baksmälla efter 1967 års psykedeliska seans.
   En massa one-hit-wonders och dagsländor på världens topplistor. För topplistor var en femtonårings stora rättesnöre via radions regelbundna bevakning. USA-listan på onsdagarna, Englandslistan på torsdagarna och Tio i Topp på lördageftermiddagarna.
   LP-formatet hade inte riktigt fått sitt kommersiella fotfäste på försäljningslistorna och singlarna gavs ännu så länge enbart ut i mono. Jag beskriver med andra ord stenåldern: Sverige hade bara en TV-kanal (svartvit dessutom) och högertrafiken var mindre än ett år gammal när jag lämnade det traditionella skolväsendet bakom mig.
   Jag ska inte påstå att jag minns allt med exakthet vilken musik som gällde de där sommardagarna 1968. Men när jag med hjälp av några böcker och uppslagsverk färdats drygt trettio år tillbaka i tiden så möts jag av en blandning av total meningslöshet och rena klassiker. Som livet i övrigt alltså:
   En mix av allt. Framgångarna för de svenska 60-talsgrupperna Shanes, Hep Stars, Tages, Ola & Janglers och Mascots hade 1968 runnit ut i sanden. Och det var ännu ett år kvar innan svensk pop med respekt kunde framföras på svenska.
   Våren 1968 exploderade däremot en nyttig rock'n roll-revival som svar på den sinnesutvidgande och smått flummiga musik som året innan hade regerat. Bill Haleys "Rock around the clock" blev en hit på nytt. Och The Move med "Fire brigade" och Beatles pianodängare "Lady Madonna" fick mig att plocka fram min mors gamla slitna skinnpaj.
   Men namn som Louis Armstrong, Engelbert Humperdinck och Flamingokvintetten, som ockuperade listorna, har jag definitivt förträngt från en försommar som dessbättre också gav hits som etsat sig fast för tid och evighet.
   Som "Jumpin' Jack Flash" med Stones, "Hurdy gurdy man" med Donovan och "Mrs Robinson" med Simon & Garfunkel.

/ Håkan

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.