Blogginlägg från 2019-04-26

I min skivhylla: Johnny Winter (1974)

JOHNNY WINTER: John Dawson Winter III (Blue Sky PZ 33292)
Release: 25 november 1974

JAG ÄR NUMERA INGEN VÄN AV LÅNGA gitarrsolon och jag är inte heller någon genuin bluesfantast. Ändå finns det ett Johnny Winter-album i min samling på den Beatles-relaterade skivhyllan. Men det beror blott och enbart på att ”John Dawson Winter III” inleds med en låt som John Lennon har skrivit och vid det här releasetillfället, hösten 1974, hade han själv inte givit ut den. Alltså en väldigt exklusiv detalj för en skivsamlare (som jag) med Beatles-tema i alla dess former som huvudingrediens.
   ”Rock & roll people”, Lennon-låten, är inget unikt melodiskt eller originellt mästerverk. Snarare en pastisch på en traditionell rock'n'roll-låt, som både hyllar och förringar rockmusiker, som John Lennon hade försökt spela in vid flera tillfällen men inte blivit riktigt nöjd med.
   Låtens historia är lång, dök första gången upp hösten 1970 när Lennon gjorde en piano/sång-demo på låten i sin hemmastudio i Tittenhurst Park. I förberedelserna för ”Mind games” inspelningarna våren 1973 gjorde han ytterligare en demo av låten och 4 augusti 1973 spelade Lennon slutligen in låten med sikte på samma album. Men han tyckte inte inspelningen svängde tillräckligt och lämnade låten utanför albumet.
   Det tajta kompbandet Ken Ascher, keyboards, David Spinozza, gitarr, Gordon Edwards, bas, och Jim Keltner, trummor, fick alltså underkänt och inspelningen hamnade i byrålådan fram till 1986, sex år efter John Lennons död. På ”Menlove Avenue” hade Yoko Ono plockat ihop en massa outtakes, mest från ”Rock'n'roll”- och ”Walls & bridges”- men också ”Mind games”-inspelningarna, och då gavs ”Rock and roll people” (som den då hette, ”Rock 'n' roll people” på omslaget...) officiellt ut till slut.
   Hos ”Mind games”-teknikern Shelly Yakus fanns låten kvar i huvudet när han föreslog för Lennon att ge den till Johnny Winter och fick ett godkännande. Den välrenommerade Yakus gjorde nämligen sin producentdebut på ”John Dawson Winter III” och kunde då bidra med både ett klart och förnämligt sound plus en unik låt från John Lennon. På Winters version är elgitarren på hedersplats och det hamrande för 50-talet tidstypiska pianot från originalet är helt borttaget.
   Just Winters elgitarr spelar en naturlig och mäktig huvudroll genom hela skivan. Det var ju som ekvilibristisk gitarrist, tillsammans med sin ruffiga bluesrockiga stämma, han slog igenom och här utvecklas stilen till det yttersta utan att jag älskar varje sekund på albumet. Winter är en vit bluesman som spelar hänsynslös och fingerfärdig gitarr som vore han stöpt i hårdrocksbranschen.
   Från 1968, när Winter skivdebuterade, till 1974 och ”John Dawson Winter III” hade Winter producerat sju album inklusive en liveskiva och ett treårigt uppehåll för rehab som följd av ett djupt drogberoende. Han hade under de här åren inte varit någon flitig låtskrivare och på det här elva låtar starka albumet är hans bidrag blott fem. Tre traditionellt bluesrockiga låtar, en ballad och (stor överraskning!) en countrylåt, ”Love song to me”, med både banjo, dobro och pedal steel i arrangemanget. Visserligen en rolig och oväntad parentes men i mina öron låter det mer parodi än något seriöst.
   Då är jag mer intresserad av covermaterialet och icke-originalen på skivan, låtar som är mer melodiska och inte fullt ut vräker på med speedade gitarrer. Mark James ”Raised on rock”, Allen Toussaints ”Mind over matter” och förre Winter-kollegan Rick Derringers ”Roll with me” är mina favoriter på skivan. Sedan är ”Golden olden days of rock & roll”, i gammal rock'n'roll-stuk, och Barry Mann/Cynthia Weils ”Lay down your sorrows”, båda med blåsarrangemang av broder Edgar Winter, på sätt och vis albumets mest tydliga kommersiella satsning.
   I USA släpptes ”John Dawson Winter III”, titeln är som ni alla har förstått Johnny Winters ursprungliga fullständiga namn, alltså på hösten 1974 men fick inte någon Englandsrelease förrän 7 februari 1975.

/ Håkan

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.